Årets skivor 2010

Med en sån massiv ström av musik (inte minst genom Spotify) känns det så här vid slutet av året att allting bara flyter ihop. När jag skulle summera året kändes det som om jag inte hade lyssnat på några skivor alls som släppts 2010. Men när jag kollade igenom mina spellistor och vad jag har recenserat så var det en hel drös med skivor som jag faktiskt har lyssnat riktigt mycket på och som jag säkert kommer komma tillbaka till framöver.

Knappast någon ”årets bästa”-lista (hur skulle jag kunna ha koll på det, har någon det?). Med årets viktigaste för mig.

Så here we go… alla kategorier på en gång, utan inbördes ranking…

M.I.A. - /\/\/\Y/\
Årets kanske viktigaste skiva. Hård politisk pop-electronisk punk eller vad du nu vill kalla det.
Att Romain Gavras gjorde den fantastiska och brutala videon till Born Free gjorde inte saken sämre.

Goran Kajfeš - X/Y
Så här på slutet av året släpper Goran Kajfeš en dubbel CD och konstbok i eget namn. Endast i 500 numrerade ex. Självklart kunde jag inte motstå frestelsen, trots att man bara kan beställa från hans sida och att den kostar 380 kr. Men helt klart värt pengarna. Först till kvarn.

Prylf – Kind of Green
När sångaren Linnea Henriksson (aka Jazz-Linnea) i detta galna svenska jazzband dyker upp i Idol 2010 och sopar mattan med alla (inklusive juryn) är det någonting stort som hänt nöjessverige. Kanske är inte gränserna så tydliga som vissa vill ha det. Grym skiva från ett band som jag hoppas mycket på framöver nu när Idolcirkusen är över.

Wyatt, Atzmon, Stephen - For the ghosts within
Atzmon har jag egentligen sett som mest intressant som aktivist men här briljerar han med sitt sax och klarinettspel. Bebop och orientaliskt i en naturlig symbios. Robert Wyatts läspande släpiga sång är också den makalöst bra.

Soul Jazz Orchestra – Rising sun
”Men egentligen finns beskrivningen av bandet redan i deras namn, så mycket mer än att säga att det här är ett måste för alla rytmälskare 2010 behöver jag inte säga.” … skrev jag i min recension och det står jag fortfarande för.

Recension i Lira.

Lloyd Miller and The Heliocentrics - Lloyd Miller and The Heliocentrics
The Heliocentrics fortsätter att samarbeta med intressanta musiker. Orient/funk/jazz när den är som bäst.

Marilyn Crispell & David Rothenberg – One dark night I left my silent house

Från min recension… ”Tillsammans bygger de upp stycken som känns som om de kommer att falla ihop när om helst. Men i sista stund räddar de varandra i fallet och får musiken på fötter igen. Ett möte mellan musikaliska likar som har resulterat i ett litet mästerverk.”

Recension i Lira.

Mulatu Astatke – Mulatu steps ahead
”Som en etiopisk Jan Johansson får han jazz och till och med salsa att låta helt självklar med traditionella etiopiska flöjter och stråkinstrument.” skrev jag tidigare i år. Det är kul att intresset för hans musik bara verkar växa och att han själv har orken att spela in nytt material.

Recension i Lira.

Polar Bear – Peepers

Gjorde att jag upptäckte den brittiska indijazz-scenen. Grymt album.

Recension i Lira.

Serengeti – Standing steady
Svensk dancehall som nockade mig direkt. Hur svängigt som helst. Gick många varv i somras.

Recension i Lira.

V/A - Next Stop... Soweto 3: Giants, Ministers & Makers: Jazz In South Africa 1963-1984

Ambitiös återutgivning av Sydafrikansk musik på tre CD. Dock var det volym tre som fångade mig mest.

Asa - Beautiful Imperfection

Svängigt soulpop album från nigerianska Asa. Blev helt tagen första gången jag hörde skivan. Mest var det nog hennes släpigt coola och lite hesa röst som griper tag i mig. Kan liksom inte sluta lyssna.

