Clandestino

Förra veckan vad det Clandestino-festival i Göteborg. Fem dagar fullsmockade med musik, filosofi, performance och politik. Måste säga att det var ett imponerande program de hade snickrat ihop. Inte för att jag visste det innan festivalen. Det mesta, förutom några stora namn, var små obskyra artister från världen olika hörn. Men tjusningen i festivalen ligger i att upptäcka nya akter man skulle ha svårt att leta upp själv. Och jag tror också att det var anledningen till att festivalen trots sin smala inriktning drog så pass mycket folk.
Clandestino har arbetat fram ett koncept som gör att man kan lita på att det kommer att bli bra när man väl är där. Exakt vad konceptet är är svårt att ringa in. Men det var handlade mest, men inte alltid, om urban musik från vitt skilda traditioner. Musik som tar ett steg framåt, eller bakåt, mot strömmen. Kreativ musik som vill någon stans. (var det någon som blev nått klokare av det där?).

Min stor upptäckt var i alla fall Group Doueh från Västsahara. Dom skulle närmast kunna liknas vid ett opolerat och stökigare Tinariwen.
Tagen blev jag i alla fall av deras kitschiga synttrummor och Doueh själv som måste vara Västsaharas svar på Jimi Hendrix. Större delen av konserten satt han mest ner lite slappt och såg förvirrad ut. Men det blev rejält drag när han fick fritt utrymme och började spela med gitarren först bakom ryggen och sedan på huvudet. Jag hade glömt min kamera så ni får bara en suddig bild från min mobil.


En annan höjdpunk på festivalen var Daito Monabe som koplat elektroder till sitt ansikte som gav honom och hans vän stötar när det spelades musik så att de gjorde galna grimascher. Det var en slags Jackass goes finkultur kan man säga. För de pretatiösa artisterna hade en stor portion humor. Men jäklar vad det måste ha gjort ont. Men konst är kanske lidande ändå...




Enda besvikelsen egentligen var att jag missade Konono No1. Lite ångest där. Men det var mitt eget fel.
Men de var tydligen grymma fick jag höra sen.

Improvisation på Femivalen

Femivlen i Uppsala är en årlig festival som ska främja kvinnligt skapande. Det brukar vara ett fullt program med alla typer av konsformer som detta år kommer att hållas i Musikens hus.
Årets program verkar inte helt klart men dom har i alla fall lyckets få ditt Lindha Kallerdahl och Liselott Norelius som kommer att göra en duo-konsert. Dom kan räknas till två av sveriges bästa improvisationsmusiker och vi kan nog räkna med att det bli en rätt galen blandning av jazz, electronica, fri-impro och massa annat.

Femivalen 19 oktober. Hemsida

Compunctio festival och skiva

Den andra september arrangerar skivbolaget Compunctio Festival på Nya Slottet i Bjärka-Säby. Compunctio är en underettikett till det Uppsalabaserade skivbolaget Hemlandssånger med Andreas Runesson i spetsen. De har länge givit ut musik med andliga undertoner och det gör som även på Compunctio (namnet betyder också helig smärta).
Artister på festivalen är bolagets grundare Andreas Ruesson, Andreas Hedén trio med Palle Danielsson och Fredrik Rundqvist, David Åhlen m fl.

I våras gav dom ut sin första skiva "If I can stop one heart from breaking". En dubbelskiva där pianisterna Gösta Rundqvist och Andreas Hedén har fått var sin skiva där dom spelar helt solo.
Skivan är ett ambitiöst projekt både till utseende och musikaliskt. Man får kännslan av att varje detalj i skivbolaget har en mening. Titta bara på deras hemsida och se varför loggan ser ut som den gör.
Gösta Rundqvist är i min mening en av sveriges bästa pianister och är också den äldre av dom båda musikerna. Det märks tydligt i hans virituosa spel med sin tekniska bliljans att han har en otrolig rutin. Men det är självklart inte det som är viktiga på skivan. Utan hans flyhänta rörelser över tangenterna förmedlar någonting djupare. Där intrycket är att pianot spelar sig självt och där musikern har släppt kontrollen och endast betraktar.
Andreas Hedén å sin sida andvänder sig av ett betydligt spretigare spelsätt och experimenterar med pianots mer okonventionella ljud och klanger. Även fast man också kan höra tydliga referenser till både klassisk musik och jazz. Liksom Gösta har han ett tydligt andlig dimension i sitt spel. Vilket för mig också är den stora behållningen med skivan.
Lyssna på två spår från skivan på Compunctios myspace så förstår du nog vad jag menar. Men för att riktigt förstå så får du nog köpa skivan och sitta hemma själv och lyssna på den rakt igenom.

Stockholm jazz går back... igen

DN rapporterar att Stockholm Jazzfestival i har gått back i år igen. Detta trotts att de komersiella och "poppiga" artisterna bara blir fler och fler. Jag var visserligen inte där det här året men om man tittar på programmet ser det mer ut som en halvdålig popfestival med jazzinslag än den anrika jazzfestival som den ska föreställa.
Anledningen till att bredda en festival och ta in mer komeriellt gångbara artister brukar vara att dra in pengar för att kunna pressentera lite smalare musik som inte gör det samma. Men när det gäller stockholm jazz så drar dom tydligen inte ens in tillräckligt med pengar. Och dom smalare artisterna och jazz ser man med några få undantag inte till.
Jag tror att problemet med de vikande publiksiffrorna till stor del beror på det lite flummiga fokus festivalen har. Man vet inte riktigt vad dom vill. Jag har i och för sig inte någonting emot att man breddar en festival och har olika typer av musik. Men man måste ändå kunna se någon slags röd tråd i festivalen om man ska bli intresserad. Om man vill gå på en popfestival så finns det flera betydligt bättre festivaler att lägga ut sina pengar på.
I rättvisans namn så måste jag säga att jag verkligen tyckte att det var jobbigt att jag missade Joshua Redman på Fasching. Så visst tar dom dit en del grymma artister. Men det räcker liksom inte hela vägen.
För mig känns det som om det är någon slags krampaktigt nostalgiskt över att dom håller festivalen vid liv genom konstgjord andning. Lägg ner den några år och fundera vad forkus ska vara. Sen kan det komma tillbaka som någonting rikigt stort.