Man hör ju!

För en tid sedan hade jag en diskussion om house och eurodisco med min fru. Det kanske ska nämnas att ingen av oss är speciellt förtjusta i någon av stilarna. Men det hör egentligen inte hit. Frågan vi diskuterade om det egentligen fans någon större skillnad mellan stilarna. En House-DJ hade vid det här laget antingen gått ifrån diskussionen och smält i dörren eller blivit våldsam. Men det hör heller inte hit. Det intressanta var när min fru fritt tolkat sa någonting i stil med att "Jag behöver inte alla dom där böckerna du läser för att kunna förstå musiken. Man hör ju!". En ganska direkt pik till mitt stora intresse för musiklitteratur och akademiska diskussioner kring dessa. Och man får väl säga att kritiken på många sätt är berättigad. Varför ska vi ha all den här diskussionen om musik, tanken är väl att vi ska lyssna?
Tyvärr kan jag ändå inte släppa mina böcker (läser just nu om musiketnologi) utan kommer att hålla kvar vid dom ett tag till. Men kanske ska vi musiknördar ibland ta ett steg tillbaka och fråga oss varför vi gör det vi gör. Musiken i sig måste ändå vara det viktigaste. Alla diskussioner kring den är bara till som en hjälp för att förstå den och dess sammanhang. Diskussionen i sig får aldrig bli ändamålet, vilket det ibland faktiskt får.
Så ta en paus! Skippa diskussionen om vilket år en viss skiva är inspelad, om det är ett riktigt Fender Rhodes eller om det är digitalt, om Coltrane var bättre tekniker än Parker, och sätt dig ner och bara lyssna.

Jazzundervisning

Hittade det här klippet på Youtube av en slump när jag sökte på Don Ellis. En slags skolkonsert för att lära ungdomarna om jazz. Rolig speaker som hela tiden guidar ungdomarna vad som händer.
Det är lite svårt att avläsa om barnen gillar det från deras stumma ansiktisuttryck. Men man får anta att dom har fått uppleva någonting nytt i alla fall.

Tillbaka från Marrakech

Tillbaka från en hektisk vecka i Marrakech och Essaouira. Har lyckats överleva den Marockanska trafiken, kollat in Gnawamusiken på Djemaa el-Fna, prutat och tjafsat med försäljare, besökt många vackra moskéer, blivit guidad av påflugna marockaner (oavsett om jag har bett om det eller ej), sovit på små fina Riyads och ätit en hel del av nationalrätten Tajine.
Måste säga att Marocko är till största delen väldigt trevligt och människorna är fantastiskt vänliga och hjälpsamma. Så länge man håller sig borta från de mest turistiska delarna. Där blir man bokstavligen indragen i affärer där man måste pruta ner priset till en tredjedel för att få ett ok pris.
Ett otroligt vackert land som jag säkert kommer återvända till.

Till skymningens land

Imorgon åker jag till Marocko. Eller Marakech närmare bestämt. Det är första gången i Afrika för mig och första gången jag är i ett muslimskt land.
Marocko är en del av norra afrika som kallas för Al-Maghreb eller skymningens land.

Jazzen i Sverige mår bra

Den slutsattsen gör jag efter att jag varit på Swedish Jazz Celebration som detta år hålls i huvudstaden.
Jag gick från Gushs bångliga ljudexperimenterande till Bobo Stensons alltid lika samspelta trio vidare till Wildbirds & Peacedrums rockiga sväng via Mats Öbergs vackra och lyriska improvisationer och avslutade med Exploding Custumers lekfulla och humorisktiska balkanfrijazz. Och då var jag ändå bara där på lördagen och missade säkert mer en halva programet den dagen!
P2 spelade in en hel del så håll koll på deras hemsida om du vill lyssna.