En smocka på Nefertiti

Mats Gustafsson bevisade återigen att han är Sveriges hårdaste och brutalaste saxofonist. Tillsammans med kollegorna i The Thing.

Mats har för övrigt äntligen fått upp en hemsida. Där kan du, förutom att få reda på turnédatum, också läsa om hans senaste skivköp. På vinyl så klart. Har du någon gammal Sun Ra originalskiva med handmålat omslag så kan du säkert byta den mot någonting trevligt du aldrig visste att du skulle gilla.
Att herr Gustafsson är något av en sjuklig samlare av vinyl är känt sedan tidigare. Han arbetar efter mottot "ONE PIECE OF VINYL PER DAY KEEPS THE DOCTOR AWAY!!!!!!"
Så om du är mån om din hälsa så rekommenderas denna hemsida varmt.

Born Free

Så brutalt och så fantastisk bra.

McCoy Tyner

När en av de främsta förebilderna i modern jazz kommer till stan är så klart förväntningarna höga. Och visst är det ett kompetent gäng som McCoy Tyner har fått med sig till Göteborg. Men i ärlighetens namn så lever de på sina gamla meriter (att ha spelat i Coltranes kvartett som också är en av de mest stilbildande i jazzens historia är i och för sig den kanske tyngsta meriten man kan ha i jazzvärden, men ändå).
Visst, jag hade inte direkt väntat mig att det skulle vara som på John’s gamla dar. Men det här kändes lite väl lamt. Efter en 30 min säger Tyner ”well, I guess we’ll take a break”, och ja, så mycket mer spännande händer faktiskt inte.
Några gamla hits (som Ballad for Aisha) och lite Coltrane. I andra sett när McCoy själv sitter vid flygeln lyser det ändå till och han visar att han är en musiker som fortfarande har mycket att säga. Men tyvärr lyckas han inte hålla kvar den energin.
Jag hade kanske satt mina förväntningar lite väl högt, han är ju ändå den pianist jag lyssnat absolut mest på. Men lite mer tycker jag dock de kunde ha gett publiken, som har betalat 300 spänn för att se honom.

Men som alltid, upplevelsen är subjektiv. Det kan också bero på mig, GP var i alla fall lite mer positiva.

Abdullah Ibrahim

En krönika om Abdullah Ibrahim som tidigare publicerats i tidiskriften Minaret.


Muslimsk jazz kommer till Sverige
Mitt första möte med Abdullah Ibrahims musik var på en skivbutik på Drottninggatan i Uppsala. I backarna med begagnade LP-skivor hittar jag skivan Good News From Africa med den sydafrikanske pianisten. Hans namn hade jag hört tidigare även fast jag var obekant med hans musik. Skivan köpte jag på vinst och förlust och jag blev inte besviken.

Från första lyssningen var jag helt tagen musiken jag hörde. En slags jazz men med en tydlig afrikansk prägel som kändes helt självklar. Inte så konstigt kanske med tanke på att jazzens ursprung kan härledas till den afrikanska kontinenten. Men det var ändå något annat än den amerikanska jazzen jag tidigare lyssnat på. Han lyckas förena sitt hemlands folkmelodier med musiken av hans stora idoler på andra sidan atlanten som Thelonius Monk och Duke Ellington. Skivan jag köpte är sedan länge utsliten och jag har fått köpa den på CD för att kunna fortsätta lyssna på den.

Född 1934 och uppvuxen i Kapstaden i Sydafrika så var den unge Adolph Johannes Brand trotts den tuffa uppväxten lyckligt lottad. Hans familj ägde ett piano, hans mor var körledare och hans mormor var pianist i den lokala kyrkan. Själv började han spela piano vid sju års ålder och utvecklades snabbt. Till en början spelade han spirituals, hymner och det mesta han kom över. Men det var jazzen som skulle fånga honom för gott.

Han kom senare att bli känd som Dollar Brand. Namnet Dollar fick han för att han hängde nere i hamnen, alltid med en dollar i fickan, för att kunna köpa någon av de nya jazzskivor som amerikanska sjömän hade med sig. Det var först 1968, efter hans inträde i Islam, som han fick namnet Abdullah Ibrahim.

