Nef-premiär

Trots att några i Nefertitis personal har lite problem med sin attityd emot sina gäster så måste man säga att rent musikaliskt håller klubben väldigt hög klass. I fredags var det min första konsert på Nef för detta år.
Monk's Casino med pianisten Alex von Schlippenbach i spetsen spelar som namnet avslöjar Thelonius Monks låtar. Det är gravalvarlig och pretatiös musik med en rejäl dos med humor (må vara en otroligt torr sådan).
Att bandet spelar helt akustiskt är också ett stort plus. Varför gör inte fler det? Ok om man har sång och annat. Men varför envisas med att micka upp akustisk musik som fungerar mycket bättre i en sån liten lokal utan förstärkning. Ofta tar man dit en ljudtekniker enbart på slentrian tror jag.
Bandet hade en granska lång startsträcka men i andra sett flippade det ut totalt. För när de väl kommer igång är det inget som kan stoppa dem. Fullt ös och ett otroligt sväng. Tre personer i bandet lämnade scenen medan bassisten spelar solo för att sedan komma tillbaka applåderande. Som avslutning lämnar bandet scenen spelandes enda ut i logen. Kvar sitter Slippenbach och spelar Round Midnight.
Det är modigt att spela enbart Monks låtar och det bandet gör är en imponerande prestation. För det är inte lätt att tolka Monk och samtidigt få det personligt. Men de är något Monk's Casino har lyckats med.

Recensioner i Lira

Jag har börjat recensera skivor för musiktidningen Lira. På deras hemsida kan ni läsa vad jag tycker om Steve Reid och Kieran Hebdens senaste skiva NYC. I papperstidningen kan ni hitta mina recensioner med malinesen Issa Bagayogo och svensk/danska Television Pickup.

Sun Ra - Some Blues But Not The Kind That's Blue

Senaste tillskottet i journalisten och frijazzarkeologen John Corbetts Unheard Music Series är Sun Ra-skivan Some Blues But Not The Kind That's Blue. Vilken färg denna blues har vet jag inte men bakom den märkliga titeln gömmer sig nästan lika märklig musik. En spretig och kärv jazz som rör sig mellan den traditionella swingen och den moderna frijazzens ideal. Skivan är trotts det ganska sparsmakad för att vara Sun Ra, som annars kan få ett helt storband vräka på högsta volym.
På My Favorite Things som i jazzsammanhang brukar associeras med John Coltrane spelar Ras städiga följeslagare John Gilmore ett fantastiskt lyriskt saxsolo. På standardlåten Nature Boy har de däremot ett lite lösare förhållningssätt till originalet. Många skulle säkert uppleva det som en slakt av en fin balad. Men på Ra’s egna sätt lyckas han få ihop den svängiga och den stökiga kakofonin till något enastående vackert.
Skivan gavs första gången 1977 på Sun Ras egna etikett El Saturn Records. Denna gång får vi med en tidigare outgiven låt av Ra själv plus två bonusspår med repetitioner av I’ll Get By.
Some Blues But Not The Kind That's Blue är helt klart en god investering för den som vill börja gräva sig ner en bit i Sun Ras enorma skivutgivning.

Poesi, funk och revolution

Kom just hem från en konsert med den legendariskt gruppen The Last Poets. I år fyler de 40 år och det är så klart svårt att hålla tillbaka nostaligitripparna. Trotts en seg start med en lite omotiverat congasolo och en lång presentation av tidigare medlemmar i bandet och hur bra de var och hur stort inflytande de haft på dagens hiphop drar de äntligen igång. Men när de väl börjar showen på allvar så går de det som om de 40 år som gått inte spelar någon roll längre. De levererar bitter samhällskritik och groviga basgångar med samma energi som de gjorde när bandet bildades. Visst poppar nostalgin upp lite här och var (vem kan klandra dem?). Men de lyckas hålla sig överaskande mycket till nuet och är lika hårda revolutionärer som på 60-talet. "If Bush is not a terrorist. Then I don't know who is." ropar Abiodun Oyewole till publikens jubel. I samma stund känner jag hopp. Alla blir inte bekväma när de blir vuxna och tappar sina visioner. De finns de som håller sig kvar och håller kampen vid liv. Nostalgi för det politiskt aktiva 60 och 70-talet kan man förvisso ha. Malcom X, King, Black Panters. Men kanske är läget värre nu än någonsin och det är av nödvändighet, inte nostalgi, vi ska hålla minnet av dessa människor och grupper vid liv.