Lyssna! program 4

Ett nytt program av Lyssna! ligger uppe. Den här gången blev det något stökigare och råare en tidigare. Varför vet ingen. Nästa program lovar jag att ni kommer att få slappna av lite efter den möjliga chocken. Min väns katter verkar gilla Critikal av någon outgrundlig anledning. Så jag hoppas du gör det med.

Inte sämre än att man kan ändra sig

P2 har nu tagit åt sig av all kritik de fått på grund av den totala mansdominansen när årets jazzkatt skulle utses. En ny jury har utsetts och på pappret ser det väldigt bra ut. Den nya juryn består bland annat av Sofia Jernberg som välförtjänt knep en jazzkatt tillsammans med sin grupp Paavo. Detta får väl tas som ett ytterligare bevis på att föreningar som Impra behövs för att skaka liv i jazzsverige. Nu får vi vänta och se vad som händer nästa år. Kanske kan vi få en kvinnlig gitarrist som nominerad till årets jazzmusiker. Om det blir så får vi se men någonting som vi kan konstatera redan nu är att det är svårt att ta sig fram som kvinnlig instrumentalist. I en intervju i Etc menar Rigmor Gustafsson (som faktiskt började som gitarrist) att man inte blir accepterad som kvinna och instrumentalist. Det är först som sångare som man får vara med. Jag har också hört kvinnliga vänner klaga på att folk alltid frågar dem om de är den nya sångerskan eller vems flickvän de är när de ska spela med något band. Det är tydligen svårt att tro att de skulle kunna spela ett blåsinstrument och studera på en av sveriges bästa högskolor för jazzmusiker.
Just de här attityderna kan nog vara avgörande för kvinnor som vill spela jazz. För intresset för musiken finns nog där. Det här jag inga stora undersökningar som bevis för men en sak som fick mig att ändra uppfattning hände när jag studerade på en av Sveriges alla folkhögskolor för jazz. Innan hade jag också föreställningen att en jazznörd eller i alla fall någon som är så pass intresserad av jazz att personen i fråga vill studera på en skola i de flesta fall är en man. Men när jag såg listorna på sökande till skolan ändrade jag helt uppfattning. Ungefär lika många män som kvinnor sökte till skolan. Problemet var bara att i stort sett alla kvinnor konkurrerade om tre platser, nämligen de för sångare. Detta medan killarna då skulle fylla de resterande trettio platserna (med något undantag för en kvinnlig blåsare skall tilläggas). Därför tror jag inte problemet ligger i intresset utan till stor del på vilket instrument man spelar, vilket då i sin tur kan bero på de ovan nämnda problemen.
Men som sagt, kanske håller det på att ändras även fast det känns lite trögt ibland.

I skivspelaren

I skivspelaren just nu:

Hamid Drake's Bindu. Laddade er en fantastisk liveupptagning här.









Les Aissawa De Fes - Trans Ritual. Marockans sufimusik i Aissawa-traditionen.








Steve Reid Ensamble - Daxxar. Steve Reid tog med sig några musiker och drog till Senegal för att spela in. En rolig mix av sengalesisk musik, afrobeat, jazz, electronica och en massa annat.







Arbete och fritid - Samling. Vanligtvis så får man lägga ut ett par hundralappar för att få en LP med folk-jazz-prog-rockbandet Arbete och fritid men så såg jag den här samlingen på CDON för en dryg 50-lapp. Helt klart prisvärt.




Cheikh Lo - Lamp Fall. Mer Senegal! Och också en fin blandning av det mesta. Väsafrikanskt, caribiskt, traditionellt och modernt. Avslutas med den vackra Zikroulah (åminnelse av gud).

Jazzkatt, en kvinna?