När det politiska läget i Sydafrika blev ohållbart för musiker så flyttade Abdullah Ibrahim och sångerskan Sathima Bea Benjamin, som senare skulle bli hans fru, till Europa 1962. Han skulle inte kunna återvända till Sydafrika förutom några få korta perioder tills 1992 då han till slut kunde bosätta sig i sitt hemland igen.

Efter en del kringflyttande i Europa så hamnade de till slut i Zurich där Ibrahim spelade med sin trio på ett litet café. När självaste Duke Ellington spelade i stan fick musikerna inte ledigt av sin arbetsgivare för att se konserten. Men på ett mirakulöst sätt lyckades Sathima Bea Benjamin övertala The Duke att komma ner till caféet där de spelade. Han blev så imponerad av de unga musikerna att han genast såg till att de skulle få spela in. Det resulterade i skivan ”Duke Ellington Presents the Dollar Brand Trio” som blev starten för hans karriär som en av Sydafrikas mest hyllade musiker.

I tidig ålder spelade Ibrahim i alla möjliga dans och jazzband. Men det har sagts om honom att musikerna som spelade med honom kände att han var någon speciell. Han var inte enbart en underhållare utan hade alltid en djupare strävan med sin musik. Hans andliga sökande som ledde till hans konvertering till islam har tydligt påverkat hans musik. Dels genom titlar med andliga teman som Dikr (Gudåminnelse), ASR (den muslimska eftermiddagsbönen), The Pilgrim och att flera skivor innehåller recitation av Koranen, Adhan (det muslimska böneutropet), och olika dikr. Men också den instrumentala musiken speglar vad jag uppfattar som en hyllning till Gud. På skivan ”The Children of Africa” inspelad 1976 uttrycker han det själv mycket tydligare på baksidan av omslaget:

”I am not a musician. I am being played.
I am not a composer. I find composure in the Grace of Almighty Allah.
Oh, Allah, make me a worthy vessel of Your Eternal Truth.”

Om någon lyckas uppnå den vädjan till Gud så är det han, både i sin person och genom sin musik.

När Abdullah Ibrahim besökte Uppsalas nybyggda konserthus i oktober 2007 så är det trettio år sedan han senaste besökte Sverige. Självklart är förväntningarna höga och biljetterna är sedan länge slutsålda. När väl tiden är kommen för konserten är stämningen magisk. Publiken väntar i en nedsläckt lokal och endast en lampa lyser på den svarta flygeln. När väl Abdullah Ibrahim kommer in i konsertsalen stiger han in med ett lugn som är få förunnat. Hälsar publiken med en bugning och sätter sig vid flygeln. Inte ett ord yttras från scenen under hela kvällen. Det som ska sägas sägs redan från pianostolen. Några andra kommentarer hade varit överflödiga.

Konserten består av två långa sett med solopiano utan pauser mellan låtarna. Han binder ihop kompositioner från en repertoar han byggt på sedan 60-talet som bildar ett musikaliskt pärlband. Gränsen mellan komposition och improvisation suddas ut. Kvar blir bara ett enda långt flöde av toner ur flygeln.

Med konserten visar han att en djup religiösa övertygelse – en stor kärlek till Islam -genomsyrar hela hans konstnärliga produktion. När jag lämnar konserthuset är jag uppfylld av både ro och glädje efter en konsert som verkligen var så fantastiskt vacker, själsfull och innerlig som jag hade hoppats på.

Fredrik Ljungkvist nominerad till DN:s kulturpris

Läste idag på morgonen att Fredrik Ljungkvist har blivit nominerad till DN:s kulturpris. Mycket bra val måste jag säga. Han är enligt mig en av Sveriges allra bästa saxofonister. Jag imponerades av honom redan när han spelade med Per "Texas" Johanssons kartett. Då gick jag på högstadiet och hade ganska nyligen upptäckt jazz. Det var en så otrolig kick att se bandet på lilla Katalin i Uppsala (det som numera är Pub 19). Vi var så klart alldeles för unga för att gå dit så vi hade tjatat på våra föräldrar att följa med oss.
Sen hörde jag inte så mycket av honom på ett tag. Atomic fanns då och jag hade hört talas om dem men inte fått tag på någon skiva (vad gammal jag låter nu, var det inte bara att ladda ner den?!). Sen fick han också P2:s pris Jazzkatten 2003 för "årets jazzmusiker som förtjänar mer uppmärksamhet". Men sen tycker jag Atomic och hans Yun Kan 5 fick rätt bra med uppmärksamhet, vilket känns helt rättvist.
Skulle verkligen vara kul att se en jazzmusiker vinna priset. Men vi får se hur det blir med den saken.

