Lyssna!

Årets skivor 2010

2010-12-27T00:48:00.000-08:00

Med en sån massiv ström av musik (inte minst genom Spotify) känns det så här vid slutet av året att allting bara flyter ihop. När jag skulle summera året kändes det som om jag inte hade lyssnat på några skivor alls som släppts 2010. Men när jag kollade igenom mina spellistor och vad jag har recenserat så var det en hel drös med skivor som jag faktiskt har lyssnat riktigt mycket på och som jag säkert kommer komma tillbaka till framöver.

Knappast någon ”årets bästa”-lista (hur skulle jag kunna ha koll på det, har någon det?). Med årets viktigaste för mig.

Så here we go… alla kategorier på en gång, utan inbördes ranking…

M.I.A. - /\/\/\Y/\
Årets kanske viktigaste skiva. Hård politisk pop-electronisk punk eller vad du nu vill kalla det.
Att Romain Gavras gjorde den fantastiska och brutala videon till Born Free gjorde inte saken sämre.

Goran Kajfeš - X/Y
Så här på slutet av året släpper Goran Kajfeš en dubbel CD och konstbok i eget namn. Endast i 500 numrerade ex. Självklart kunde jag inte motstå frestelsen, trots att man bara kan beställa från hans sida och att den kostar 380 kr. Men helt klart värt pengarna. Först till kvarn.

Prylf – Kind of Green
När sångaren Linnea Henriksson (aka Jazz-Linnea) i detta galna svenska jazzband dyker upp i Idol 2010 och sopar mattan med alla (inklusive juryn) är det någonting stort som hänt nöjessverige. Kanske är inte gränserna så tydliga som vissa vill ha det. Grym skiva från ett band som jag hoppas mycket på framöver nu när Idolcirkusen är över.

Wyatt, Atzmon, Stephen - For the ghosts within
Atzmon har jag egentligen sett som mest intressant som aktivist men här briljerar han med sitt sax och klarinettspel. Bebop och orientaliskt i en naturlig symbios. Robert Wyatts läspande släpiga sång är också den makalöst bra.

Soul Jazz Orchestra – Rising sun
”Men egentligen finns beskrivningen av bandet redan i deras namn, så mycket mer än att säga att det här är ett måste för alla rytmälskare 2010 behöver jag inte säga.” … skrev jag i min recension och det står jag fortfarande för.

Recension i Lira.

Lloyd Miller and The Heliocentrics - Lloyd Miller and The Heliocentrics
The Heliocentrics fortsätter att samarbeta med intressanta musiker. Orient/funk/jazz när den är som bäst.

Marilyn Crispell & David Rothenberg – One dark night I left my silent house

Från min recension… ”Tillsammans bygger de upp stycken som känns som om de kommer att falla ihop när om helst. Men i sista stund räddar de varandra i fallet och får musiken på fötter igen. Ett möte mellan musikaliska likar som har resulterat i ett litet mästerverk.”

Recension i Lira.

Mulatu Astatke – Mulatu steps ahead
”Som en etiopisk Jan Johansson får han jazz och till och med salsa att låta helt självklar med traditionella etiopiska flöjter och stråkinstrument.” skrev jag tidigare i år. Det är kul att intresset för hans musik bara verkar växa och att han själv har orken att spela in nytt material.

Recension i Lira.

Polar Bear – Peepers

Gjorde att jag upptäckte den brittiska indijazz-scenen. Grymt album.

Recension i Lira.

Serengeti – Standing steady
Svensk dancehall som nockade mig direkt. Hur svängigt som helst. Gick många varv i somras.

Recension i Lira.

V/A - Next Stop... Soweto 3: Giants, Ministers & Makers: Jazz In South Africa 1963-1984

Ambitiös återutgivning av Sydafrikansk musik på tre CD. Dock var det volym tre som fångade mig mest.

Asa - Beautiful Imperfection

Svängigt soulpop album från nigerianska Asa. Blev helt tagen första gången jag hörde skivan. Mest var det nog hennes släpigt coola och lite hesa röst som griper tag i mig. Kan liksom inte sluta lyssna.

En smocka på Nefertiti

2010-10-23T15:06:00.000-07:00

Mats Gustafsson bevisade återigen att han är Sveriges hårdaste och brutalaste saxofonist. Tillsammans med kollegorna i The Thing.

Mats har för övrigt äntligen fått upp en hemsida. Där kan du, förutom att få reda på turnédatum, också läsa om hans senaste skivköp. På vinyl så klart. Har du någon gammal Sun Ra originalskiva med handmålat omslag så kan du säkert byta den mot någonting trevligt du aldrig visste att du skulle gilla.
Att herr Gustafsson är något av en sjuklig samlare av vinyl är känt sedan tidigare. Han arbetar efter mottot "ONE PIECE OF VINYL PER DAY KEEPS THE DOCTOR AWAY!!!!!!"
Så om du är mån om din hälsa så rekommenderas denna hemsida varmt.

Born Free

2010-07-20T14:45:00.001-07:00

Så brutalt och så fantastisk bra.

McCoy Tyner

2010-02-15T14:10:00.000-08:00

När en av de främsta förebilderna i modern jazz kommer till stan är så klart förväntningarna höga. Och visst är det ett kompetent gäng som McCoy Tyner har fått med sig till Göteborg. Men i ärlighetens namn så lever de på sina gamla meriter (att ha spelat i Coltranes kvartett som också är en av de mest stilbildande i jazzens historia är i och för sig den kanske tyngsta meriten man kan ha i jazzvärden, men ändå).
Visst, jag hade inte direkt väntat mig att det skulle vara som på John’s gamla dar. Men det här kändes lite väl lamt. Efter en 30 min säger Tyner ”well, I guess we’ll take a break”, och ja, så mycket mer spännande händer faktiskt inte.
Några gamla hits (som Ballad for Aisha) och lite Coltrane. I andra sett när McCoy själv sitter vid flygeln lyser det ändå till och han visar att han är en musiker som fortfarande har mycket att säga. Men tyvärr lyckas han inte hålla kvar den energin.
Jag hade kanske satt mina förväntningar lite väl högt, han är ju ändå den pianist jag lyssnat absolut mest på. Men lite mer tycker jag dock de kunde ha gett publiken, som har betalat 300 spänn för att se honom.

Men som alltid, upplevelsen är subjektiv. Det kan också bero på mig, GP var i alla fall lite mer positiva.

Abdullah Ibrahim

2010-02-15T13:32:00.000-08:00

En krönika om Abdullah Ibrahim som tidigare publicerats i tidiskriften Minaret.

Muslimsk jazz kommer till Sverige
Mitt första möte med Abdullah Ibrahims musik var på en skivbutik på Drottninggatan i Uppsala. I backarna med begagnade LP-skivor hittar jag skivan Good News From Africa med den sydafrikanske pianisten. Hans namn hade jag hört tidigare även fast jag var obekant med hans musik. Skivan köpte jag på vinst och förlust och jag blev inte besviken.

Från första lyssningen var jag helt tagen musiken jag hörde. En slags jazz men med en tydlig afrikansk prägel som kändes helt självklar. Inte så konstigt kanske med tanke på att jazzens ursprung kan härledas till den afrikanska kontinenten. Men det var ändå något annat än den amerikanska jazzen jag tidigare lyssnat på. Han lyckas förena sitt hemlands folkmelodier med musiken av hans stora idoler på andra sidan atlanten som Thelonius Monk och Duke Ellington. Skivan jag köpte är sedan länge utsliten och jag har fått köpa den på CD för att kunna fortsätta lyssna på den.

Född 1934 och uppvuxen i Kapstaden i Sydafrika så var den unge Adolph Johannes Brand trotts den tuffa uppväxten lyckligt lottad. Hans familj ägde ett piano, hans mor var körledare och hans mormor var pianist i den lokala kyrkan. Själv började han spela piano vid sju års ålder och utvecklades snabbt. Till en början spelade han spirituals, hymner och det mesta han kom över. Men det var jazzen som skulle fånga honom för gott.

Han kom senare att bli känd som Dollar Brand. Namnet Dollar fick han för att han hängde nere i hamnen, alltid med en dollar i fickan, för att kunna köpa någon av de nya jazzskivor som amerikanska sjömän hade med sig. Det var först 1968, efter hans inträde i Islam, som han fick namnet Abdullah Ibrahim.

När det politiska läget i Sydafrika blev ohållbart för musiker så flyttade Abdullah Ibrahim och sångerskan Sathima Bea Benjamin, som senare skulle bli hans fru, till Europa 1962. Han skulle inte kunna återvända till Sydafrika förutom några få korta perioder tills 1992 då han till slut kunde bosätta sig i sitt hemland igen.

Efter en del kringflyttande i Europa så hamnade de till slut i Zurich där Ibrahim spelade med sin trio på ett litet café. När självaste Duke Ellington spelade i stan fick musikerna inte ledigt av sin arbetsgivare för att se konserten. Men på ett mirakulöst sätt lyckades Sathima Bea Benjamin övertala The Duke att komma ner till caféet där de spelade. Han blev så imponerad av de unga musikerna att han genast såg till att de skulle få spela in. Det resulterade i skivan ”Duke Ellington Presents the Dollar Brand Trio” som blev starten för hans karriär som en av Sydafrikas mest hyllade musiker.

I tidig ålder spelade Ibrahim i alla möjliga dans och jazzband. Men det har sagts om honom att musikerna som spelade med honom kände att han var någon speciell. Han var inte enbart en underhållare utan hade alltid en djupare strävan med sin musik. Hans andliga sökande som ledde till hans konvertering till islam har tydligt påverkat hans musik. Dels genom titlar med andliga teman som Dikr (Gudåminnelse), ASR (den muslimska eftermiddagsbönen), The Pilgrim och att flera skivor innehåller recitation av Koranen, Adhan (det muslimska böneutropet), och olika dikr. Men också den instrumentala musiken speglar vad jag uppfattar som en hyllning till Gud. På skivan ”The Children of Africa” inspelad 1976 uttrycker han det själv mycket tydligare på baksidan av omslaget:

”I am not a musician. I am being played.
I am not a composer. I find composure in the Grace of Almighty Allah.
Oh, Allah, make me a worthy vessel of Your Eternal Truth.”

Om någon lyckas uppnå den vädjan till Gud så är det han, både i sin person och genom sin musik.

När Abdullah Ibrahim besökte Uppsalas nybyggda konserthus i oktober 2007 så är det trettio år sedan han senaste besökte Sverige. Självklart är förväntningarna höga och biljetterna är sedan länge slutsålda. När väl tiden är kommen för konserten är stämningen magisk. Publiken väntar i en nedsläckt lokal och endast en lampa lyser på den svarta flygeln. När väl Abdullah Ibrahim kommer in i konsertsalen stiger han in med ett lugn som är få förunnat. Hälsar publiken med en bugning och sätter sig vid flygeln. Inte ett ord yttras från scenen under hela kvällen. Det som ska sägas sägs redan från pianostolen. Några andra kommentarer hade varit överflödiga.

Konserten består av två långa sett med solopiano utan pauser mellan låtarna. Han binder ihop kompositioner från en repertoar han byggt på sedan 60-talet som bildar ett musikaliskt pärlband. Gränsen mellan komposition och improvisation suddas ut. Kvar blir bara ett enda långt flöde av toner ur flygeln.

Med konserten visar han att en djup religiösa övertygelse – en stor kärlek till Islam -genomsyrar hela hans konstnärliga produktion. När jag lämnar konserthuset är jag uppfylld av både ro och glädje efter en konsert som verkligen var så fantastiskt vacker, själsfull och innerlig som jag hade hoppats på.

Fredrik Ljungkvist nominerad till DN:s kulturpris

2010-01-14T01:15:00.000-08:00

Läste idag på morgonen att Fredrik Ljungkvist har blivit nominerad till DN:s kulturpris. Mycket bra val måste jag säga. Han är enligt mig en av Sveriges allra bästa saxofonister. Jag imponerades av honom redan när han spelade med Per "Texas" Johanssons kartett. Då gick jag på högstadiet och hade ganska nyligen upptäckt jazz. Det var en så otrolig kick att se bandet på lilla Katalin i Uppsala (det som numera är Pub 19). Vi var så klart alldeles för unga för att gå dit så vi hade tjatat på våra föräldrar att följa med oss.
Sen hörde jag inte så mycket av honom på ett tag. Atomic fanns då och jag hade hört talas om dem men inte fått tag på någon skiva (vad gammal jag låter nu, var det inte bara att ladda ner den?!). Sen fick han också P2:s pris Jazzkatten 2003 för "årets jazzmusiker som förtjänar mer uppmärksamhet". Men sen tycker jag Atomic och hans Yun Kan 5 fick rätt bra med uppmärksamhet, vilket känns helt rättvist.
Skulle verkligen vara kul att se en jazzmusiker vinna priset. Men vi får se hur det blir med den saken.

Myspace

Music Is The Weapon

2009-12-21T13:22:00.000-08:00

Det var redan i maj som vi släppte vår debutskiva med Music Is The Weapon men fortfarande ramlar det in kommentarer lite var stans ifrån.

Vi fick fina recensioner i Lira och i Ystads Allhanda och sen har det varit en del andra glädjande omdömen.

"If I were to explain groove to someone, I think that the afro-beat band Music Is the Weapon would be a great example."
Meadow Music

"det svänger något kopiöst! ... Man riktigt känner svetten komma samtidigt som pulsen höjs – och glädjen återkommer framförallt."
Groove

"They’re one of the funkiest band I’ve ever heard that comes from Sweden and their music fills me with joy and makes the sun shine through my window as I’m writing this, even though the sky is grey outside!"
Dubious Quip

"det svänger så in i helvete!"
Hannes2peer

Celebrating Fela

2009-10-20T01:59:00.000-07:00

Nu är jag några dagar sen med det här inlägget men det spelar nog inte så stor roll.

Den 15 oktober firade Music Is The Weapon tillsammans med Funk Valley Records Fela Anikulapo Kutis födelsedag med att ge bort hyllningslåten Song For Fela Kuti.

På Funk Valley Records hemsida kan du ladda ner den.

Joe Levano

2009-10-16T15:33:00.000-07:00

Nu kanske jag blir lite banal. Men det måste ändå sägas för jag fick en sån grym kick av Joe Levanos konsert i onsdags på Nefertiti. Jag blev påmind om varför jag först förälskade mig i jazzen. Energin, svänget, hettan... allt infann sig. För mycket studerade med fulla stressiga dagar kan göra att allt det där som är den egentliga anledningen till att man sysslar med musik kan gå förlorat. Därför är det skönt att få komma ut från institutionen och uppleva musik på riktigt.
Hade inga förväntningar eftersom jag inte lyssnat på honom innan. Men jag blev otroligt imponerad och kommer garanterat lyssna in mig på honom framöver.
Förstod också att hypen kring den unge bassisten Esperanza Spalding är befogad. Hon är inte bara bra för att vara ung. Hon hade ansetts vara grym även om hon haft en karriär på 20 år.

Ett stort tack till Joe från mig.

Se Lira också.

