Lyssna! program 5

Ett nytt program på Lyssna! podcast. Som vanligt med några av de finaste jazz och improvisationsmusikerna i landet. Bland andra Lisen Rylander i The Splendor som nyligen blev Monica Z-stipendiat.

Lyssna här till höger på bloggen eller på www.lyssna.podomatic.com.

Dar Qandeel - "Vi bär friheten inom oss"

I somras intervjuade jag den Palestinska gruppen Dar Qandeel som var på Sverigebesök. Artikeln hamnade på nättidningen Yelah. Läs artikeln här.

Se även bandet på Youtube.

Sun Ra - Some Blues But Not The Kind That's Blue

Senaste tillskottet i journalisten och frijazzarkeologen John Corbetts Unheard Music Series är Sun Ra-skivan Some Blues But Not The Kind That's Blue. Vilken färg denna blues har vet jag inte men bakom den märkliga titeln gömmer sig nästan lika märklig musik. En spretig och kärv jazz som rör sig mellan den traditionella swingen och den moderna frijazzens ideal. Skivan är trotts det ganska sparsmakad för att vara Sun Ra, som annars kan få ett helt storband vräka på högsta volym.
På My Favorite Things som i jazzsammanhang brukar associeras med John Coltrane spelar Ras städiga följeslagare John Gilmore ett fantastiskt lyriskt saxsolo. På standardlåten Nature Boy har de däremot ett lite lösare förhållningssätt till originalet. Många skulle säkert uppleva det som en slakt av en fin balad. Men på Ra’s egna sätt lyckas han få ihop den svängiga och den stökiga kakofonin till något enastående vackert.
Skivan gavs första gången 1977 på Sun Ras egna etikett El Saturn Records. Denna gång får vi med en tidigare outgiven låt av Ra själv plus två bonusspår med repetitioner av I’ll Get By.
Some Blues But Not The Kind That's Blue är helt klart en god investering för den som vill börja gräva sig ner en bit i Sun Ras enorma skivutgivning.

Poesi, funk och revolution

Kom just hem från en konsert med den legendariskt gruppen The Last Poets. I år fyler de 40 år och det är så klart svårt att hålla tillbaka nostaligitripparna. Trotts en seg start med en lite omotiverat congasolo och en lång presentation av tidigare medlemmar i bandet och hur bra de var och hur stort inflytande de haft på dagens hiphop drar de äntligen igång. Men när de väl börjar showen på allvar så går de det som om de 40 år som gått inte spelar någon roll längre. De levererar bitter samhällskritik och groviga basgångar med samma energi som de gjorde när bandet bildades. Visst poppar nostalgin upp lite här och var (vem kan klandra dem?). Men de lyckas hålla sig överaskande mycket till nuet och är lika hårda revolutionärer som på 60-talet. "If Bush is not a terrorist. Then I don't know who is." ropar Abiodun Oyewole till publikens jubel. I samma stund känner jag hopp. Alla blir inte bekväma när de blir vuxna och tappar sina visioner. De finns de som håller sig kvar och håller kampen vid liv. Nostalgi för det politiskt aktiva 60 och 70-talet kan man förvisso ha. Malcom X, King, Black Panters. Men kanske är läget värre nu än någonsin och det är av nödvändighet, inte nostalgi, vi ska hålla minnet av dessa människor och grupper vid liv.