Myspace

Music Is The Weapon

Det var redan i maj som vi släppte vår debutskiva med Music Is The Weapon men fortfarande ramlar det in kommentarer lite var stans ifrån.

Vi fick fina recensioner i Lira och i Ystads Allhanda och sen har det varit en del andra glädjande omdömen.

"If I were to explain groove to someone, I think that the afro-beat band Music Is the Weapon would be a great example."
Meadow Music

"det svänger något kopiöst! ... Man riktigt känner svetten komma samtidigt som pulsen höjs – och glädjen återkommer framförallt."
Groove

"They’re one of the funkiest band I’ve ever heard that comes from Sweden and their music fills me with joy and makes the sun shine through my window as I’m writing this, even though the sky is grey outside!"
Dubious Quip

"det svänger så in i helvete!"
Hannes2peer

Celebrating Fela

Nu är jag några dagar sen med det här inlägget men det spelar nog inte så stor roll.

Den 15 oktober firade Music Is The Weapon tillsammans med Funk Valley Records Fela Anikulapo Kutis födelsedag med att ge bort hyllningslåten Song For Fela Kuti.

På Funk Valley Records hemsida kan du ladda ner den.

Joe Levano

Nu kanske jag blir lite banal. Men det måste ändå sägas för jag fick en sån grym kick av Joe Levanos konsert i onsdags på Nefertiti. Jag blev påmind om varför jag först förälskade mig i jazzen. Energin, svänget, hettan... allt infann sig. För mycket studerade med fulla stressiga dagar kan göra att allt det där som är den egentliga anledningen till att man sysslar med musik kan gå förlorat. Därför är det skönt att få komma ut från institutionen och uppleva musik på riktigt.
Hade inga förväntningar eftersom jag inte lyssnat på honom innan. Men jag blev otroligt imponerad och kommer garanterat lyssna in mig på honom framöver.
Förstod också att hypen kring den unge bassisten Esperanza Spalding är befogad. Hon är inte bara bra för att vara ung. Hon hade ansetts vara grym även om hon haft en karriär på 20 år.

Ett stort tack till Joe från mig.

Se Lira också.

Fuck the police

Hata-polisen låtar är inte direkt någon nyhet i hophop-sammanhang. Av många anledningar säkert. Ibland är det kanske bara för att det är enkelt. Men ofta befogat, även i Sverige.
Här utreder polisen sig själva och bevismaterial försvinner. Det finns mycket att säga om det här och det är skönt att det skrivs en hel del om det just nu. Men för tillfället avreagerar jag mig med några videos...

Läs om Johan, poliser som är kvinnomisshandlar, och Miljöpartiets motion som borde vara en självklarhet.


Klassisk polishatar video med N.W.A.




Har postat den här tidigar men det känns ändå värt att göra det igen. Den här starka videon av den Palestinska gruppen D.A.M. har samma koncept som N.W.A. men det är inge skådespelare med. Det är riktiga poliser som filmas.




Lite nostalgi är det över den här charmiga videon med Looptroop. Det var ett slags soundtrack i den unga vänstern och framför allt Reclaim The Streets-rörelsen.

Eid mubarak!

Firar Eid al-fitr med lite Qawwali.