Fuck the police

2009-10-07T13:35:00.000-07:00

Hata-polisen låtar är inte direkt någon nyhet i hophop-sammanhang. Av många anledningar säkert. Ibland är det kanske bara för att det är enkelt. Men ofta befogat, även i Sverige.
Här utreder polisen sig själva och bevismaterial försvinner. Det finns mycket att säga om det här och det är skönt att det skrivs en hel del om det just nu. Men för tillfället avreagerar jag mig med några videos...

Läs om Johan, poliser som är kvinnomisshandlar, och Miljöpartiets motion som borde vara en självklarhet.

Klassisk polishatar video med N.W.A.

Har postat den här tidigar men det känns ändå värt att göra det igen. Den här starka videon av den Palestinska gruppen D.A.M. har samma koncept som N.W.A. men det är inge skådespelare med. Det är riktiga poliser som filmas.

Lite nostalgi är det över den här charmiga videon med Looptroop. Det var ett slags soundtrack i den unga vänstern och framför allt Reclaim The Streets-rörelsen.

Eid mubarak!

2009-09-21T23:54:00.000-07:00

Firar Eid al-fitr med lite Qawwali.

Mzungu

2009-09-15T13:00:00.000-07:00

Om du reser i östafrika och har ljus hy kommer du med största sannolikhet att få höra folk ropa "mzungo" efter dig på gatorna. Betydelsen är ungefär "viting" eller nått sånt och har egentligen ingen negativ laddning (men räkna med muzungo pris på allt du köper, vilket verkar vara ungefär det dubbla). Själv blev jag ändå lite störd på det när jag var i Tanzania, mest för att jag inte visste vad jag skulle svara. "Jo, jag vet att jag är vit, och?" Men folk är otroligt vänliga och gästfria trots allt djävulskap européerna har ställt till med genom tiderna. Någonting vi kanske ska lära oss av i den del av världen som faktiskt inte blivit koloniserat och plundrat men ändå har stora problem med främlingsfientlighet.

Det kommer med stor sannolikhet upp några inlägg om musik från Tanzania här snart. Men så länge ger jag er ett videoklipp med en artist som gjort en grej av att han är mzungu. Han är ursprungligen från Danmark och kallar sig Mzungu Kichaa, vilket betyder ungefär galen vit man.

Loppisfynd

2009-07-29T04:56:00.000-07:00

Hittade denna klassiker på en loppmarknad i Berlin, The Giuseppi Logan Quartet. Crazy frijazz kan man lugnt säga. Inte var den billig heller för att vara loppisfynd. Men väl värd sina euros. Inte minst för det grymt snygga omslaget.

Giuseppi Logan på wikipedia

I skivspelaren just nu

2009-07-28T02:08:00.000-07:00

Ingebrigt Håker Flaten/Håkon Kornstad - Elise
Alldrig har frijazz och norska psalmer låtit så fint tillsammans. Utgiven på det intressanta svenska bolaget Compunctio.

Group Doueh - Guitar Music from the Western Sahara
Rått och skitigt gitarrsväng från Västsahara. Värt att kolla in andra artister på bolaget Sublime Frequencies.

Marilyn Crispell - Collaborations
Bakom det här gräsliga omslaget gömmer sig ljuv musik inspelat på Perspectives-festivalerna 2004 och 2007. Crispell tillsammans med den skandinaviska jazz och improeliten.

Sonny Rollins - Tenor Madness
Var tvungen att jobba under konserten på Stockholm Jazz så får jag får hålla mig till den här klassikern.

Tony Allen - Sevret Agent
Ny skiva från afrobeat-legenden. Riktigt bra. Recenserar i senaste Lira.

Låtstöld?

2009-06-17T02:29:00.001-07:00

Det har varit en del snack om att Coldplay skulle ha snott delar av sin megahit Viva la vida av Joe Satriani. Och visst finns det klara likheter. Men hur enkla melodier och ackordföljder får man egentligen säga sig äga?! Det är inte nån revolutionerande melodi direkt. En enkel popmelodi som följer ackorden. Varje person som har den mest grundläggande kunskap om musik (som te x Satriani) borde fatta att det är en standardgrej som vilket popband som helst skulle kunna ha skrivit.
Nu verkar det som om om Yusef Islam också tycker att han blivit bestulen av låten. Men till skillnad från Satriani som stämt Coldplay har Islam sagt att han förlåter dem (vad det nu än är dom har gjort fel) och vill dricka te med dem.
Däremot tycker jag att Islam borde stämma Satriani eftersom han gjorde låten först!

Hur som helst så tycker jag videon nedan är mer övertygande än både Satriani och Islam.

Roligast av allt är att alla inblandade tycker att de har skrivit unika låtar som skulle kunna bli lika stora hittar som Viva la vida. Utan att inse att musik hela tiden bygger på tidigare låtar och band inom genren. Det är extremt ovanligt, om ens förekommande, att någon får en snilleblixt och gör någonting som inte är i närheten av någon annan musik. Så det hela handlar nog mer om att sno åt sig uppmärksamhet från ett av världens populäraste band. För inte kan någon tro att någon annan än Coldplay hade gjort låten till en hit.

Clandestino

2009-06-15T12:28:00.000-07:00

Förra veckan vad det Clandestino-festival i Göteborg. Fem dagar fullsmockade med musik, filosofi, performance och politik. Måste säga att det var ett imponerande program de hade snickrat ihop. Inte för att jag visste det innan festivalen. Det mesta, förutom några stora namn, var små obskyra artister från världen olika hörn. Men tjusningen i festivalen ligger i att upptäcka nya akter man skulle ha svårt att leta upp själv. Och jag tror också att det var anledningen till att festivalen trots sin smala inriktning drog så pass mycket folk.
Clandestino har arbetat fram ett koncept som gör att man kan lita på att det kommer att bli bra när man väl är där. Exakt vad konceptet är är svårt att ringa in. Men det var handlade mest, men inte alltid, om urban musik från vitt skilda traditioner. Musik som tar ett steg framåt, eller bakåt, mot strömmen. Kreativ musik som vill någon stans. (var det någon som blev nått klokare av det där?).

Min stor upptäckt var i alla fall Group Doueh från Västsahara. Dom skulle närmast kunna liknas vid ett opolerat och stökigare Tinariwen.
Tagen blev jag i alla fall av deras kitschiga synttrummor och Doueh själv som måste vara Västsaharas svar på Jimi Hendrix. Större delen av konserten satt han mest ner lite slappt och såg förvirrad ut. Men det blev rejält drag när han fick fritt utrymme och började spela med gitarren först bakom ryggen och sedan på huvudet. Jag hade glömt min kamera så ni får bara en suddig bild från min mobil.

En annan höjdpunk på festivalen var Daito Monabe som koplat elektroder till sitt ansikte som gav honom och hans vän stötar när det spelades musik så att de gjorde galna grimascher. Det var en slags Jackass goes finkultur kan man säga. För de pretatiösa artisterna hade en stor portion humor. Men jäklar vad det måste ha gjort ont. Men konst är kanske lidande ändå...

Enda besvikelsen egentligen var att jag missade Konono No1. Lite ångest där. Men det var mitt eget fel.
Men de var tydligen grymma fick jag höra sen.

Dogmatic

2009-05-03T09:31:00.001-07:00

Vill tipsa om min vän Dogmatics blog. Framför allt den hysteriskt roliga listan på hiphopens fem roligaste omslag.

Vad är musik? (3)

2009-05-03T09:17:00.000-07:00

Det han snackats en del om den dansande papegojan Snowball. Och visst är det ganska kul, och imponerande, att se en fågel dansa i takt till Back Street Boys. Men det har också väckt intresse hos forskare om musik. På DN skriver Karin Bojs att:

Forskarnas slutsats är att förmågan att uppfatta musik – även hos människor – är en evolutionär biprodukt som kom med på köpet när vi utvecklade förmågan att tala och kommunicera med varandra.

Hmmm.... så musik är alltså bara en "evolutionär biprodukt"? Nu trodde jag att jag skulle få svar på min (kanske dumma) fråga om vad musik är nu när naturvetenskapens forskare har undersökt saken. Men det käns väl ganska ytligt, eller hur?
Jag tror nog att musiken är ett av alla de sätt vi har att kommunicera med varandra (tillsammans med talet) och inte enbart underhållning och tidsfördriv. Musiken är så mycket djupare och viktigare för människor (och tydligen också för djur) än att vara en biprodukt till talet.
Så jag får nog inte svar här heller.

Klockrent Strage

2009-04-24T01:16:00.000-07:00

Själv försökte jag göra ett slags seriöst och resonerande inlägg i fildelningsdebatten. Men egentligen är hela diskussionen och debattklimatet så absurt att det inte går att vara helt allvarlig, hur allvarliga de andra och de faktiska domarna än är.
Strage kommer då med det mest klockrena inlägget jag läst in frågan.

”Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är tyvärr ett minne blott”, skrev artisterna. Och vad är väl de senaste årens svenska indiepop, electro och metal, som hyllas över hela västvärlden, jämfört med Jill Johnsons country och Joey Tempests soloskivor?

Läs hela här.

Abdullah Ibrahim till Sthlm Jazz

2009-04-23T13:35:00.000-07:00

Ångestm ångest, ångest....
Abdullah Ibrahim kommer till Stockholm Jazz i sommar och själv sitter jag fast i sommarjobb i Göteborg. Borde kanske säga upp mig redan nu och dra dit. Men då är det ju det här problemet med pengar.
Men den goda nyheten är i alla fall att festivalen som jag mer eller mindre hade gett upp hoppet på faktiskt börjar arta sig. Ett starkt program i år för man väl säga. Stora namnet är så klart Sonny Rollins och att få dit McCoy Tyner ger en viss vikt så klart.
Kul också att de tagit dit souliga Lauryn Hill och Erykah Badu. Kulturministern Gilberto Gil skulle heller inte vara fel att se.
Men som sagt. Det blir nog jobb...

Jag hoppas ni skämta

2009-04-19T06:00:00.000-07:00

30 miljoner kronor och ett års fängelse. Det är vad domen blev mot The Pirat Bay. Men vi har nog inte sätt slutet av denna fars ännu. Det kommer överklagas, pengar kommer att vägras betala och diskussionen kommer att fortsätta i tidningar, seminarier och framför allt på bloggar.
När jag lästa om domen trodde jag att det var en skämt. 30 miljoner!!! Förstår de inte orimligheten! Oavsett om vad man tycker om The Pirat Bay så måste man väl säga att det är ett helt galet hårt straff. Och Reinfeldts tal om att vi ”inte ska jaga en hel ungdomsgeneration” får ses som valkampanjens största lögn.

Jag har själv spelat in blandband och bränt CD skivor hela mitt liv och inte har det gjort mig mindre benägen att betala för skivor och konserter. Inte heller tror jag att de som växer upp nu kommer att värdera kultur mindre än vad jag har gjort. För det måste sägas. Jag är en av dem som tycker att man ska betala för musik. Jag tycker musiker (som jag själv) har på tok för låga ersättningar och en svår ekonomisk situation som jag inte tror att folk förstår.
Jag spelade till exempel i Uppsala häromveckan och mitt band drog fullt hus. Vårt gage efter alla omkostnader blev 200 kr var. Och som sagt, vi drog fullt hus. Så detta är någonting vi måste göra nått åt. Men är det verkligen rätt väg att jaga ungdomar med det förkastliga IPED-lagen som hjälp eller att stämma en urusel fildelningstjänst som The Pirat Bay? Jo, ni läste rätt. The Pirat Bay är helt urusel, i alla fall som musiktjänst. (Det andra som delas har jag ingen kolla på eftersom jag är ointresserad av det) Men jag tycker det måsta sägas eftersom jag inte har hört någon annan säga det. Jag slutade använda tjänsten för länge sen. Lite kanske för att jag ville betala för musiken men framför allt för att den är långsam och att jag hade svårt att hitta det jag ville ha. Så fort jag hittade eMusic så gick jag över till det.

Björn Ulvaeus skrev på Newsmill en artikel med rubriken ”Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig?” om de ”simpla tjuvar” som gillar hans musik. Och svaret på frågan får man val säga är: ja, det är förbannat besvärligt! Det är krångligt, dyrt och en massa restriktioner på de låtar man har betalat för (till exempel på iTuenes till alldeles nyligen). Hade musikindustrin satsat hälften så mycket energi på att ordna ordentliga musiktjänster som de gör på att jaga tonåringar så tror jag inte att vi hade haft så mycket ”illegal” nedladdning.
Problemet är att enda sedan det blev möjligt att spela in musik så har skivbolagen dikterat hur musiken ska konsumeras. Men i och med den tekniska utvecklingen har andra än musikindustrin kommit med smarta lösningar för spridandet av musik. Därför är det numera konsumenterna som i stället tagit initiativet. Och inte vill de ha de där plastbitarna med trasiga omslag som ligger spridda i lägenheten. Men skivbolagen har vägrat att ändra på sig och hela tiden försökt att motarbeta de nya lösningarna. Resultatet är då att folk har struntat i dem och fixat det själva. Vem kan klandra dem?

Om tio år kommer skratta åt det här. Inse hur fånig debatten är. Precis som de trodde att kassetterna skulle döda musiken. Det säger nog mer om skivindustrins självbild än om den kraft musiken har. Och ni kan nu konstatera att skivbolagen har tappat den lilla trovärdighet de en gång hade och kommer snart att förpassas till en historisk företeelse som inte lyckades hantera den nya tiden. De har förlorat, oavsett vad domen till slut blir. Synd för dem. Men inte för musiken eller musikälskarna.

Afrobeat och Lasse Fabel

2009-04-14T00:14:00.001-07:00

Mitt afrobeatband Music Is The Weapon släpper snart sitt debutalbum. Men som en liten teaser så släpper vi en låt för gratis nedladdning. Låten heter Copyriot där poeten Lasse Fabel gästar med ett inlägg i fildelningsdebatten, om på sitt eget sätt. Så medan vi väntar på resultatet från den allt mer farsartade piraträttegången levererar Fabel några riktigt hårda kängor till giriga skivbolagsbossar och andra bakåtsträvare i "musikindustrin".

Ladda ner på Funk Valley Records hemsida.

Music Freedom Day

2009-03-06T05:36:00.000-08:00

Den 3 mars var det Music Freedom Day. Det är väl bara att konstatera att det är tragiskt att det ska behövas en sån dag. Tur är i alla fall att det är några som slåss för det fria ordet och musiken.
En av dem är sångaren Pete Seeger (ni vet han som sjöng Where have all the flowers gone) som motog Freemuse Award i Stockholm i tisdags.

Nytt nummer av Lira

2009-02-17T23:50:00.000-08:00

I dagarna kom ett nytt nummer av vad jag anser är Sveriges bästa musiktidning. Ett fullspäckat nummer med bland annat ett reportage om afrikanska rebellkvinnor, Bill Frisell och Oumou Sangaré.
Själv bidrar jag med recensioner på skivor med baslegenden Henry Grimes, den nyligen tragisk avlidne sydafrikanska trumpetaren Alex von Heerden, afrobeatkungen Fela Kutis arvtagare Seun Kuti och dub-ekvilibristen Dub Colossus.