Jazz på arabiska

Att jazz och arabisk musik har mycket gemensamt är kanske inget nytt. Jazzmusiker har länge sett österut för att inspereras av orientens musik. Basisten och oud-spelaren Ahmed Abdul-Malik, som bland annat spelade med Thelonious Monk, spelade till exempel in skivorna Jazz Sounds of Africa och East Meets West. Där blandade han traditionell arabisk musik med jazz och sätter in instrument där vi inte förväntar oss höra dem. Bland annat en fin blues på oud.
Vissa menar att det inte heller är någonting man har fört in under senare tid utan att den arabiska musiken har haft inflytande på jazzen från början (se bland annat Gunnar Lindgrens artikel i ämnet och den här filmen om blusens rötter).
Hur det än är med den saken så är det säkert att Asiens modala musik går bra ihop med den moderna jazzen. Många musiker, som till exempel Coltrane, hittade inspiration i indisk musik till sitt jazzspel. När många jazzmusiker konverterade till islam förde det också med sig att de intresserade sig för arabisk kultur. En av dem var den sydafrikanske pianisten Abdullah Ibrahim (tidigare Dollar Brand) som har inkorporerat arabiska tongångar i flera låtar.
På senare tid har musiker som israelen Avishai Cohen fått stort genomslag med sin orientdoftande jazz. I Sverige finns det också en tradition av fusion av jazz och musik från öster. 1972 blev gruppen Sevda med Bernt Rosengren och Maffy Falay i spetsen det årets Jazz i Sverige pristagare. Gruppen spelade musik i mötet mellan svenska och turkiska musiker och resultatet blev en råsvängande turk-svensk jazz. Året därpå blev gruppen Rena Rama Jazz i Sverige artister och även de hade med influenser från öster och Afrika. När Caprice, skivbolaget som gav ut de två tidigare banden, ger ut H3FKs tredje skiva Nubiska Nätter är det bara en helt naturlig fortsättning på bolagets tidigare utgivning. Inte för att bandet har jättemycket gemensamt med de två andra banden så är det ändå i en svensk tradition där det mixas jazz och arabisk musik.
Denna gång är bandet mer sammansvetsat och mer energi har lagts på produktionen än tidigare skivor. Bandet känns mer som ett band tillsammans än två trios som spelar tillsammans (vilket de faktiskt var från början). Men jazz på arabiska är kanske inte en helt korrekt beskrivning. Snarare att de har en stark brytning. För här ryms mycket jazz och andra influenser. Jag får associationer till Weather Report av någon anledning. I vilket fall är det en grymt svängig platta de har fått ihop.
En annan artist jag upptäckte nyligen som verkligen spelar jazz på arabiska är den irakisk-amerikanske trumpetaren Amir ElSaffar. Tänk dig att Ornette Coleman var född i Bagdad och att ouden var ett självklart jazzinstrument (det kanske håller på att bli det snart) så kanske du kan få en bild av hur det låter.
Uppvuxen i USA och med en karriär som trumpetare sökte sig ElSaffar till sina rötter och lärde sig sjunga arabiska maqam. Resultatet blev skivan Two Rivers som är en fusionskiva i sin rätta betydelse. Här samsas det irakiska tillsammans med jazzen på ett så naturligt sätt att man undrar om det verkligen är frågan om en fusion eller om det inte alltid har låtit så här. Att spräckig sax och vacker arabisk sång fungerar så bra ihop hade jag aldrig vågat hoppas på.

Fler minns Esbjörn på Katalin

Tydligen är vi fler som minns konserten med e.s.t. på gamla Katalins övervåning. Läs Åsa Ericsdotters krönika i UNT.

Vila i frid Esbjörn

Söndagen den 14 juni gick en av Sveriges bästa pianister, Esbjörns Svensson, bort i en dykolycka. Jag blev helt chockad när jag läste nyheten på DN:s internettupplaga. Han var alldeles för ung, bara 44 år, och en tanke går även till hans fru och barn som förlorade en familjemedlem alldeles för tidigt.
När jag själv började lyssna och spela jazz någon gång på högstadiet var Esbjörn en av de stora inspiratörerna. En av de första, ja kanske till och med den första, stora upplevelsen av livejazz jag hade var på en konsert med hans trio på gamla Katalin i Uppsala. Det är det som heter Pub 19 idag och på den tiden hade de konserter på övervåningen, som ofta var alldeles för liten. Jag och mina kompisar som var kanske i 14-årsåldern och var så klart alldeles för unga för att gå dit så vi hade tjatat med oss en förälder för att vi skulle kunna komma in. Det var en upplevelse som fortfarande sitter kvar som ett av de starkaste konsertminnen jag har. Att som så ung få gå på en jazzklubb och slås av den totala energin och svänget som jag aldrig hade upplevt tidigare var så klart någonting oerhört stort.
Att e.s.t. var något alldeles unikt är det ingen tvekan om. Senast för någon dag sedan tog jag fram en gammal kassett där jag hade spelat in bandet från P3 live från en spelning på Hultsfred. De hade fyllt hela konserttältet och publiken är helt vilda. Hur många pianotrios lyckas genomföra en sådan konsert idag? Kassetten lyssnade jag på så många gånger att den höll på att slitas ut.
De internationella framgångarna och stora försäljningssiffrorna känner alla till idag. Att de också hamnade på omslaget på amerikanske Down Beat, vilket ingen annan europeisk grupp gjort tidigare, visar också hur stora de verkligen var. Men egentligen spelar det ingen roll för oss här hemma. Det viktiga är hur betydelsefulla de har varit för den nya generationen jazzmusiker som börjar komma igång just nu. Jag tror vi är många som har mycket att tacka Esbjörn för.