Mzungu

Om du reser i östafrika och har ljus hy kommer du med största sannolikhet att få höra folk ropa "mzungo" efter dig på gatorna. Betydelsen är ungefär "viting" eller nått sånt och har egentligen ingen negativ laddning (men räkna med muzungo pris på allt du köper, vilket verkar vara ungefär det dubbla). Själv blev jag ändå lite störd på det när jag var i Tanzania, mest för att jag inte visste vad jag skulle svara. "Jo, jag vet att jag är vit, och?" Men folk är otroligt vänliga och gästfria trots allt djävulskap européerna har ställt till med genom tiderna. Någonting vi kanske ska lära oss av i den del av världen som faktiskt inte blivit koloniserat och plundrat men ändå har stora problem med främlingsfientlighet.

Det kommer med stor sannolikhet upp några inlägg om musik från Tanzania här snart. Men så länge ger jag er ett videoklipp med en artist som gjort en grej av att han är mzungu. Han är ursprungligen från Danmark och kallar sig Mzungu Kichaa, vilket betyder ungefär galen vit man.

Loppisfynd

Hittade denna klassiker på en loppmarknad i Berlin, The Giuseppi Logan Quartet. Crazy frijazz kan man lugnt säga. Inte var den billig heller för att vara loppisfynd. Men väl värd sina euros. Inte minst för det grymt snygga omslaget.


Giuseppi Logan på wikipedia

I skivspelaren just nu

Ingebrigt Håker Flaten/Håkon Kornstad - Elise
Alldrig har frijazz och norska psalmer låtit så fint tillsammans. Utgiven på det intressanta svenska bolaget Compunctio.




Group Doueh - Guitar Music from the Western Sahara
Rått och skitigt gitarrsväng från Västsahara. Värt att kolla in andra artister på bolaget Sublime Frequencies.




Marilyn Crispell - Collaborations
Bakom det här gräsliga omslaget gömmer sig ljuv musik inspelat på Perspectives-festivalerna 2004 och 2007. Crispell tillsammans med den skandinaviska jazz och improeliten.



Sonny Rollins - Tenor Madness
Var tvungen att jobba under konserten på Stockholm Jazz så får jag får hålla mig till den här klassikern.





Tony Allen - Sevret Agent
Ny skiva från afrobeat-legenden. Riktigt bra. Recenserar i senaste Lira.

Låtstöld?

Det har varit en del snack om att Coldplay skulle ha snott delar av sin megahit Viva la vida av Joe Satriani. Och visst finns det klara likheter. Men hur enkla melodier och ackordföljder får man egentligen säga sig äga?! Det är inte nån revolutionerande melodi direkt. En enkel popmelodi som följer ackorden. Varje person som har den mest grundläggande kunskap om musik (som te x Satriani) borde fatta att det är en standardgrej som vilket popband som helst skulle kunna ha skrivit.
Nu verkar det som om om Yusef Islam också tycker att han blivit bestulen av låten. Men till skillnad från Satriani som stämt Coldplay har Islam sagt att han förlåter dem (vad det nu än är dom har gjort fel) och vill dricka te med dem.
Däremot tycker jag att Islam borde stämma Satriani eftersom han gjorde låten först!

Hur som helst så tycker jag videon nedan är mer övertygande än både Satriani och Islam.



Roligast av allt är att alla inblandade tycker att de har skrivit unika låtar som skulle kunna bli lika stora hittar som Viva la vida. Utan att inse att musik hela tiden bygger på tidigare låtar och band inom genren. Det är extremt ovanligt, om ens förekommande, att någon får en snilleblixt och gör någonting som inte är i närheten av någon annan musik. Så det hela handlar nog mer om att sno åt sig uppmärksamhet från ett av världens populäraste band. För inte kan någon tro att någon annan än Coldplay hade gjort låten till en hit.

Clandestino

Förra veckan vad det Clandestino-festival i Göteborg. Fem dagar fullsmockade med musik, filosofi, performance och politik. Måste säga att det var ett imponerande program de hade snickrat ihop. Inte för att jag visste det innan festivalen. Det mesta, förutom några stora namn, var små obskyra artister från världen olika hörn. Men tjusningen i festivalen ligger i att upptäcka nya akter man skulle ha svårt att leta upp själv. Och jag tror också att det var anledningen till att festivalen trots sin smala inriktning drog så pass mycket folk.
Clandestino har arbetat fram ett koncept som gör att man kan lita på att det kommer att bli bra när man väl är där. Exakt vad konceptet är är svårt att ringa in. Men det var handlade mest, men inte alltid, om urban musik från vitt skilda traditioner. Musik som tar ett steg framåt, eller bakåt, mot strömmen. Kreativ musik som vill någon stans. (var det någon som blev nått klokare av det där?).