Liras hemsida.

Nef-premiär

2009-02-13T15:20:00.000-08:00

Trots att några i Nefertitis personal har lite problem med sin attityd emot sina gäster så måste man säga att rent musikaliskt håller klubben väldigt hög klass. I fredags var det min första konsert på Nef för detta år.
Monk's Casino med pianisten Alex von Schlippenbach i spetsen spelar som namnet avslöjar Thelonius Monks låtar. Det är gravalvarlig och pretatiös musik med en rejäl dos med humor (må vara en otroligt torr sådan).
Att bandet spelar helt akustiskt är också ett stort plus. Varför gör inte fler det? Ok om man har sång och annat. Men varför envisas med att micka upp akustisk musik som fungerar mycket bättre i en sån liten lokal utan förstärkning. Ofta tar man dit en ljudtekniker enbart på slentrian tror jag.
Bandet hade en granska lång startsträcka men i andra sett flippade det ut totalt. För när de väl kommer igång är det inget som kan stoppa dem. Fullt ös och ett otroligt sväng. Tre personer i bandet lämnade scenen medan bassisten spelar solo för att sedan komma tillbaka applåderande. Som avslutning lämnar bandet scenen spelandes enda ut i logen. Kvar sitter Slippenbach och spelar Round Midnight.
Det är modigt att spela enbart Monks låtar och det bandet gör är en imponerande prestation. För det är inte lätt att tolka Monk och samtidigt få det personligt. Men de är något Monk's Casino har lyckats med.

En sko för Bush

2009-01-30T02:50:00.001-08:00

Åh vad jag älskar araber! Tror inte det behövs mer förklaring än den här bilden på denna staty föreställande den sko som journalisten Muntadhar al-Zeidi kastade mot Bush.

läs på DN och kolla även in det här spelet.

Vem kan förbjuda det sköna?

2009-01-23T03:37:00.000-08:00

Säg: "Vem har förbjudit de sköna ting som Gud har skänkt Sina tjänare och allt det goda som Han gett dem för deras försörjning?"
[...]
Säg: "Min Herre förbjuder ingenting annat än skamlösa handlingar, både det som sker öppet och det som sker i hemlighet och [all annan] synd och orättmätigt våld. ... "

Koranen 7:32-33 ( i översättning av Mohammed Knut Bernström).

Kan läsas här.

Gaza på natthimlen

2009-01-13T03:50:00.000-08:00

Dikt om Gaza av Göra Greider...

"Det är nästan bara palestinier som dör.
Deras existens tränger igenom
natthimlen, de finns i Plejaderna:
sju flyktingar undan Orions övermakt:
mörkret omkring dem är ju oerhört."

Läs hela här.

Krigets musik

2009-01-11T15:44:00.000-08:00

Den Libanesiske trumpetaren Mazen Kerbaj blev känd 2006 då han spelade trumpet på sin balkong medan Israeliska bombplan fällde sin last över Beirut. Jag lyssnade på inspelningarna för första gången idag och det är verkligen kusligt. En sorglig minimalistisk trumpetimprovisation där bomberna då och då hörs i bakgrunden. Men obehagligast är nog ändå tystnaden, när man väntar på att en bomb slår ned. Jag bara antar att det också är så barnen i Gaza känner. Tystnaden är bara en lång väntan på att nästa raket ska avfyras.

Mazen är också serietecknare och har gjort bilden ovan (större version). Hans inspelning och fler bilder kan ni hitta på hans blogg.

Kulturarbetare i upprop för Gaza

2009-01-09T12:08:00.000-08:00

Jag är inte den enda kulturarbetaren som har svårt att hålla mig undan politiken. Musiker, tonsättare och konstnären Dror Feiler ger sig ofta orädd in i den politiska hetluften . Framför allt när det gäller Israel och Palestina. Ni kanske mins konstverket på Historiska museet i Stockholm som Israels ambassadör förstörde.
Nu har Feiler skrivit uppropet "Stoppa massakern i Gaza!" som undertecknats av 1000 kulturarbetare. Ett otroligt viktigt initiativ. Kulturarbetare i Sverige måste våga ge sig in i debatten, trots att det kan komma att kosta dem en del jobb i framtiden. Men är bara opinionen på deras sida så tror jag i stället att det bara kan vara till deras fördel.

Läs uppropet här.

Uppdatering:
De Norska kulturarbetarna verkar vara lite mer frispråkiga än svenska. Norska motsvarigheten till Teaterförbundet uppmanar medlemmarna att engagera sig för Gazas sak. Svenskarna däremot jobbar bara för sina egna egna medlemmar. Lite mesigt kan man tycka. Hoppas Feilers upprop kan påverka i en annan riktning.

Den algeriska Rai-stjärnan Khaled säger sig vilja slåss för Gaza.

Gaza blöder

2009-01-08T13:05:00.000-08:00

Hur många gånger jag har tänkt att "nu måste jag lägga politiken på hyllan ett tag och satsa all min tid åt musiken" vet jag inte. Men varje gång har det hänt nått skit (rent ut sagt) i världen som har stört mitt fokus. Jag har aldrig lyckats hålla mig helt borta från politiken, fast jag har försökt att göra det väldigt medvetet för att få tid med musiken. Men det har aldrig gått speciellt lång tid.

Den här bloggen har inte direkt varit mitt forum för att ventilera mina politiska idéer, trots att det kanske har hintats ibland. Men nu kan jag inte hjälpa det. Det som händer i Gaza är så fruktansvärt att jag inte kan sätta ord på det. Israel bombar skolor, moskér och allt som kommer i deras väg. Och så har de mage att skulle på att Hamas gömmer sig bland civila! Vart ska de annars vara?! De är demokratiskt valda och har därmed hand om alla samhällsfunktioner. Sen är Gaza så otroligt trångt så folk bor överallt. Är du någonstans i Gaza så är du nära civila. Sen uppmanar Israel folk att fly för att de ska bomba i deras område. Men vart ska de fly har de tänkt?!, inte får dom någon hjälp från Egypten i alla fall. Det är en sak som är säker. De är helt instängda så de kan bara be till gud att det inte faller en bomb på deras hus i natt.
Och det värsta är att de som skulle kunna stoppa det här vansinnet, USA och EU, inte gör ett dugg! Någon svag uppmaning till vapenvila är bara rent larv. När det är krig ställer man krav, man ber inte folk vara snälla. Hade de varit snälla hade de inte bomba från början!

Postar den här videon med Michael Heart, någon som jag inte känner till sen tidigare, men alla som sprider budskapet gör en stor insatts.

När det gäller min egen situation så får jag nog inse att världen kommer att vara så här galen ett tag till. Först när det blir fred kan jag ägna mig åt musik på heltid. Under tiden så kommer jag att demonstrera och jobba för fred men också använda min musik för att främja samma arbete. Mer om det senare. Nu är det demonstration på lördag som gäller.

Sufis got soul

2009-01-04T11:46:00.000-08:00

Har precis sett dokumentären Sufi Soul där journalisten William Dalrymple visar en lite annan sida av Islam än vad som är vanligt i media. Han reser runt i den muslimska världen och utforskar sufismen, den muslimska mystiken, som har en lång tradition av musik och poesi. I dokumentären får man se en liten glimt av all den fantastisk musik som man kan finna runt i den muslimska värden.
Tyckte det var skönt att se en dokumentär som visar att muslimer faktiskt har en stark och folklig musiktradition och inte alls är så fördömande mot musik som många tror.
Jag blev också lite sugen på att ta upp min ney-flöjt igen. Köpte den redan i somras men har fortfarande inte har fått ljud i den.

Dokumentären finns så klart på Youtube.

Del 2, del 3, del 4, del 5.

Relaterat: Serien Retreat - den raka vägen

Freddie Hubbard har lämnat oss

2008-12-30T08:38:00.000-08:00

Om jag ska vara helt ärlig så visste jag inte att han fortfarande levde. Till i måndags då, när han gick bort. Freddie Hubbard, en av mina favorit trumpetare. När jag och mina vänner började lyssna på jazz var han oerhört viktig. Bredvid Miles Davis, John Coltrane, Herbie Hancock och många fler så klart. Men Hubbard var viktig. För vi spelade så mycket på hans låtar eller sånt han spelat in. Vet inte hur många gånger vi spelade Mr Clean. Är inte hemma nu, men kommer nog ta fram den när jag kommer hem och skänka en tanke till honom.

Läs på Lira.

Palestinsk hiphop och konstmusik

2008-12-18T06:03:00.000-08:00

För någon månad sen var jag och lyssnade på Kronoskvartetten på Uppsala Konsert & Kongress. Jag inte så ofta och lyssnar på modern konstmusik, vilket är lite synd. Men jag ska försöka bättra mig. För det var en av de bästa konserter jag varit på på mycket länge. Kronoskvartetten blandar allt från "konstmusiken" till att spela moderna poplåtar. Bland annat spelade de en fin version av en Sigur Ros-låt. Lite otippat spelade de som tredje (!) extranummer en låt av Ramallah Underground. Det var den första gången jag hörde talas om den palestinska gruppen vilket så klart gorde mig väldigt intresserad. Vältajmat så gick jag på en föreläsning med göteborgs rapparen och aktivisten Nabila som har varit i Palestina och intervjuat en massa rappare. Det finns tydligen en hel del hiphop och som håller väldigt hög kvalitett. Men det är så klart inte helt lätt att ta sig fram som artist när man lever under ockupation.

Se Dam:s video "Born Here" nedan. Dam rappar både på arabiska och hebreiska för att få ut sitt budskap.
Intressant är att alla bilder är autentiska. Det är ingen skådespeleri. Militärerna är riktiga israelsika militärer.

Relaterade poster: Dar Qandeel - "Vi bär friheten inom oss"

Äntligen tillbaka!

2008-12-03T13:42:00.001-08:00

Jag tänker så klart på Perspectives-festivalen i Västerås. Den 5-7 mars nästa år är datumen som ska bokas in i amanackan. Kurator är som tidigare omgångar sveriges mesta frijazz-spräck-saxofonist Mats Gustafsson.

Ser ut att bli en bra festival även denna gång. Några som jag redan ser fram emot att lyssna til är...

Marilyn Crispell, Joakim Milder, Palle Danielsson, Lina Nyberg, Peter Brötzmann, Paal Nilssen-Love, Raymond Strid, Mats Gustafsson ...

Se hela programet här.

Recensioner i Lira

2008-12-03T13:25:00.000-08:00

Jag har börjat recensera skivor för musiktidningen Lira. På deras hemsida kan ni läsa vad jag tycker om Steve Reid och Kieran Hebdens senaste skiva NYC. I papperstidningen kan ni hitta mina recensioner med malinesen Issa Bagayogo och svensk/danska Television Pickup.

En dag utan musik

2008-11-21T04:06:00.001-08:00

Idag är det No Music Day. Ett årligt firande som jag verkligen tycker att vi ska uppmärksamma. Själv hade jag glömt det i morse så jag misslyckades från början. Men det visar bara hur självklart det är att vi har en massa ljud och musik kring oss ständigt. En som verkar ta dagen på stort allvar är Fredrik Strage (som förövrigt van stora journalistpriset, Grattis till det!)

I september fastade jag för andra gången under den muslimska fastemånaden Ramadan. En otroligt fin upplevelse. Någonting jag tycker alla borde göra oavsett religiös hemvist. Över huvud taget så är fastan, eller att avstå från visa självklara saker, någonting som man kan göra på flera områden. Även En köpfri dag har lanserats.

Om musikfasta har jag skrivit om här.

Svenska språkets roligaste ord

2008-11-05T02:51:00.000-08:00

Måste få citera Daniel Boyacioglu:

"En gång skrattade jag en hel minut åt svenska språkets roligaste ord, andragenerationensinvandrare.
Sho bre, nikemo, jag är en stannare och har slutat vandra bre för länge sen. Tyckte den meningen är bra och skriver den igen. Jag har slutat vandra för länge sen. Sverige är lika mycket mitt hem."

Fick mig att fundera...
Kommer mina barn att vara invandrare bara för att min fru en gång var tvungen att göra en vandring?
Om vi är ett mixat par, vad är det då som har mixats? Blir barnen två halvor eller en hel människa?
Inget fel att vandra. Inte heller något fel på dem som är tvungna eller vill göra den.
Men när får man slå sig till ro? När kan man få sluta sin vandring?
Varför tar vissa sig rätten att bestämma när någon vandrar?
När blev vandraren av med sin rätt att definiera sin egen situation? Sin egen position?
Inget av detta kan jag förstå...

Vad är musik? (2)

2008-10-23T06:10:00.001-07:00

Jag fortsätter mitt något fåfänga försöka att ta reda på vad det här musik är för någonting. Bonniers musiklexikon gav mig inget svar konstigt nog.
Det här är vad Nationalencyklopedin har att säga om det:

"musik (lat. mu´sica, av grek. mousik\´ (te´chn\) 'musernas (konst)', av mousa [mu:´sa] 'musa' och te´chn\ 'konst'), kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition; allmänt kan dock musik sägas bestå av vissa typer av organiserat ljud, men begreppet kan också inkludera omständigheterna kring musiken, dvs. musiklivet. ... Karakteristiskt för musiken är att den såsom i det antika Grekland ofta är symbiotiskt förenad med andra fenomen, poesi, dans etc., något som bl.a. återspeglas i det faktum att många språk i likhet med grekiskan saknar ett ord motsvarande musik i vår mening.
Gränsdragningen kring det senare självständiggjorda begreppet musik har växlat över tid och rum. ... Med musik kan man mena alla slags ickespråkliga ljud som framställs med rösten eller med hjälp av ljudredskap. ...

Till musiken räknas inte bara reellt klingande förlopp utan också noter, fonogram etc. som utgör potentiellt klingande musik. Det är ofta svårt att fixera gränsen mellan användningen av termen musik i bokstavlig och i bildlig bemärkelse. ... Föreställningen om musiken som "känslans språk" uppfattas av många som en metafor, medan andra hävdar att musik verkligen kan kommunicera icke-verbala meddelanden. ...

Ordet tonkonst används ofta inom den västerländska konstmusiktraditionen som synonym till musik, men häremot kan flera invändningar riktas. Även andra ljud än toner räknas såsom musik, t.ex. tonlösa slagverksljud. Å andra sidan finns det toner, t.ex. fågelsång, som i regel inte betraktas som musik eftersom de inte är efter mänsklig intention organiserade ljud. ... . Man har ofta hävdat att musiken består av melodi, rytm och harmoni. En sådan syn medför dock svårigheter, dels därför att själva separationen av de tre faktorerna kan dölja betydelsen av samspelet mellan dem, dels därför att det finns andra parametrar som har stor betydelse, t.ex. klangfärg. ... "

Tidigare poster i ämnet.