Efter att nomineringarna till P2 pris Jazzkatten offentliggjorts har det blivit en hel del diskussion. Nomineringarna bestod nämligen av total mansdominans. 19 av 20 av de nominerade bestod av manliga artister. Vilket inte är speciellt representativt för den svenska jazzscenen. Endast bandet Paavo med de fantastiska Cecilia Persson och Sofia Järnberg i spetsen hade lyckats ta sig in på listan. P2 har nu tagit åt sig av kritiken och kommer se över nomineringsprocessen till nästa år. En av anledningarna till de övervägande manliga nomineringarna skulle kunna ha att göra med att juryn består till stor del av män. Vilka som dock sitter i juryn tycks inte P2 vilja berätta.
Lena Åberg-Frisk på Fasching påpekar att det inte bara är kvinnor som fattas på listan utan att det även handlar som vilken stil man har. Internationellt erkända artister som Mats Gustafsson (som har hamnat på Down Beats lista över årets barytonsaxofonister) och Sten Sandell hamnar heller inte på listorna. Slutsatsen man kan dra av detta är att det är en ganska inskränkt jury som går i samma fotspår som dom alltid gjort. Vilket är ett problem för en större del av jazzsverige. Det verkar vara svårt att se utanför det invanda och hitta nya vägar. Någonting som ovan nämnda Mats Gustafsson ofta får känna av då det är svårt att få spelningar i Sverige. Men med föreningar som Impra som vågar (och orkar) ta tag i problemen så tror jag att det finns en ljus framtid för den svenska jazz och improvisationsscenen. Bara en sån sak att Wildbirds & Peacedrums fick årets Jazz i sverige pekar åt rätt håll.

Läs mer i Etc, DN och på P2.

Alla nomineringar till jazzkatten.

Föreningen Impra har gjort en egen nomineringslista för att beslysa att det finns en hel del bra kvinnliga jazzmusiker i landen. En lista som är minst lika bra som den som P2 har tagit fram:

Årets nykomlingar
Lena Swanberg
Christina Gustafsson
Mariam Wallentin

Årets kompositör/arrangör
Sofia Jernberg
Rigmor Gustafsson
Lina Nyberg

Årets jazzmusiker
Lisa Ullén
Lindha Kallerdahl
Birgit Lindberg

Årets jazzgrupp
Amanda Sedgwicks Delightness
Karin Hammar band
Paavo

Förtjänar mer uppmärksamhet
Martina Almgren
Ebba Westerberg
Joakim Milder


Ett tips för den som är i närheten av Stockholm är Swedish Jazz Celebration den 2-5 April.

Den svenska modellen

Ett nytt svenskt musikprojekt kallat The Swedish Model har sett dagens ljus. Det är ett samarbetsprojekt mellan sju svenska skivbolag som vill ändra synen på musikdistrubution. På deras hemsida kan man läsa ett kraftfullt uttalnde för att se framåt i stället för att klaga på att de gamla vägarna för att tjäna pengar på musik sedan länge har försvunnit eller i alla fall begränsats kraftigt. Det känns bra att det är folk från branschen som verkligen ser möjligheterna i stället för att tro att svensk musik håller på att gå under. Vilket den självklart inte gör. Tvärt om! Alldrig har vi haft så mycket möjlgheter som nu. Men det krävs ju så klart en hel del arbete och nytänkande. Kreativitet helt enkelt.
Själv har jag nyligen (kanske lite sent) upptäkt den lagliga nedladdningen. Inte för att jag har laddad så mycket olagligt. Håller snarare kvar vid gamla CD:n och den föråldrade LP:n. Men jag tror industrin snart kommer att fatta att kampen mot gratis nedladdning inte kommer att hållas i domstolen (där kommer dom alltid att förlora) utan på nätet. Genom att hela tiden överträffa dom olagliga vägarna i bekvämlighet och kvalitett tror jag att dom kan lyckas. Det är i alla fall det som har lockat mig till nedladdningssidan emusic.com. Och jag kommer säkert fortsätta på andra sidor så snart jag lyssnat på all den fantastiska musik jag redan laddat ner.


Om The Swedish modell kan ni läsa här och en artikel i DN här.
Läs även en bra artikel om emusic.com av Markus Axelson i Lira här.