Min stor upptäckt var i alla fall Group Doueh från Västsahara. Dom skulle närmast kunna liknas vid ett opolerat och stökigare Tinariwen.
Tagen blev jag i alla fall av deras kitschiga synttrummor och Doueh själv som måste vara Västsaharas svar på Jimi Hendrix. Större delen av konserten satt han mest ner lite slappt och såg förvirrad ut. Men det blev rejält drag när han fick fritt utrymme och började spela med gitarren först bakom ryggen och sedan på huvudet. Jag hade glömt min kamera så ni får bara en suddig bild från min mobil.


En annan höjdpunk på festivalen var Daito Monabe som koplat elektroder till sitt ansikte som gav honom och hans vän stötar när det spelades musik så att de gjorde galna grimascher. Det var en slags Jackass goes finkultur kan man säga. För de pretatiösa artisterna hade en stor portion humor. Men jäklar vad det måste ha gjort ont. Men konst är kanske lidande ändå...




Enda besvikelsen egentligen var att jag missade Konono No1. Lite ångest där. Men det var mitt eget fel.
Men de var tydligen grymma fick jag höra sen.

Dogmatic

Vill tipsa om min vän Dogmatics blog. Framför allt den hysteriskt roliga listan på hiphopens fem roligaste omslag.

Vad är musik? (3)

Det han snackats en del om den dansande papegojan Snowball. Och visst är det ganska kul, och imponerande, att se en fågel dansa i takt till Back Street Boys. Men det har också väckt intresse hos forskare om musik. På DN skriver Karin Bojs att:

Forskarnas slutsats är att förmågan att uppfatta musik – även hos människor – är en evolutionär biprodukt som kom med på köpet när vi utvecklade förmågan att tala och kommunicera med varandra.

Hmmm.... så musik är alltså bara en "evolutionär biprodukt"? Nu trodde jag att jag skulle få svar på min (kanske dumma) fråga om vad musik är nu när naturvetenskapens forskare har undersökt saken. Men det käns väl ganska ytligt, eller hur?
Jag tror nog att musiken är ett av alla de sätt vi har att kommunicera med varandra (tillsammans med talet) och inte enbart underhållning och tidsfördriv. Musiken är så mycket djupare och viktigare för människor (och tydligen också för djur) än att vara en biprodukt till talet.
Så jag får nog inte svar här heller.

Klockrent Strage

Själv försökte jag göra ett slags seriöst och resonerande inlägg i fildelningsdebatten. Men egentligen är hela diskussionen och debattklimatet så absurt att det inte går att vara helt allvarlig, hur allvarliga de andra och de faktiska domarna än är.
Strage kommer då med det mest klockrena inlägget jag läst in frågan.

”Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är tyvärr ett minne blott”, skrev artisterna. Och vad är väl de senaste årens svenska indiepop, electro och metal, som hyllas över hela västvärlden, jämfört med Jill Johnsons country och Joey Tempests solo­skivor?

Läs hela här.

Abdullah Ibrahim till Sthlm Jazz

Ångestm ångest, ångest....
Abdullah Ibrahim kommer till Stockholm Jazz i sommar och själv sitter jag fast i sommarjobb i Göteborg. Borde kanske säga upp mig redan nu och dra dit. Men då är det ju det här problemet med pengar.
Men den goda nyheten är i alla fall att festivalen som jag mer eller mindre hade gett upp hoppet på faktiskt börjar arta sig. Ett starkt program i år för man väl säga. Stora namnet är så klart Sonny Rollins och att få dit McCoy Tyner ger en viss vikt så klart.
Kul också att de tagit dit souliga Lauryn Hill och Erykah Badu. Kulturministern Gilberto Gil skulle heller inte vara fel att se.
Men som sagt. Det blir nog jobb...