Myten om afrikas kultur

2008-10-22T14:09:00.000-07:00

Lite av en slump hittade jag en artikel som Henning Mankell skrivit i Aftonbladet. Han har varit i Timbuktu i Mali och besökt olika bibliotek med skrifter som är över tusen år gamla. Nu är Mali är inte längre det stora rike det än gång varit. De universitet som fanns är sedan många hundra år försvunna och landet är ett av de fattigaste i Afrika. Mankell skriver att det ändå är "i Timbuktu det går att avslöja en av de värsta och mest förljugna osanningarna om Afrika söder om den stora Saharaöknen; att kontinentens historia knappast alls finns nerskriven. Att Afrika är en muntlig kontinent." Och visst har han rätt. Vi har odlat en myt om att alla afrikaner är outbildade och att civilisation är någonting de aldrig varit i närheten av. Antagligen var det lättare att exportera vår "civilisation" och stjäla deras land då.
Men det är inte bara inom litteratur och skrivande det har odlats myter. Inom musiken är myten minst lika stark och ännu levande. Myten säger att Afrika är trummans kontinent och att afrikanen har rytmen i blodet osv.
Visst finns det otroligt mycket fantastisk musik baserad på rytm från Afrika. Musik som är mycket mer utvecklad än de flesta tror. Men det är inte den enda kontinenten som har det. Inte heller är den afrikanska musikkulturen begränsat till rytm.
Vi behöver inte leta länge för ens vi hittar skickliga musiker som spelar melodiska instrument. Ta bara Malis egen Toumani Diabaté (som också besöker Uppsala Sacred Music Festival i slutet av månaden) som är en virtuos på den västafrikanska lutan kora. Han kommer från musikersläkt och hans anfäder har spelat instrumentet i många hundra år.
Ta det inte som att jag tycker den melodi eller musik med harmonier är bättre än den som basera på rytm. Självklart inte. Men för vår förståelse av vår värld är det viktigt att vi avslöjar och berättar om dessa myter. Byter fördomar mot kunskap för att kunna gå vidare och mötas som människor igen (igen, därför jag tror att någon gång någon stans faktiskt redan har gjort det).
Däremot är det inte en kulturs skrifter eller deras melodiska instrument som avgör deras människovärde. Inte heller är det deras historiska civilisationer som hjälper dem i deras situation idag. Jag tänker på Frans Fanon som i sin bok Svart hud, vita masker skriver:

”Eftersom han [den svarte] inte vill uppfattas som en fattig släkting, adoptivson, oäkting, skall han alltså febrigt försöka att upptäcka en svart civilisation?
Förstå mig rätt. Jag är övertygad om att det vore av största intresse om det visade sig att det fanns en negerlitteratur eller negerarkitektur under 400-talet före Kristus. Jag skulle bli mycket lycklig om det visade sig att en svart filosof hade brevväxlat med Platon. Jag kan däremot inte för mitt liv förstå i vilket avseende en sådan upptäckt skulle förändra situationen för åttaåriga barn som arbetar på sockerrörsfälten på Martinique eller Guadeloupe.” (s 205)

(Hans ordval får vi kanske skylla på att boken skrevs 1952)
De fakta om historien vi kan få fram är viktiga för oss. Men vi får inte lura in oss i fällan igen och bedöma ett folk utifrån deras historia. Om det visar sig att ett folk faktiskt aldrig haft en skriftkultur eller någon avancerad musik så är det inte mer med det. Det finns säkert otroligt mycket att hämta även där. Det är inte bara i det skrivna ordet eller i den dokumenterade musiken vi finner en kulturs rikedom.

Asha Hagi Elmi får alternativt nobelpris!

2008-10-03T15:44:00.000-07:00

Jag blev otroligt glad när jag fick veta att den somaliske politikern Asha Hagi Elmi har tilldelats årets Right Livelyhood-pris (även kallat det alternativa nobepriset). Jag har tidigare skrivit om henne här på Lyssna! och då sagt att hon är den starkaste kvinnan jag sett tala.
Vi får hoppas att det kan ge en liten skjuts till en vettig diskussion om hur det ska komma till en lösning i Somali.
Är tyvärr ingen expert på området men just nu känns det som om det mest rapporteras om pirater som kidnappar (rikt) folk utan för kusten. Inte så mycket om lösningar eller någon slags vettig diskussion om vad parterna gör eller borde göra i regionen. Detta är däremot någonting jag tycker att Asha Hagi Elmi gör. Så förhoppningsvis kommer hon att få lite mer utrymme nu.

Läs mer om henne på Rights Livelyhoods hemsida.

Lyssna! program 5

2008-09-22T14:51:00.000-07:00

Ett nytt program på Lyssna! podcast. Som vanligt med några av de finaste jazz och improvisationsmusikerna i landet. Bland andra Lisen Rylander i The Splendor som nyligen blev Monica Z-st ipendiat.

Lyssna här till höger på bloggen eller på www.lyssna.podomatic.com.

Dar Qandeel - "Vi bär friheten inom oss"

2008-08-25T15:12:00.000-07:00

I somras intervjuade jag den Palestinska gruppen Dar Qandeel som var på Sverigebesök. Artikeln hamnade på nättidningen Yelah. Läs artikeln här.

Se även bandet på Youtube.

Sun Ra - Some Blues But Not The Kind That's Blue

2008-08-25T15:08:00.000-07:00

Senaste tillskottet i journalisten och frijazzarkeologen John Corbetts Unheard Music Series är Sun Ra-skivan Some Blues But Not The Kind That's Blue. Vilken färg denna blues har vet jag inte men bakom den märkliga titeln gömmer sig nästan lika märklig musik. En spretig och kärv jazz som rör sig mellan den traditionella swingen och den moderna frijazzens ideal. Skivan är trotts det ganska sparsmakad för att vara Sun Ra, som annars kan få ett helt storband vräka på högsta volym.
På My Favorite Things som i jazzsammanhang brukar associeras med John Coltrane spelar Ras städiga följeslagare John Gilmore ett fantastiskt lyriskt saxsolo. På standardlåten Nature Boy har de däremot ett lite lösare förhållningssätt till originalet. Många skulle säkert uppleva det som en slakt av en fin balad. Men på Ra’s egna sätt lyckas han få ihop den svängiga och den stökiga kakofonin till något enastående vackert.
Skivan gavs första gången 1977 på Sun Ras egna etikett El Saturn Records. Denna gång får vi med en tidigare outgiven låt av Ra själv plus två bonusspår med repetitioner av I’ll Get By.
Some Blues But Not The Kind That's Blue är helt klart en god investering för den som vill börja gräva sig ner en bit i Sun Ras enorma skivutgivning.

Poesi, funk och revolution

2008-08-14T15:34:00.000-07:00

Kom just hem från en konsert med den legendariskt gruppen The Last Poets. I år fyler de 40 år och det är så klart svårt att hålla tillbaka nostaligitripparna. Trotts en seg start med en lite omotiverat congasolo och en lång presentation av tidigare medlemmar i bandet och hur bra de var och hur stort inflytande de haft på dagens hiphop drar de äntligen igång. Men när de väl börjar showen på allvar så går de det som om de 40 år som gått inte spelar någon roll längre. De levererar bitter samhällskritik och groviga basgångar med samma energi som de gjorde när bandet bildades. Visst poppar nostalgin upp lite här och var (vem kan klandra dem?). Men de lyckas hålla sig överaskande mycket till nuet och är lika hårda revolutionärer som på 60-talet. "If Bush is not a terrorist. Then I don't know who is." ropar Abiodun Oyewole till publikens jubel. I samma stund känner jag hopp. Alla blir inte bekväma när de blir vuxna och tappar sina visioner. De finns de som håller sig kvar och håller kampen vid liv. Nostalgi för det politiskt aktiva 60 och 70-talet kan man förvisso ha. Malcom X, King, Black Panters. Men kanske är läget värre nu än någonsin och det är av nödvändighet, inte nostalgi, vi ska hålla minnet av dessa människor och grupper vid liv.

Jazz på arabiska

2008-06-29T23:59:00.000-07:00

Att jazz och arabisk musik har mycket gemensamt är kanske inget nytt. Jazzmusiker har länge sett österut för att inspereras av orientens musik. Basisten och oud-spelaren Ahmed Abdul-Malik, som bland annat spelade med Thelonious Monk, spelade till exempel in skivorna Jazz Sounds of Africa och East Meets West. Där blandade han traditionell arabisk musik med jazz och sätter in instrument där vi inte förväntar oss höra dem. Bland annat en fin blues på oud.
Vissa menar att det inte heller är någonting man har fört in under senare tid utan att den arabiska musiken har haft inflytande på jazzen från början (se bland annat Gunnar Lindgrens artikel i ämnet och den här filmen om blusens rötter).
Hur det än är med den saken så är det säkert att Asiens modala musik går bra ihop med den moderna jazzen. Många musiker, som till exempel Coltrane, hittade inspiration i indisk musik till sitt jazzspel. När många jazzmusiker konverterade till islam förde det också med sig att de intresserade sig för arabisk kultur. En av dem var den sydafrikanske pianisten Abdullah Ibrahim (tidigare Dollar Brand) som har inkorporerat arabiska tongångar i flera låtar.
På senare tid har musiker som israelen Avishai Cohen fått stort genomslag med sin orientdoftande jazz. I Sverige finns det också en tradition av fusion av jazz och musik från öster. 1972 blev gruppen Sevda med Bernt Rosengren och Maffy Falay i spetsen det årets Jazz i Sverige pristagare. Gruppen spelade musik i mötet mellan svenska och turkiska musiker och resultatet blev en råsvängande turk-svensk jazz. Året därpå blev gruppen Rena Rama Jazz i Sverige artister och även de hade med influenser från öster och Afrika. När Caprice, skivbolaget som gav ut de två tidigare banden, ger ut H3FKs tredje skiva Nubiska Nätter är det bara en helt naturlig fortsättning på bolagets tidigare utgivning. Inte för att bandet har jättemycket gemensamt med de två andra banden så är det ändå i en svensk tradition där det mixas jazz och arabisk musik.
Denna gång är bandet mer sammansvetsat och mer energi har lagts på produktionen än tidigare skivor. Bandet känns mer som ett band tillsammans än två trios som spelar tillsammans (vilket de faktiskt var från början). Men jazz på arabiska är kanske inte en helt korrekt beskrivning. Snarare att de har en stark brytning. För här ryms mycket jazz och andra influenser. Jag får associationer till Weather Report av någon anledning. I vilket fall är det en grymt svängig platta de har fått ihop.
En annan artist jag upptäckte nyligen som verkligen spelar jazz på arabiska är den irakisk-amerikanske trumpetaren Amir ElSaffar. Tänk dig att Ornette Coleman var född i Bagdad och att ouden var ett självklart jazzinstrument (det kanske håller på att bli det snart) så kanske du kan få en bild av hur det låter.
Uppvuxen i USA och med en karriär som trumpetare sökte sig ElSaffar till sina rötter och lärde sig sjunga arabiska maqam. Resultatet blev skivan Two Rivers som är en fusionskiva i sin rätta betydelse. Här samsas det irakiska tillsammans med jazzen på ett så naturligt sätt att man undrar om det verkligen är frågan om en fusion eller om det inte alltid har låtit så här. Att spräckig sax och vacker arabisk sång fungerar så bra ihop hade jag aldrig vågat hoppas på.

Fler minns Esbjörn på Katalin

2008-06-23T07:29:00.000-07:00

Tydligen är vi fler som minns konserten med e.s.t. på gamla Katalins övervåning. Läs Åsa Ericsdotters krönika i UNT.

Vila i frid Esbjörn

2008-06-16T01:57:00.000-07:00

Söndagen den 14 juni gick en av Sveriges bästa pianister, Esbjörns Svensson, bort i en dykolycka. Jag blev helt chockad när jag läste nyheten på DN:s internettupplaga. Han var alldeles för ung, bara 44 år, och en tanke går även till hans fru och barn som förlorade en familjemedlem alldeles för tidigt.
När jag själv började lyssna och spela jazz någon gång på högstadiet var Esbjörn en av de stora inspiratörerna. En av de första, ja kanske till och med den första, stora upplevelsen av livejazz jag hade var på en konsert med hans trio på gamla Katalin i Uppsala. Det är det som heter Pub 19 idag och på den tiden hade de konserter på övervåningen, som ofta var alldeles för liten. Jag och mina kompisar som var kanske i 14-årsåldern och var så klart alldeles för unga för att gå dit så vi hade tjatat med oss en förälder för att vi skulle kunna komma in. Det var en upplevelse som fortfarande sitter kvar som ett av de starkaste konsertminnen jag har. Att som så ung få gå på en jazzklubb och slås av den totala energin och svänget som jag aldrig hade upplevt tidigare var så klart någonting oerhört stort.
Att e.s.t. var något alldeles unikt är det ingen tvekan om. Senast för någon dag sedan tog jag fram en gammal kassett där jag hade spelat in bandet från P3 live från en spelning på Hultsfred. De hade fyllt hela konserttältet och publiken är helt vilda. Hur många pianotrios lyckas genomföra en sådan konsert idag? Kassetten lyssnade jag på så många gånger att den höll på att slitas ut.
De internationella framgångarna och stora försäljningssiffrorna känner alla till idag. Att de också hamnade på omslaget på amerikanske Down Beat, vilket ingen annan europeisk grupp gjort tidigare, visar också hur stora de verkligen var. Men egentligen spelar det ingen roll för oss här hemma. Det viktiga är hur betydelsefulla de har varit för den nya generationen jazzmusiker som börjar komma igång just nu. Jag tror vi är många som har mycket att tacka Esbjörn för.

Nils Berg 5

2008-06-15T04:26:00.000-07:00

För två veckor sedan var jag och såg Nils Bergs fantastiska kvintett på Glenn Miller Cafè. Återigen bevisade han att han är en av sveriges mest intressanta saxofonister med sina roliga och underfundiga låtar. Att han hinner med att skriva får både det här bandet och The Stoner gör det inte heller mindre imponerande.
Imponeran blir jag också varje gång jag ser bassisten Fabian Kallerdahl spela live. Hans tunga spel ligger alltid stadigt i de band han spelar med. Med det ser, och känns, alltid så lätt ut. fenomenal teknik med andra ord. Men han har alldrig, vad jag vet, använt den för att skryta och visa upp sina chops.
Det enda tråkiga med spelningen var att celisten Loe Svensson kom lite i skym undan. Förhållandena på Glenn Miller är kanske inte de bästa för mer kännsliga instrument. Men hans insats på såg ska han ha all beröm för. Kanske kommer det vara lättare att höra honom när de spelar på Stockholms Kulturfestival.

Hiplife

2008-06-03T14:22:00.000-07:00

I Ghan är det hip-life som gäller. En vän till mig som har bott i landet där musikstilen föddes har försökt indoktrinera mig med muiken. Alla försök har varit dock varit fruktlösa, enda tills jag fick höra Kangaroo med Tic Tac. Nu tror jag att jag har fattat grejen! Det här är fantastiskt! I sommar kommer alla dansa kängrudansen. Det är intressant att den coola rapparen i Ghana dansar en så märklig dans. Men det verkar ha slagt i alla fall. Till och med fotbollslaget Black Stars dansar den.

se även Musikbyråns dokumentär om Ghana.

Man hör ju!