Nils Berg 5

För två veckor sedan var jag och såg Nils Bergs fantastiska kvintett på Glenn Miller Cafè. Återigen bevisade han att han är en av sveriges mest intressanta saxofonister med sina roliga och underfundiga låtar. Att han hinner med att skriva får både det här bandet och The Stoner gör det inte heller mindre imponerande.
Imponeran blir jag också varje gång jag ser bassisten Fabian Kallerdahl spela live. Hans tunga spel ligger alltid stadigt i de band han spelar med. Med det ser, och känns, alltid så lätt ut. fenomenal teknik med andra ord. Men han har alldrig, vad jag vet, använt den för att skryta och visa upp sina chops.
Det enda tråkiga med spelningen var att celisten Loe Svensson kom lite i skym undan. Förhållandena på Glenn Miller är kanske inte de bästa för mer kännsliga instrument. Men hans insats på såg ska han ha all beröm för. Kanske kommer det vara lättare att höra honom när de spelar på Stockholms Kulturfestival.

Hiplife

I Ghan är det hip-life som gäller. En vän till mig som har bott i landet där musikstilen föddes har försökt indoktrinera mig med muiken. Alla försök har varit dock varit fruktlösa, enda tills jag fick höra Kangaroo med Tic Tac. Nu tror jag att jag har fattat grejen! Det här är fantastiskt! I sommar kommer alla dansa kängrudansen. Det är intressant att den coola rapparen i Ghana dansar en så märklig dans. Men det verkar ha slagt i alla fall. Till och med fotbollslaget Black Stars dansar den.



se även Musikbyråns dokumentär om Ghana.

Man hör ju!

För en tid sedan hade jag en diskussion om house och eurodisco med min fru. Det kanske ska nämnas att ingen av oss är speciellt förtjusta i någon av stilarna. Men det hör egentligen inte hit. Frågan vi diskuterade om det egentligen fans någon större skillnad mellan stilarna. En House-DJ hade vid det här laget antingen gått ifrån diskussionen och smält i dörren eller blivit våldsam. Men det hör heller inte hit. Det intressanta var när min fru fritt tolkat sa någonting i stil med att "Jag behöver inte alla dom där böckerna du läser för att kunna förstå musiken. Man hör ju!". En ganska direkt pik till mitt stora intresse för musiklitteratur och akademiska diskussioner kring dessa. Och man får väl säga att kritiken på många sätt är berättigad. Varför ska vi ha all den här diskussionen om musik, tanken är väl att vi ska lyssna?
Tyvärr kan jag ändå inte släppa mina böcker (läser just nu om musiketnologi) utan kommer att hålla kvar vid dom ett tag till. Men kanske ska vi musiknördar ibland ta ett steg tillbaka och fråga oss varför vi gör det vi gör. Musiken i sig måste ändå vara det viktigaste. Alla diskussioner kring den är bara till som en hjälp för att förstå den och dess sammanhang. Diskussionen i sig får aldrig bli ändamålet, vilket det ibland faktiskt får.
Så ta en paus! Skippa diskussionen om vilket år en viss skiva är inspelad, om det är ett riktigt Fender Rhodes eller om det är digitalt, om Coltrane var bättre tekniker än Parker, och sätt dig ner och bara lyssna.