2008-05-28T02:34:00.000-07:00

För en tid sedan hade jag en diskussion om house och eurodisco med min fru. Det kanske ska nämnas att ingen av oss är speciellt förtjusta i någon av stilarna. Men det hör egentligen inte hit. Frågan vi diskuterade om det egentligen fans någon större skillnad mellan stilarna. En House-DJ hade vid det här laget antingen gått ifrån diskussionen och smält i dörren eller blivit våldsam. Men det hör heller inte hit. Det intressanta var när min fru fritt tolkat sa någonting i stil med att "Jag behöver inte alla dom där böckerna du läser för att kunna förstå musiken. Man hör ju!". En ganska direkt pik till mitt stora intresse för musiklitteratur och akademiska diskussioner kring dessa. Och man får väl säga att kritiken på många sätt är berättigad. Varför ska vi ha all den här diskussionen om musik, tanken är väl att vi ska lyssna?
Tyvärr kan jag ändå inte släppa mina böcker (läser just nu om musiketnologi) utan kommer att hålla kvar vid dom ett tag till. Men kanske ska vi musiknördar ibland ta ett steg tillbaka och fråga oss varför vi gör det vi gör. Musiken i sig måste ändå vara det viktigaste. Alla diskussioner kring den är bara till som en hjälp för att förstå den och dess sammanhang. Diskussionen i sig får aldrig bli ändamålet, vilket det ibland faktiskt får.
Så ta en paus! Skippa diskussionen om vilket år en viss skiva är inspelad, om det är ett riktigt Fender Rhodes eller om det är digitalt, om Coltrane var bättre tekniker än Parker, och sätt dig ner och bara lyssna.

Jazzundervisning

2008-05-11T06:09:00.000-07:00

Hittade det här klippet på Youtube av en slump när jag sökte på Don Ellis. En slags skolkonsert för att lära ungdomarna om jazz. Rolig speaker som hela tiden guidar ungdomarna vad som händer.
Det är lite svårt att avläsa om barnen gillar det från deras stumma ansiktisuttryck. Men man får anta att dom har fått uppleva någonting nytt i alla fall.

Tillbaka från Marrakech

2008-05-09T06:09:00.000-07:00

Tillbaka från en hektisk vecka i Marrakech och Essaouira. Har lyckats överleva den Marockanska trafiken, kollat in Gnawamusiken på Djemaa el-Fna, prutat och tjafsat med försäljare, besökt många vackra moskéer, blivit guidad av påflugna marockaner (oavsett om jag har bett om det eller ej), sovit på små fina Riyads och ätit en hel del av nationalrätten Tajine.
Måste säga att Marocko är till största delen väldigt trevligt och människorna är fantastiskt vänliga och hjälpsamma. Så länge man håller sig borta från de mest turistiska delarna. Där blir man bokstavligen indragen i affärer där man måste pruta ner priset till en tredjedel för att få ett ok pris.
Ett otroligt vackert land som jag säkert kommer återvända till.

Till skymningens land

2008-04-24T14:08:00.000-07:00

Imorgon åker jag till Marocko. Eller Marakech närmare bestämt. Det är första gången i Afrika för mig och första gången jag är i ett muslimskt land.
Marocko är en del av norra afrika som kallas för Al-Maghreb eller skymningens land.

Jazzen i Sverige mår bra

2008-04-24T13:53:00.000-07:00

Den slutsattsen gör jag efter att jag varit på Swedish Jazz Celebration som detta år hålls i huvudstaden.
Jag gick från Gushs bångliga ljudexperimenterande till Bobo Stensons alltid lika samspelta trio vidare till Wildbirds & Peacedrums rockiga sväng via Mats Öbergs vackra och lyriska improvisationer och avslutade med Exploding Custumers lekfulla och humorisktiska balkanfrijazz. Och då var jag ändå bara där på lördagen och missade säkert mer en halva programet den dagen!
P2 spelade in en hel del så håll koll på deras hemsida om du vill lyssna.

Lyssna! program 4

2008-04-15T09:12:00.000-07:00

Ett nytt program av Lyssna! ligger uppe. Den här gången blev det något stökigare och råare en tidigare. Varför vet ingen. Nästa program lovar jag att ni kommer att få slappna av lite efter den möjliga chocken. Min väns katter verkar gilla Critikal av någon outgrundlig anledning. Så jag hoppas du gör det med.

Inte sämre än att man kan ändra sig

2008-04-08T13:09:00.000-07:00

P2 har nu tagit åt sig av all kritik de fått på grund av den totala mansdominansen när årets jazzkatt skulle utses. En ny jury har utsetts och på pappret ser det väldigt bra ut. Den nya juryn består bland annat av Sofia Jernberg som välförtjänt knep en jazzkatt tillsammans med sin grupp Paavo. Detta får väl tas som ett ytterligare bevis på att föreningar som Impra behövs för att skaka liv i jazzsverige. Nu får vi vänta och se vad som händer nästa år. Kanske kan vi få en kvinnlig gitarrist som nominerad till årets jazzmusiker. Om det blir så får vi se men någonting som vi kan konstatera redan nu är att det är svårt att ta sig fram som kvinnlig instrumentalist. I en intervju i Etc menar Rigmor Gustafsson (som faktiskt började som gitarrist) att man inte blir accepterad som kvinna och instrumentalist. Det är först som sångare som man får vara med. Jag har också hört kvinnliga vänner klaga på att folk alltid frågar dem om de är den nya sångerskan eller vems flickvän de är när de ska spela med något band. Det är tydligen svårt att tro att de skulle kunna spela ett blåsinstrument och studera på en av sveriges bästa högskolor för jazzmusiker.
Just de här attityderna kan nog vara avgörande för kvinnor som vill spela jazz. För intresset för musiken finns nog där. Det här jag inga stora undersökningar som bevis för men en sak som fick mig att ändra uppfattning hände när jag studerade på en av Sveriges alla folkhögskolor för jazz. Innan hade jag också föreställningen att en jazznörd eller i alla fall någon som är så pass intresserad av jazz att personen i fråga vill studera på en skola i de flesta fall är en man. Men när jag såg listorna på sökande till skolan ändrade jag helt uppfattning. Ungefär lika många män som kvinnor sökte till skolan. Problemet var bara att i stort sett alla kvinnor konkurrerade om tre platser, nämligen de för sångare. Detta medan killarna då skulle fylla de resterande trettio platserna (med något undantag för en kvinnlig blåsare skall tilläggas). Därför tror jag inte problemet ligger i intresset utan till stor del på vilket instrument man spelar, vilket då i sin tur kan bero på de ovan nämnda problemen.
Men som sagt, kanske håller det på att ändras även fast det känns lite trögt ibland.

I skivspelaren

2008-03-31T07:09:00.001-07:00

I skivspelaren just nu:

Hamid Drake's Bindu. Laddade er en fantastisk liveupptagning här.

Les Aissawa De Fes - Trans Ritual. Marockans sufimusik i Aissawa-traditionen.

Steve Reid Ensamble - Daxxar. Steve Reid tog med sig några musiker och drog till Senegal för att spela in. En rolig mix av sengalesisk musik, afrobeat, jazz, electronica och en massa annat.

Arbete och fritid - Samling. Vanligtvis så får man lägga ut ett par hundralappar för att få en LP med folk-jazz-prog-rockbandet Arbete och fritid men så såg jag den här samlingen på CDON för en dryg 50-lapp. Helt klart prisvärt.

Cheikh Lo - Lamp Fall. Mer Senegal! Och också en fin blandning av det mesta. Väsafrikanskt, caribiskt, traditionellt och modernt. Avslutas med den vackra Zikroulah (åminnelse av gud).

Jazzkatt, en kvinna?

2008-03-24T02:48:00.000-07:00

Efter att nomineringarna till P2 pris Jazzkatten offentliggjorts har det blivit en hel del diskussion. Nomineringarna bestod nämligen av total mansdominans. 19 av 20 av de nominerade bestod av manliga artister. Vilket inte är speciellt representativt för den svenska jazzscenen. Endast bandet Paavo med de fantastiska Cecilia Persson och Sofia Järnberg i spetsen hade lyckats ta sig in på listan. P2 har nu tagit åt sig av kritiken och kommer se över nomineringsprocessen till nästa år. En av anledningarna till de övervägande manliga nomineringarna skulle kunna ha att göra med att juryn består till stor del av män. Vilka som dock sitter i juryn tycks inte P2 vilja berätta.
Lena Åberg-Frisk på Fasching påpekar att det inte bara är kvinnor som fattas på listan utan att det även handlar som vilken stil man har. Internationellt erkända artister som Mats Gustafsson (som har hamnat på Down Beats lista över årets barytonsaxofonister) och Sten Sandell hamnar heller inte på listorna. Slutsatsen man kan dra av detta är att det är en ganska inskränkt jury som går i samma fotspår som dom alltid gjort. Vilket är ett problem för en större del av jazzsverige. Det verkar vara svårt att se utanför det invanda och hitta nya vägar. Någonting som ovan nämnda Mats Gustafsson ofta får känna av då det är svårt att få spelningar i Sverige. Men med föreningar som Impra som vågar (och orkar) ta tag i problemen så tror jag att det finns en ljus framtid för den svenska jazz och improvisationsscenen. Bara en sån sak att Wildbirds & Peacedrums fick årets Jazz i sverige pekar åt rätt håll.

Läs mer i Etc, DN och på P2.

Alla nomineringar till jazzkatten.

Föreningen Impra har gjort en egen nomineringslista för att beslysa att det finns en hel del bra kvinnliga jazzmusiker i landen. En lista som är minst lika bra som den som P2 har tagit fram:

Årets nykomlingar
Lena Swanberg
Christina Gustafsson
Mariam Wallentin

Årets kompositör/arrangör
Sofia Jernberg
Rigmor Gustafsson
Lina Nyberg

Årets jazzmusiker
Lisa Ullén
Lindha Kallerdahl
Birgit Lindberg

Årets jazzgrupp
Amanda Sedgwicks Delightness
Karin Hammar band
Paavo

Förtjänar mer uppmärksamhet
Martina Almgren
Ebba Westerberg
Joakim Milder

Ett tips för den som är i närheten av Stockholm är Swedish Jazz Celebration den 2-5 April.

Den svenska modellen

2008-03-04T05:28:00.000-08:00

Ett nytt svenskt musikprojekt kallat The Swedish Model har sett dagens ljus. Det är ett samarbetsprojekt mellan sju svenska skivbolag som vill ändra synen på musikdistrubution. På deras hemsida kan man läsa ett kraftfullt uttalnde för att se framåt i stället för att klaga på att de gamla vägarna för att tjäna pengar på musik sedan länge har försvunnit eller i alla fall begränsats kraftigt. Det känns bra att det är folk från branschen som verkligen ser möjligheterna i stället för att tro att svensk musik håller på att gå under. Vilket den självklart inte gör. Tvärt om! Alldrig har vi haft så mycket möjlgheter som nu. Men det krävs ju så klart en hel del arbete och nytänkande. Kreativitet helt enkelt.
Själv har jag nyligen (kanske lite sent) upptäkt den lagliga nedladdningen. Inte för att jag har laddad så mycket olagligt. Håller snarare kvar vid gamla CD:n och den föråldrade LP:n. Men jag tror industrin snart kommer att fatta att kampen mot gratis nedladdning inte kommer att hållas i domstolen (där kommer dom alltid att förlora) utan på nätet. Genom att hela tiden överträffa dom olagliga vägarna i bekvämlighet och kvalitett tror jag att dom kan lyckas. Det är i alla fall det som har lockat mig till nedladdningssidan emusic.com. Och jag kommer säkert fortsätta på andra sidor så snart jag lyssnat på all den fantastiska musik jag redan laddat ner.

Om The Swedish modell kan ni läsa här och en artikel i DN här.
Läs även en bra artikel om emusic.com av Markus Axelson i Lira här.

Joakim Milder på Axess TV

2008-02-24T04:56:00.000-08:00

Upptäckte nyligen Axess TV som har en hel del intressanta program om politik, samhälle och kultur. I programet Det handlar om musik intervjuas saxofonisten, kompositören och improvisationsprofessorn Joakim Milder.
Milder fick frågan om skillnader i den kreativa processen när det gäller improvisation och komposition. En sak han sa som jag fastnade för var att "Improvisation avslöjar den man är och komposition är den man skulle vilja vara."

Banished - etnisk rensning i USA

2008-02-07T08:49:00.000-08:00

För mig har den amerikanske blåsaren David Murray mest varit känd som nån slags frijazzmusiker. Bland annat såg jag honom tillsammans med den otrolige Henry Grimes på Kongsberg jazzfestival för något år sedan. Men på nya skivan Sacred Gound lyckas han få ihop någon slags spräckigt solande med en vacker och ganska clean jazz. Dessutom gästar sångerskan Casandra Wilson på två låtar vilka är något av skivans höjdpunkter.
Inspirationen till musiken har han fått från filmen Banished som handlar om städer i USA där svarta har blivit utkörda. Någonting som jag faktiskt inte hade någon aning om tidigare. Filmen verkar inte helt lätt att få tag på men man kan se några korta klipp på youtube så klart. Här, här och här. En intervju med regisören finns här.

En fin recension av skivan hittar du på Tobydammmit & Co (en bit ner på sidan).

Ljudet av musik

2008-02-04T06:40:00.000-08:00

En svensk version av britiska The Wire skulle man kunna kalla nättidningen Sound Of Music. Experimentell musik från i stort sätt alla genrer. Improviserat, jazz, elektroniskt, konstmusik, skev rock mm. Allt i en enda stor röra.
I senaste numret skiver Thomas Millroth en krönika om att "Ett skivkonvolut kan vara något annat än en påse för låtar". Att man skulle kunna göra omslaget till ett konstverk i sig.

Tidigare skulle ju skivköparen fastna för en smaskig bild i affären. Numera finns knappt några sådana butiker. Det mesta sker via nätet. Jag tänker inte på nerladdning, utan på den anledning fodralen blivit för att beställa skivorna i stället. Småetiketternas antal är nog större än någonsin. Upplagorna är ofta obetydliga (vilket kallas för limited edition, men egentligen går det inte att sälja fler än 400-500!). Ofta kan de kallas Artists´ Records. Jag vill inte säga samlarobjekt; CD:n har inte riktigt den statusen ännu. Men det skall bli en helhetsupplevelse av musiken och det konstverk som omsluter den.

Sound Of Music känns som ett bra kompliment till en annars ganska tunn svensk musiktidningsmarknad. Det finns inte så många andra tidningar för den här musiken så dom hjälper verkligen till att fylla ett ganska stort tomrum.

Vad är musik?

2008-02-03T07:07:00.000-08:00

Den här bloggen säger sig handa om musik. Men vad är musik? Wikipedia ger följande förklaring:

Musik är en form av konstnärligt, emotionellt och kulturellt uttryck, framför allt i följder av ljud och toner med hjälp av särskilda instrument eller den mänskliga rösten. Det är också en av de största konst- och underhållningsformerna, ett yrkes- utbildnings- och vetenskapsfält, fritidsintresse och verktyg för kommunikation, med mera. ...

Ordet musik är belagt i svenskan sedan 1619 och kommer, via tyska och franska, av latinets musica som i sin tur härstammar från grekiskans mousik [μουσικη]. Det grekiska ordet syftar på musa som var en gudinna som ansågs inspirera och beskydda diktning, musik, konst och vetenskap i antik mytologi (se:Muserna). Ordet musik har senare lånats in i nästan alla västerländska språk via latinet.

Bonniers musiklexikon ger däremot ingen förklaring.

I would like to be a saint

2008-01-30T07:02:00.000-08:00

Som jag skriev tidigare i mitt inlägg om John Coltrane så hade han en vilja att bli ett helgon. En kyrka i USA har faktiskt gjort honom till ett. På söndagar i Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Church kan du få höra ärkebiskop Franzo King spela Coltranelåtar på sin saxofon under mässan.

Coltranes nyss bortgånge änka Alice Coltrane stämde kyrkan på ex antal miljoner för att hon anser att dom har exploaterat både Coltranes musik och hans namn. Men jag tror inte hon hade någon större framgång i målet.

Om man verkligen är ett helgon eller inte får du bedöma själv. På hemsidan förklarar dom varför han är det:

The inspiration came after the young couple had seen John Coltrane perform live in San Francisco in the year 1965. Being raised in the Pentecostal Church, Franzo King knew the presence of the Lord when it came through the power of the Holy Ghost. Seeing John Coltrane and hearing his sound that night was that familiar feeling he knew since childhood. It was the presence of God. Archbishop King refers to this as a “sound baptism” which touched their hearts and minds. Further investigation into this man proved him to be not just a “jazz musician” but one who was chosen to guide souls back to God.

Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Churchs hemsida.

Att våga leva i utopi

2008-01-29T04:03:00.000-08:00

I söndags var jag på Uppsala Konstmuseum och såg Love Enqvists utställning DIGGERS AND DREAMERS "Intentional communities in the new age". Enqvist har utforskat olika små samhällen som folk har byggt för att försöka leva i sin utopi utanför samhället. Det är allt från politiskt betonade communities som som fristaden Kristiania i Köpenhamn till mer new age-flummiga som samhället Damanhuri Italien.

Även fast jag på nått sätt tyckte att många av dom var lite väl flummiga för min smak så avundades jag dom. Att dom vågar följa sitt hjärta fult ut och vara just drömare. Men också att leva ut sin dröm till fullo. Sen hade flera av platserna väldigt spännande arkitektur som jag blev inspirerad av. Undrar om ritningarna till husen som byggs i Open City (bilden nedan) skulle komma igenom byggnadsnämden i Uppsala.

Mästarbiografi

2008-01-26T02:34:00.000-08:00

En ny biografi med John Coltrane kom i början av året. John Coltrane - the story of sound av Ben Ratliff är på många sätt ett bra kompliment till Lewis Porters ambitiösa Johan Coltrane - His Life And His Music. Då Porter har ett mer musikvetenskaplig sätt att skiva (med not exempel och analyser av solon osv.) så har Ratliff en journalistisk sätt att angripa Coltranes musik. På det sättet blir boken mer tillgänglig för den som inte själv är musiker men som vill gå djupare in i Coltranes musik.
Jag måste dock säga att jag faktiskt blev lite besviken trotts en välskriven bok. Fast det beror nog mer på mig än författaren. Jag hade hoppats på att han skulle gå djupare in på människan Coltrane. Forska mer i hans religiösa övertygelse och hur han var som person. Visserligen går han in en del på det. Att hans uppväxt i en metodistfamilj och hans senare intresse för österländsk religion helt uppenbart har påverkat hans musik. Men jag hade velat ha mer! Men en anledning, som författaren också påpekar, varför jag inte kan få det är för att Coltrane själv inte pratade så mycket om det. Han lät helt enkelt musiken tala. Vilket han så klart gjorde på ett sätt som få andra jazzmusiker har gjort. Därför blir analysen av musiken det vi har att gå på och antaganden om hans religösa övertygelser blir just bara antaganden. Men kanske var han själv inte säker på vad han själv trodde på. Precis som hans musik tror jag att hans andliga utveckling var ett ständigt sökande.

I boken citeras Coltrane från en presskonferens där han fick frågan om hans religiösa tro:

"I am [Christian] by birth, or my mother was and father was, and so forth. My early teachings were in the Christian faith. And now, as I look out upon the world, and it's always been a thing with me to feel that all med know the truth, see? So therefore I have always felt that even though a man was not a Christian, he still has to know the thuth in some way. Or if he was a Christian ha could know the truth, or he could not... The truth itself doesn't have any name on it. To me. Each man has to find this for himself, I think.
I belive that men are here to grow themselves inte the best good that they can be. This is what I whant to do, this is my belif: That I'm supposed to grow the best good that I can ever get to. As I'm going there, becoming this, and if I ever become this, it will just come out of the horn. So whatever I will be, it will be. I'm not interested in trying to say what it will be, I don't know. But I belive that good will onely bring good."

På frågan vad han vill vara om tio år svarar han bara: "I would like to be a saint."

Afrika och frijazz

2008-01-18T01:10:00.000-08:00

Som jag skrev i min summering av året hade jag några skivor att ta igen. En av skivorna var Bitter Funeral Beer Band Live in Frankfurt 82 som faktiskt var så bra som jag hade hoppats på. Det är ett av Bengt "Beche" Bergers alla olika projekt och skivan är också släppt på hans skivbolag Country & Eastern. Just det här bandet är inspererad av ghaniansk begravningsmusik som är en starkt rytmisk nästan translik musik. Det som slår mig är hur bra frijazz och västafrikansk musik går ihop. På skivan gästar bland andra den legendariske trumpetaren Don Cherry bandet som också innehåller svenska musiker som också spelat fritt improviserad musik (bl a Christer Bothén och Jörgen Adolfsson). Det meditativa groovet och de modala tongångarna ger utrymme att i princip göra lite vad som helst ovanpå, vilket dom så klart tar chansen och gör. På den 26 minuter långa Funeral Dance avfyrar till exempel den tidigare nämnda Jörgen Adolfson ett intensivt altsaxsolo som hade kunnat platsa på samtida frijazzplattor. Groovet gör så att musiken alldrig blir introvert eller svårtillgänglig som, i ärlighetens namn, många frijazzskivor kan vara. Snarare öppnar musiken upp för lyssnaren och är starkt kommunikativ. Kanske en öppning för många som inte lyssnat på helt improviserad musik tidigare.

Bengt Berger har på sin Youtube-sida lagt upp filmklipp med bandet.

En ny upptäckt

2008-01-12T05:37:00.000-08:00

Min senaste "upptäckt" är den indiske musikern Ustad Bismillah Khan Shahib som spelar instrumentet shehnai. Namnet Ustad betyder mästare eller guru. En tittel inte vem som helst kan få.
Bismillah Khan var troende shiamuslim och ansed som den största mästaren på sitt instrument. 2006 lämnade han jordelivet vid 91 års ålder.

The Retreat - den raka vägen

2008-01-12T05:24:00.000-08:00

Blev glad när jag såg att SVT visade den BBC producerade serien The Retreat som utspelar sig på Alqueria de Rosales i Spanien. SVT beskriver serien så här:
"Serien Retreat - den raka vägen vill visa upp den genuint andliga sidan av islam. Vi får följa tre brittiska män och tre brittiska kvinnor som lämnar sina vanliga liv och ger sig ut på en omtumlande själslig resa."

Serien ligger hela tiden på gränsen att bli som andra dokusåpor med konflikter och spänning. Men jag tycker att dom faktisk lyckades väldigt bra. Framför allt visar dom en viktig del av Islam som inte så ofta får plats i media. Hoppas bara att den fick hyfsade tittarsiffor.

Nu kanske ni har missat serien med ni kan se den här: del 1, del 2, del 3.

Så här skiver SVT och BBC.

Att missa konserter

2008-01-09T06:05:00.000-08:00

Som jag har skivit tidigare så gästade den legendarisk trumslagaren och John Coltrane kollaboratören Rashied Ali Norrköping i höstas. Att missa en så konsert är inte så kul och det blir inte bättre av att man efteråt får höra hur fantastik den var. Inte blir det lättare av att nån lägger ut ett klipp med bandet på Youtube så man hör hur bra dom faktiskt här.

Se klippet här.

Ayler records har också lägt upp en hel del videos med artister på deras bolag. Kolla in dom här.

Summering

2007-12-30T14:49:00.000-08:00

Då var tiden inne för att summera 2007. Egentligen vill jag inte göra som alla musikjournalister och grammysgalan och utse årets bästa. Dels för att jag inte har sån kolla på utgivningen dels för att det är ganska meningslöst. Av det helt uppenbara skälet att vi alla har olika smak och att vi råkat komma över olika musik. Men jag tycker ändå att det är ganska kul att tänka tillbaka och se på musikåret som gått. Ur mitt eget perspektiv. Vilka skivor jag har lyssnat på, vilka konserter som jag sett osv. En del skivor kanske inte ens är utgivna 2007. Men vad spelar det får roll egentligen. Jag lyssnade på som under det år som gått i alla fall.

Några av dom bästa skivorna jag lyssnat på 2007 är:
Steve Reid & Kieran Hebden - Tongues (Domino)
Lindha Kallerdahl - Gold (Hoob)
Nass Marrakech - Sabil 'a Salaam (Alula)
Radiohead - In Rainbows
The Stoner - The New Pink (Hoob)
K'naan - The Dusty Foot Philosopher (BMG)
Mattias Windemo - Port (Mowinde)
Gösta Rundqvist & Andreas Hedén - If I can stop one heart from breaking (Compuctio)
Hamid Drake & Fred Anderson - From The River To The Ocean (thrill Jockey)
Hamid Drake & William Parker - First Communion/Piercing The Veil (AUM Fidelity)
Fredrik Nordström - VIBB (Moserobei)
Svensk Jazzhistora vol. 10 (Caprice)
Fredrik Ljungkvist - Badaling (Caprice)

Konserter/Festivaler
I förra årets summering så förutspådde jag att Perspectives 2007 skulle bli årets kulturhändelse, vilket jag delsvis fick rätt för. Det blev inte en riktigt lika omvälvande erfarenhet som första festivalen 2004 var. Men det berodde ju på att jag var mer beredd på vad som skulle hända. Men hur kan det gå fel när man bokar artister som Evan Parker på solosopransax, Marilyn Crispell - Palle Danielsson 5, Per-Åke Holmlander solo, The Thing w. Joe McPhee, MOHA, Kjetil Möster Trio, Ingebrigt Haakar Flaten Quintet, Skull Defects w. Lasse Marhaug.

Att jag sa att jag delvis fick rätt var att en annan händelse har varit mycket större än jag kunnat ana. Nämligen invigningen av Uppsalas nya konserthus. Jag är verkligen otroligt imponerad av programmet som dom fick ihop första hösten och det ser verkligen lovande ut inför våren.
Den största händelsen 2007 var en konsert med den sydafrikanske pianisten Abdullah Ibrahim. En helt otroligt bra konsert som verkligen var så fantastiskt vacker, själsfull och innerlig som jag någonsin kunnat drömma om.

Sacred Music Festival var en annan stor händelse på konserthuset som jag hoppas dom kommer att fortsätta att arrangera.

Årets Polarpris gick till jazzlegenden och tenorsaxofonisten Sonny Rollins som gjorde en spelning på konserthuset i maj. Tyvärr tyckte jag inte att hans band nådde upp till hans nivå men Sonny själv spelade helt otroligt.

Årets missade skivor som jag måste ta igen 2008:
Steve Reid Ensemble - Daxaar (Domino)
Bitter Funeral Beer Band w Don Cherry and K. Sridhar -
Live in Frankfurt 82 (Country & Eastern)
David Murray & The Black Saint Quartet - Sacred Ground (Justintime)

Årets missade spelning som jag kommer att ångra länge:
Rashied Ali spelade i Norrköping men jag orkade inte åka ändå fram Uppsala. Men det kanske det hade varit värt.

Tyvärr så har jazzvärden förlorat några av sina största det gånga året. När beskedet att Alice Coltrane hade lämnat jordelivet blav jag verkligen ledsen. Hon hade tagit ett steg tillbaka till jazzvärlden och gett ut skivan Translinear Light 2004. Om hon skulle börja spela live i någon större skala får vi nu inte veta.
Trummisen Max Roach och keybordisten Joe Zawinul har också lämnat oss.

Yttrandefriheten och rasismen

2007-12-23T04:00:00.000-08:00

Ibland blir jag så trött på vårt samhälles dubbelmoral. Eller ska vi säga dumhet. På Svenska dagbladet kan man läsa att Malmögruppen Advance Patrols senaste video inte kommer att sändas på MTV. Andledningen till att dom inte kommer att sända den är att man "anser att videon är för kontroversiell och politisk." Oj, trampade dom på någon sverigedemokrats tå när dom kritiserar deras hatpolitik.
I ljuseet av debatten kring Lars Vilks förnedrande bilder av Profet Muhammed så känns det som ett stort hån. Vart är alla yttrandefrihetsivarare nu? Jag förväntar mig att dom alla vässar sina pennor och skiver debattartiklar, att det blir debatter i TV-soffor och stora offentiga möten där den här frågan diskuteras.
Tydligen är det viktigt att stå upp för ytrandefriheten när någon kränker en miljard muslimer men när någon berättar om Sverige så är det viktigt att inte uppröra. Har vi kommit så långt att det är viktigare att sprida hat än att bekämpa rasismen.

Här kan du se den upprörande videon.

Läs en intervju i DN.

Fremuse är en organsiation som arbetar mot censur av musik.

Konserthuset igen

2007-12-23T03:31:00.000-08:00

Det har varit mycket om Uppsalas nya konserthus här på Lyssna!. Och nu blir jag tvungen att skriva om huset igen när programmet för våren har kommit. Bland höjdpunkterna hittar vi elektronika-friazz-duon Kieran Hebden och Steve Reid, Mats Gustafssons rockiga frijazzgrupp The Thing, dom ambienta Tape och så klart Mamma Afrika själv Miriam Makeba.
Sen hoppas jag att dom kan få till ett nytt datum med Mos Def som väldigt snopet ställde in sin konsert i början av december.

I skivspelaren just nu

2007-12-17T17:33:00.000-08:00

Nass Marrakech - Sabil 'a Salaam
Skönt svängig sufisk gnawamusik från Marocco. Läs mer om dom här.

Kieran Hebden & Steve Reid - Tongues
Uppsala-aktuell elektronika-frijazz. Har inte hört någon som har fått ihop impovisation och elektronik så här bra tidigar.

Don Cherry & Latif Khan
Ännu en fantastisk skiva med Don Cherry. Får aldrig nog av honom faktiskt. Laddade ner den härifrån. Min enda dåliga ursäkt för att göra det var att jag inte har hittat den i fysiskt format någonstans. Om du ser den i någon skivback så köp den på en gång.

Radiohead - In Rainbows
Har tidigare bara varit tillgänglig för medladdning men kommer att finnas på CD efter nyår tror jag. Ett kul ret med skivbolagen att låta fansen ladda ner skivan och själva välja vad dom tycker att den är värd. Enligt bandet själva så har tydligen fansen betalat för sig. Riktigt bra skiva för övrigt.

Lindha Kallerdahl - Gold
Ibland helt flippat och ibland otroligt vackert. Lindha Kallerdahl är sveriges bästa sångare, alla kategorier!
Går så klart att höra ett spår på Lyssna! podcasten.

A Love Supreme

2007-12-12T02:15:00.000-08:00

Måste bara tipsa om min vän Johanna Ritscher som har gjort grymt snygga kläder med motiv för att hylla Flava Flav, John Coltrane och The Last Poets.

Kan inte hjälpa att jag tänker på Feven när hon sa nått i stil med att hon lever hiphop, klär sig hiphop och käkar hiphop till frukost. Varför inte bara byta ut det mot jazz?
Många tog henne som lite fånig för det uttalandet. Men jag tyckte det var grymt att nån vågade vara så seriös och distanslös. Önskar att jag kunde vara det.

Art by Johanna Ritscher.

Lyssna! program 3

2007-12-05T08:39:00.000-08:00

Äntligen är program tre färdigt. Denna gång kan du lyssna till fantastisk musik av The Stoner, Hans Appelqvist, Andreaz Hedén, Mattias Windemo, Lindha Kallerdahl och Magnus Nyström Trio.

Du kan antingen lyssna här på bloggen till höger eller på in på podcastens hemsida.

Nytt från H3FK

2007-12-04T07:39:00.000-08:00

Oh va bra det här är! Äntligen har H3FK släppt ifrån sig lite material från nästa skivan på deras myspace. Samma hårdsvängande balkan-arab-jazz (eller vad det nu är) som vanligt. På det lilla man får höra så kommer möjligen den här att överträffa deras tidigare album Ayouni.
Jag förutspår att det kommer bli 2008 års skiva. Det jobbiga är bara att jag måsta vänta tills mars för att få höra resten
(För den som undrar står den mystiska kombinationen av bokstäver och siffror för Örjan Hultén trio Fakir Karlsson.)

Värt att kolla in är även skivbolaget Artogrush som Örjan Hultén driver från sin lilla torp utanför Tensta. Tidigare skivor med Örjan är släppta där och nu har han även börjat ge ut andra atister. Ett bolag att räkna med framöver med andra ord.

Dumheterna fortsätter

2007-11-29T10:22:00.000-08:00

När jag först lösta artikeln i DN om Göran Johanssons uttalande trodde jag i min enfald att han skulle bli tvungen att ta tillbaka det illa kvickt. Att någon från socialdemokraterna skulle ringa upp honom och skälla ut honom så att han skulle förstå vad han hade sagt. Det som hände var att en till sosse, nämligen Ilmar Reepalu, hänger på. Mona Sahlin, som borde kräva dessa båda politikers avgång, kommer med ett lamt uttalande om att hon inte håller med. Den som har talat klarspråk i frågan är vänsterpartiets Kalle Larsson: "Göran Johansson ger dumheten ett socialdemokratiskt ansikte."
Ja, vad ska man säga. I bästa fall kommer det här bli en debatt om varför så många kommer den illegala vägen. Att folk börjar ifrågasätta det idiotiska system vi har i dag där man inte kan komma lagligt. I värsta fall så spär det på redan rasistiska strömningar som finns idag. Vad det blir av det får vi se.

Eftersom det är en musikblog tänkte jag att musiken också skulle få tala. Två band som tidigare har tagit upp frågan:

Looptroop - Fort Europa

Asian Dub Foundation - Fortress Europe

Sosserasism

2007-11-27T02:45:00.000-08:00

Den här bloggen var ju tänkt att mest handla om musik. Men när ledande sossar häver ur sig rassistiska dummheter så kan jag inte hålla mig. Där här var någoting av det mest korkade jag har hört på länge.
DN rapporterar idag att sossarnas Göran Johansson i Göteborg vill "utvisa alla insmugglade flyktingar". Han säger även att "I och med att vi inte säger något är det ju faktiskt en tyst acceptans av människosmuggling". Han verkar inte ha någon större koll på flyktingars situation eller vad som är problemet med människosmugling. Helt klart är att människosmugling är en synisk bransch som utnytjar männsikor som har det svårt. Men lösningen är ju inte att vi behandlar dom ännu hårdare. Johannson tycker att lösningen på problemet är att skicka tillbaka flyktingarna och låta dom komma tillbaka "den vanliga" vägen. Problemet är ju att det inte finns någon "vanlig" väg för dom här männsikorna då hade dom ju tagit den från första början. Sverige och Eu har gjort det så svårt att få visum så man lämnar människor som har legitima asylskäl till att vända sig till ohederliga smuglare. Problemet är inte smugglarna problemet är stater i Europa som värgar hjälpa människor i behov av asyl.

En annan fråga som väcks i och med det här är varför det har växt fram ett så stakrt motstånd mot irakier. Först pågår det tydligen ingen väpnad konflikt i landet så man tycker att dom kan bo kvar och sen är sättet dom kommer hit på ett problem.
En anledning är ju den vanliga rassismen om finns i vårt land, oavsett hur fin självbild vi har. Sen tror jag att många har svårt att smälta det faktum att USA:s invansion inte gick så bra som dom hade lovat. Man vägrar helt enkelt erkänna att det hela blev en katastrof med resultat att en hel massa irakier kommer i kläm.

Tenorsaxofon säljes

2007-11-24T07:02:00.000-08:00

Jag försökte sälja min tenorsax på blocket. jag fick två svar:

"Hejsan!!
Är intresserad av din sax, men nu till min fråga.
Kan man spela Franska nationalsången på den?
MVH Andreas"

och

"Hejsan!
Jag har alltid viljat kunna spela gubben noak på
saxofon, tror du denna är bra att börja med då??"

Om någon är intresserad så har jag fortfarande kvar saxen. Det är en Tenorsax Yanagisawa T-902 i brons.

Miriam Makeba till Uppsala

2007-11-20T01:34:00.000-08:00

Konserthuset i Uppsala förtsätter att husera sydafrikanska världsartister. Tidigare i år gav pianisten Abdullah Ibrahim en helt fantastisk konsert i B-salen. Nu är det alltså dax för Miriam Makeba att äntra scenen. UNT rapporterar att hon kommer den 14 januari och att biljetterna släpps redan imorgon.

Se hennes hit Pata Pata:

Mer på Youtube hittar du här.

Rahsaan Roland Kirk

2007-11-13T15:41:00.000-08:00

Som så många andra avfärdade jag Rahsaan Roland Kirks trixande med flera saxofoner samtidigt som en gimick eller nån slags show. Men när jag senare hörde vad som kom ut ur alla dessa blåsinstrument insåg jag att det här var en man med stora konstnärliga visioner och en revolutionär när det gäller blåsteknik.
Han spelade ofta populära melodier som på skivan Volunteerd Slavery där han gör versioner av bl a "I Say A Little Prayer For You". Men han behåller alltid sin originalitet och gör någonting nytt och ofta bättre.
Man måste ju säga att han faktisk ser ganska märklig ut när han spelar på alla sina instrument och rundandas. Och jag kan inte hjälpa att jag fundarar på om man hade vågat göra allt det där om det inte hade varit för att han blev blind i tidig ålder.

En hemsida om Rhasaan.
Se Rahsaan på YouTube

Asha Hagi Elmi

2007-10-31T05:52:00.000-07:00

I går var jag på ABF-huset i stockholm och såg en av dom starkaste kvinnorna jag någonsin sett. Asha Hagi Elmi är en somaliska kvinna som är grundarna till organisationen Save Somali Women and Children och ledare för vad dom kallar den sjätte klanen. Somali har ett traditionellt klansystem med fem klaner. Den sjätte klanen är därför kvinnorna som Asha inte tycker har representation i dom andra klanerna.
Aisha talade om hur viktigt det var att kvinnorna är en del av fredsprocessen. Hon visade på en enorm styrka när hon pratade och jag kännde verkligen hopp om fred och för kvinnors och barns rättigheter när jag lyssnade på henne.

Mer om henne här.

Titta på BBC-inslaget nedan kanske ni förstår vad jag pratar om.

Hon gjorde även en intervju för SVT. Den kan ni se här (ca 18.40 in i programmet).

Who Put The Swing In Sweden?

2007-10-31T04:00:00.000-07:00

Är det viktigt att veta vart musik man spelar eller lyssnar på kommer ifrån? Är det inte bara toner, vilka som helst, som tillhör alla?
Frågorna är på sätt och vis självklara men samtidigt inte. Om ni förstår vad jag menar. Visst är musik bara musik och den ska upplevas på det sättet. Men samtidigt måsta man ha respekt för historien och dom människorna som skapade musiken. Och visst kan man inte och ska inte förbjuda människor att lyssna och spela inom vissa traditioner. Men återigen så måste man måste respektera människorna och kulturen. Annars tror jag att man väldigt lätt kan komma in i en ond cirkel av historielöset som kan leda till rasism och även att man förlorar kärnan och styrkan i mycket av den musik vi har idag.
Jag publicerar en artikel som min vän Bankole Irungu har skivit om ämnet. Han lever i politisk exil i Europa efter att ha blivit förföljd i sitt hemland USA. Han har varit politisk aktivist och kämpat för svartas rättigheter och är gift med sångerksan och pianisten Aisha.

Who Put The Swing In Sweden?
The Africans in America created a music known by the derogatory term "Jazz" a little over a century ago. This artform as played by the people has influenced musicians all the way to the far reaches of the world. The core of the music is spontaneous improvisation. This is rooted in expressing the feelings that an African artist in America develops while confronted with oppression. As great as this, one of several cultural jewels is, it’s unknown to most people: its origins, brilliant cultural meaning, the exploitative marketing and definition of it by forces set on racist confusion.

Among musicians of world class, Rex Stewart, the cornetist and Louis Armstrong of trumpet fame, emerged onto Swedish bandstands in the early 1930s. These were accomplished artists but also young men who made such an oceanic journey (weeks on the rough Atlantic) to avoid serious racial discrimination in America. Louis’ first European and Scandinavian tours were to escape the White mobsters who took a good deal of his income and insisted on his silence in the face of rampant violence. The famous Swedish trumpet player Rolf Ericson was not the only one to give up his classical trumpet lessons after hearing “Satch” in Stockholm in ’33. He emulated Louis. A stream of authentic musicians to Sweden continues to this day. The difference now is that Swedes, or even Japanese or Czechs have a better chance at playing the music Rex and Louis brought to Sweden than African so called Americans.

Academies of Omission
Although the IAJE International Association for Jazz Education profiled an emphasis on “Nordic Jazz” at its 2006 conference in New York City, USA, there is no reference to the African so called American heritage of this music. Not in its website Mission for being, or in the extensive Nordic showcase page indicating dozens of Danish, Finnish and Swedish musicians, festivals, record labels and “learning institutions” does this appear. This mirrors the nationwide trend in Sweden regarding African American musical artforms in that there is a view that “jazz just dropped out of the sky”. More than 100 nightclubs and venues, and numerous academies and universities participate in the fabrication. In Poland, Scotland and Austria, they will say Polish jazz, Scottish, etc. As has been begun all over the West, but only for 3 or 4 decades intensively, Swedish "Jazz" academic courses turn out people repeatedly trying to perfect a Bud Powell or Charlie Parker recorded solo. Charlie has been dead for 52 years, Bud for 41. They admired Debussy but they could never be Europeans.

Esbjörn Svensson Trio (EST)
In the highly profitable economy of industrial produced music, Sweden leads the pack. Pop music fortunes grew with ABBA and innumerable current "acts", many Swedes painstakingly imitating English lyrics and singing. But, even on Radio Sverige, the state radio, they are sometimes presented, even though they are unable to speak English well. The youth flourish in the small market of the nation's 9 million residents and abroad. Sweden's “EST”, composed of European Classically musicians, expressed the idea of doing rock-jazz-pop-fusion music in a recent BBC radio interview.

There is little Svensson and his partners can do wrong according to the critics, the fans and of course, Universal, the corporate industry giant to whom they are signed. In terms of venues, from vast US stadiums to baroque halls of ancient Europe, 10-year-old EST is the savior of everything, it seems. But a couple of listens to the efforts that they make on mp3 expose yet more mechanically driven and forced technique. True, the website states that it is a pop band that plays jazz. Underpinning much of the playing is what is classic to Europe. That is where reading chords and music notes, even in "Jazz" is required.

Africans from America displayed the soulful yearning of a people with a mine of cultural treasures to the outer world beyond North America 75 years ago. The possibility of a grand cultural exchange existed once in Sweden and Europe. James Moody, John Coltrane, Tommy Flanagan and those who made Swedes ecstatic might have shared in the money more than an employer/employee relationship. Did the Swedes dare to go up against the American-based industry?

Art Taylor, Don Cherry, Jimmy Woode, Sr. and Jimmy Woode, Jr., Benny Bailey, Nina Simone, Herbert Lee "Peanuts" Holland, Oscar Pettiford, Sidney Bechet, Sabu Martinez, Dexter Gordon, Adelaide Hall, Kenny Clarke, James Reese Europe, Ben Webster, Valaida Snow, Ernie Wilkins, Ada Bricktop Smith, Ray Copeland, Don Byas, Coleman Hawkins, Mal Waldron, Eric Dolphy and countless others who held forth and who Swedes and many other Scandinavians learned from are gone now. Yet a few still hold musical court in the corners of Stockholm's Tunnelbana stations and street corners. They can never be teachers at “Kulturama” or even students there, though they have gigged with Sonny Rollins, Miles Davis and Freddy Hubbard. The “Afro-American” Music Course has been known to refuse admission to African-American teaching staff and even students.

Ted Curson (Finland), Johnny Griffin (France) Joe Lee Wilson (France) and others who have played and taught will not be around forever. But the people are still around, the culture of a people can only be gone if the people are gone.

Bankole Irungu
27 December 2006

Bankoles blog
Aishas hemsida

Henrik 23 mars 1984 - 26 augusti 2007

2007-10-28T12:52:00.000-07:00

Henrik Jifält lämade oss i det här livet alldeles för tidigt. Han hade alldeles för mycket kvar att göra. Musiken som alltid stod i centrum i hans liv var på väg någon stans som vi nu inte får reda på. Men jag vet i alla fall att det var mycket på gång. Därför har jag samlat ihop lite av all den musik Henrik gjorde och gjort ett program på den podcast vi gjorde tillsammas.

Gå in på www.lyssna.podomatic.com och läs mer och lyssna.

Mos Def till Uppsala

2007-10-27T07:23:00.000-07:00

Uppsala konserthus har gjort det igen! Storhet efter storhet entrar scenerna i det nybyggda huset. Senast var det Abdullah Ibrahim som gjorde en fantastisk spelning och nu har dom lyckats att få en exklusiv Sverigespelning med hiphop-legenden Mos Def.
Själv har jag mest lyssnat på skivorna Black on Both Sides och det svängiga sammarbetet med Talib Kweli som blev skivan Black Star.
Mos Def har på senare tid också gjort sig kännd som skådespelare (bl a i Liftarens guide till galaxen) och för att han har kritiserat Bushadministrationen.

Hemsida och Myspace

Musikegoism

2007-10-22T05:01:00.000-07:00

Är det egoistiskt att vara musiker? Den frågan gnagde i mitt hjärta får något år sedan och fortfarande kan den komma upp som en ovälkommen gäst i mitt huvud.
Som ung politisk aktivist på vänsterkanten och med viljan att förändra världen så kännde jag att min musik och mitt politiska angagemang gick rakt mot varandra. Politik är att hjälpa varandra och musik var enkelt nöje tänkte jag. Därför fick jag dåligt samvete när jag sysslade för mycket med musik och inte han med mitt engagemang för världen. Men så enkelt är det ju så klart inte.
När jag tänkte efter vilka musiker jag själv lyssnade på och hur jag såg på dem så gick det upp för mig att dom självklart inte var egoister. Tvärt om! Dom gav någonting av sig själva till världen som få andra gör. Många var också politiska och sociallt medvetna och speglade världen omkring dem. Oavsett om dom spelade instrumentalt eller hade text i sin musik. Så jag kom på det självklara. Att spela är att ge inte att vara egoist.
Dessutom så finns det många musiker genom historien och i nuläget som måste kämpa för sin rätt att få spela musik. Auktoritära regeringar har genom alla tider försökt begränsa konstnärer. Så nu när vi har yttrandefrihet så är det vår plikt att använda den. Annars är det ju meningslöst att ha den.
Att spela musik är bland det viktigaste man kan göra. Och att få arbeta som musiker är bland det finnaste yrken man kan ha.
Så min slutsatts är att musik kan vara att bidra till sammhället och det kan bidra till förändring. Men det är självklart inte allt. Politik och arbete för en bättre värld sker på många fronter. Men jag har i alla fall slutat ha dåligt samvete när jag spelar musik.

Freemuse arbetar mot censur av musik.

Supertrummis till Norrköping

2007-10-15T03:21:00.000-07:00

Senast igår efter att jag hade sett pianisten Abdullah Ibrahim (som jag kommer skriva mer om sedan) funderade jag över vilka andra stora jazzmusiker jag skulle vilja se. Ett av namnen som dök upp i mitt huvud var trumisen Rashied Ali som bland annat har spelat med John Coltrane. När jag idag går in på lira.se får jag se att bandet By Any Means spelar på Crescendo i Norrköping på fredag. Bandet består av några av nutidens stora inom frijazz. William Parker, bas, Charles Gayle, saxofon och just det. Ni gissar rätt. Rashied Ali på trummor!
Det stora frågan nu är bara hur jag ska ta mig dit. Undrar om jag kommer att lyckas.

Strage listar 100 största rockögonblicken

2007-10-13T08:33:00.000-07:00

Fredrik Strage listar de 100 största rockögonblicken på youtube. Han har än så länge kommit till nummer 86 och jag väntar med spänning på vad som ska komma.
Första klippet som han la upp är en film när Kurt Cobain stagediver på en spelning. När vakten vill få upp honom på scen blir Kurt sur och smäller till honom. Det blir slagsmål mellan vakten och Kurt tills bandmedlemmarna kastar sig in och hjälper honom.
Kommer ihåg när jag var yngre och grungare och vi satt hemma hos någon kompis och såg på just det här klippet. Vi tyckte det var hur coolt som hälst. Ja, vad säger man. Jag får väl skylla på min ungdom eller nått.

Se klippen här.

K'naan i Sverige

2007-09-27T05:28:00.000-07:00

Kännde mig tvungen att posta en till intervju med den somaliska rapparen K'naan. Denna gång blir han intervjuad på en parkbänk i ett vinterkallt Sverige.

Läs även en artikel som han skrivit om kolionalism här.
Hans hemsida
Se tidigare poster här och här.

Improvisation på Femivalen

2007-09-22T18:36:00.000-07:00

Femivlen i Uppsala är en årlig festival som ska främja kvinnligt skapande. Det brukar vara ett fullt program med alla typer av konsformer som detta år kommer att hållas i Musikens hus.
Årets program verkar inte helt klart men dom har i alla fall lyckets få ditt Lindha Kallerdahl och Liselott Norelius som kommer att göra en duo-konsert. Dom kan räknas till två av sveriges bästa improvisationsmusiker och vi kan nog räkna med att det bli en rätt galen blandning av jazz, electronica, fri-impro och massa annat.

Femivalen 19 oktober. Hemsida

2 × Hamid Drake

2007-09-16T02:40:00.000-07:00

En av mina stora favoriter just nu är den amerikanske trummisen Hamid Drake. Första gången såg spela live på en konsert i Västerås på Nya Perspektiv tillsamans med William Parker Quartett.
Han helt klart en fantastisk trummis men han har också en otrolig utstrålning som artist. Det är svårt att inte bli tagen av hans person när han sitter bakom trumsettet eller någon av sina handtrummor.
Efter Västeråsspelningen har jag sett honom några gånger till och jag har inte blivit beviken hittills.
Vill därför tipsa om två skivor som jag nyligen köpt.

From The River To The Ocean (Thrill Jockey Records)
Ett sammarbete med den legendariske saxofonisten Fred Anderson. Dom har lyckats få ihop en skiva som spänner från blues och jazz till till afrikansk traditinell musik via sjungande av muslimska böner. En skiva som jag inte kunnat sluta lyssna på sen jag fick den. Dessutom spelar några av Chicagos finaste musiker som till exempell Tortoisegitarristen Jeff parker på skivan.

First Communion/Piercing The Veil (AUM Fidelity)
Det här är egentligen en återutgivning av Piercing The Veil som inte har varit i tryck på ett tag. Men inför återtrycket har dom dessutom gjort det till en dubbelskiva och tagit med den första inspelningen som William Parker och Hamid Drake gjorde tillsammans. Inspelningen har dom kallat First Communion och är en livspelning gjord inne på skivbolagets huvudkontor.
Nog för att First Communion är en uppvisning av både dessa supermusikers spelskicklighet och musikalitet så måste jag säga att jag gillar studioinspelade Piercing The Veil bättre. Men kanske att den andra inspelningen, som är lite flummigare upplagd, kommer att växa om jag får lyssna lite mer på den.

Farväl Zawinul!

2007-09-14T01:39:00.000-07:00

Ännu en av jazzens stora har gått ur tiden. På tisdagen den 11 september avled piansten Joe Zawinul 75 år gammal i hudcanser.
Får mig har skivor som Bitches Brew och In A Silend Way betytt jättemycket och dom skulle inte alls ha låtit likadant om Miles Davis inte hade haft Zawinul vid sin sida. Det är jag helt övertygad om.
Andra stora bedrifter av den Österikiske pianisten är att han bildade fusionbandet Weather Report tillsammans med saxofonisten Wayne Shorter. Dessutom har han nött pianostolen med både Cannonball Adderleys och Dinah Washingtons band.

Läs mer: DN, SvD.
Zawinuls hemsida

Björk och Radiohead planerar skivsläpp

2007-09-10T07:07:00.000-07:00

Även fast Björk redan har släppt en skiva i år så planerar hon redan att ge ut en skiva till. På hennes hemsida står det att hon har spelat in med sitt nuvarande liveband som ska bli ett nytt album. I teorin låter det som om det skulle kunna bli riktigt bra.
Jag blev faktiskt lite besviken på hennes senaste skiva Volta. Men det kanske var för att jag hade så otroligt höga förväntningar efter Medúlla som jag inte kunde sluta lyssna på när den kom. Även soundtracket till hennes mans Drawing Restraint 9 tyckte jag var fantastisk. Så när hon kommer med en skiva som "bara" är en väldigt bra popskiva så blev jag besviken. Men man måste ändå ge henne att det är en väldigt bra skiva även fast jag inte tycker att den håller måttet med Medúlla.

Radiohead har tydligen också färdigt material till en ny skiva skiver DN. Låter intressant. Det har ju varit tyst sedan Hail To The Theif som var en riktigt bra skiva. Trotts att dom gått till baka till det mer raka rockigare soundet än det mer experimentella som gjorde att jag fastnade för bandet (jo, så sent började jag lyssna på dom). Men under tiden har ju Tom Yorke fått ut skivan The Eraser som också snurrade en hel del i min skivspelare när den kom ut.

Mer Abdullah Ibrahim

2007-09-10T06:43:00.000-07:00

Den legendariska pianisten Abdullah Ibrahim som jag tidigare skrivit om kommer inte bara till Uppsala som jag först trodde. Utan han gör även ett stop i Kristiansstad två dagar innan för att spela på deras jazzfestival. En ganksa liten festival verkar det som men dom här förutom Ibrahim lyckats få dit den kamerunska saxofongiganten Manu Dibango (upphovsman till den extremt svänginga Soul Makossa).

Mer info om Abdullah Ibrahim finns här och här.

Fela lives!

2007-09-09T23:59:00.000-07:00

Den 2 augusti 1997 så dog en av afrikas kanske största musiker, Fela Kuti, i aids. Men på Stockholms Kulturfestival på Gustaf Adolf torg så levde verkligen minnet av honom. Då spelade han son Seun Kuti tillsammans med Felas gamla band Egypt 80.
Att ta över efter en förälder som har varit en sån stor artist är alldrig lätt. Det finns många exempel på musiker som har blivit en sämre kopia av sin färälder.
Barnet har två vägar att välja på. Antingen försöker man följa traditionen och försöker gå i sin färälders fotspår eller så så får man utveckla det som fälrälderna har gjort tidigare.
Seun Kuti får man säga har valt den färsta vägen. Fredagens spelning var på många sätt ett färsök att spela vidare i Felas tradition och hålla kvar vid den gamla afrobeaten. Alla afrobeat-klyschor fanns där. Men det gär inte mig någonting som är en afrobeat-älskare när det görs så här bra. Visst kan det inte bli riktigt som Fela. Men det var helt klart en otroligt grymt svängande afrobeatband.
Felas andra och lite mer kännda son Femi Kuti har valt den andra vägen. Han har höjt tempot avsevärt och spelar en mer modern och klubbigare afrobeat skulle jag säga. När han spelade på Mondo för något år sedan var det röj utan dess like.
Jag tycker att han verkligen har lyckats med konststycket att spela i traditionen men också färnya och hitta sin egen grej i den.
Alla barn till stora musiker tyngs självklart av deras arv. Men konsten är ju att vända det från att vara en tyngd till en styrka. Vilket jag tycker att båda sönerna faktiskt har gjort.

Max Roach har gått vidare

2007-08-26T13:09:00.000-07:00

Den 16 augusti gick en av tidernas bästa trummisar, Max Raoch, ur tiden 83 år gamal. Han utvecklade det moderna trummspelat som få andra har gjort. Om ni vill läsa biografier om honom så finns det här och här.
För mig personligen så har Max betytt otroligt mycket som inspiratör. Han var en inovatör utan dess like och lyckades på ett helt fantastiskt sätt få ihop sitt politiska engagemang med en stark konstnärlig integritet. Någonting som få musiker lyckats med.
Hans Freedom Now! suite är något av det starkaste jag har lyssnat till i musikväg. Framför allt hans duo med sin dåvarande fru Abbey Lincoln. En ordlös improvisation men där det inte finns en tvekan om vad det politiska innehållet är. Så själva och lyssna på klippet nedan.

Vila i fred Max!

Compunctio festival och skiva

2007-08-09T08:59:00.001-07:00

Den andra september arrangerar skivbolaget Compunctio Festival på Nya Slottet i Bjärka-Säby. Compunctio är en underettikett till det Uppsalabaserade skivbolaget Hemlandssånger med Andreas Runesson i spetsen. De har länge givit ut musik med andliga undertoner och det gör som även på Compunctio (namnet betyder också helig smärta).
Artister på festivalen är bolagets grundare Andreas Ruesson, Andreas Hedén trio med Palle Danielsson och Fredrik Rundqvist, David Åhlen m fl.

I våras gav dom ut sin första skiva "If I can stop one heart from breaking". En dubbelskiva där pianisterna Gösta Rundqvist och Andreas Hedén har fått var sin skiva där dom spelar helt solo.
Skivan är ett ambitiöst projekt både till utseende och musikaliskt. Man får kännslan av att varje detalj i skivbolaget har en mening. Titta bara på deras hemsida och se varför loggan ser ut som den gör.
Gösta Rundqvist är i min mening en av sveriges bästa pianister och är också den äldre av dom båda musikerna. Det märks tydligt i hans virituosa spel med sin tekniska bliljans att han har en otrolig rutin. Men det är självklart inte det som är viktiga på skivan. Utan hans flyhänta rörelser över tangenterna förmedlar någonting djupare. Där intrycket är att pianot spelar sig självt och där musikern har släppt kontrollen och endast betraktar.
Andreas Hedén å sin sida andvänder sig av ett betydligt spretigare spelsätt och experimenterar med pianots mer okonventionella ljud och klanger. Även fast man också kan höra tydliga referenser till både klassisk musik och jazz. Liksom Gösta har han ett tydligt andlig dimension i sitt spel. Vilket för mig också är den stora behållningen med skivan.
Lyssna på två spår från skivan på Compunctios myspace så förstår du nog vad jag menar. Men för att riktigt förstå så får du nog köpa skivan och sitta hemma själv och lyssna på den rakt igenom.

Stockholm jazz går back... igen

2007-08-04T10:23:00.000-07:00

DN rapporterar att Stockholm Jazzfestival i har gått back i år igen. Detta trotts att de komersiella och "poppiga" artisterna bara blir fler och fler. Jag var visserligen inte där det här året men om man tittar på programmet ser det mer ut som en halvdålig popfestival med jazzinslag än den anrika jazzfestival som den ska föreställa.
Anledningen till att bredda en festival och ta in mer komeriellt gångbara artister brukar vara att dra in pengar för att kunna pressentera lite smalare musik som inte gör det samma. Men när det gäller stockholm jazz så drar dom tydligen inte ens in tillräckligt med pengar. Och dom smalare artisterna och jazz ser man med några få undantag inte till.
Jag tror att problemet med de vikande publiksiffrorna till stor del beror på det lite flummiga fokus festivalen har. Man vet inte riktigt vad dom vill. Jag har i och för sig inte någonting emot att man breddar en festival och har olika typer av musik. Men man måste ändå kunna se någon slags röd tråd i festivalen om man ska bli intresserad. Om man vill gå på en popfestival så finns det flera betydligt bättre festivaler att lägga ut sina pengar på.
I rättvisans namn så måste jag säga att jag verkligen tyckte att det var jobbigt att jag missade Joshua Redman på Fasching. Så visst tar dom dit en del grymma artister. Men det räcker liksom inte hela vägen.
För mig känns det som om det är någon slags krampaktigt nostalgiskt över att dom håller festivalen vid liv genom konstgjord andning. Lägg ner den några år och fundera vad forkus ska vara. Sen kan det komma tillbaka som någonting rikigt stort.