Jazz på arabiska

Att jazz och arabisk musik har mycket gemensamt är kanske inget nytt. Jazzmusiker har länge sett österut för att inspereras av orientens musik. Basisten och oud-spelaren Ahmed Abdul-Malik, som bland annat spelade med Thelonious Monk, spelade till exempel in skivorna Jazz Sounds of Africa och East Meets West. Där blandade han traditionell arabisk musik med jazz och sätter in instrument där vi inte förväntar oss höra dem. Bland annat en fin blues på oud.
Vissa menar att det inte heller är någonting man har fört in under senare tid utan att den arabiska musiken har haft inflytande på jazzen från början (se bland annat Gunnar Lindgrens artikel i ämnet och den här filmen om blusens rötter).
Hur det än är med den saken så är det säkert att Asiens modala musik går bra ihop med den moderna jazzen. Många musiker, som till exempel Coltrane, hittade inspiration i indisk musik till sitt jazzspel. När många jazzmusiker konverterade till islam förde det också med sig att de intresserade sig för arabisk kultur. En av dem var den sydafrikanske pianisten Abdullah Ibrahim (tidigare Dollar Brand) som har inkorporerat arabiska tongångar i flera låtar.
På senare tid har musiker som israelen Avishai Cohen fått stort genomslag med sin orientdoftande jazz. I Sverige finns det också en tradition av fusion av jazz och musik från öster. 1972 blev gruppen Sevda med Bernt Rosengren och Maffy Falay i spetsen det årets Jazz i Sverige pristagare. Gruppen spelade musik i mötet mellan svenska och turkiska musiker och resultatet blev en råsvängande turk-svensk jazz. Året därpå blev gruppen Rena Rama Jazz i Sverige artister och även de hade med influenser från öster och Afrika. När Caprice, skivbolaget som gav ut de två tidigare banden, ger ut H3FKs tredje skiva Nubiska Nätter är det bara en helt naturlig fortsättning på bolagets tidigare utgivning. Inte för att bandet har jättemycket gemensamt med de två andra banden så är det ändå i en svensk tradition där det mixas jazz och arabisk musik.
Denna gång är bandet mer sammansvetsat och mer energi har lagts på produktionen än tidigare skivor. Bandet känns mer som ett band tillsammans än två trios som spelar tillsammans (vilket de faktiskt var från början). Men jazz på arabiska är kanske inte en helt korrekt beskrivning. Snarare att de har en stark brytning. För här ryms mycket jazz och andra influenser. Jag får associationer till Weather Report av någon anledning. I vilket fall är det en grymt svängig platta de har fått ihop.
En annan artist jag upptäckte nyligen som verkligen spelar jazz på arabiska är den irakisk-amerikanske trumpetaren Amir ElSaffar. Tänk dig att Ornette Coleman var född i Bagdad och att ouden var ett självklart jazzinstrument (det kanske håller på att bli det snart) så kanske du kan få en bild av hur det låter.
Uppvuxen i USA och med en karriär som trumpetare sökte sig ElSaffar till sina rötter och lärde sig sjunga arabiska maqam. Resultatet blev skivan Two Rivers som är en fusionskiva i sin rätta betydelse. Här samsas det irakiska tillsammans med jazzen på ett så naturligt sätt att man undrar om det verkligen är frågan om en fusion eller om det inte alltid har låtit så här. Att spräckig sax och vacker arabisk sång fungerar så bra ihop hade jag aldrig vågat hoppas på.

Nils Berg 5

För två veckor sedan var jag och såg Nils Bergs fantastiska kvintett på Glenn Miller Cafè. Återigen bevisade han att han är en av sveriges mest intressanta saxofonister med sina roliga och underfundiga låtar. Att han hinner med att skriva får både det här bandet och The Stoner gör det inte heller mindre imponerande.
Imponeran blir jag också varje gång jag ser bassisten Fabian Kallerdahl spela live. Hans tunga spel ligger alltid stadigt i de band han spelar med. Med det ser, och känns, alltid så lätt ut. fenomenal teknik med andra ord. Men han har alldrig, vad jag vet, använt den för att skryta och visa upp sina chops.
Det enda tråkiga med spelningen var att celisten Loe Svensson kom lite i skym undan. Förhållandena på Glenn Miller är kanske inte de bästa för mer kännsliga instrument. Men hans insats på såg ska han ha all beröm för. Kanske kommer det vara lättare att höra honom när de spelar på Stockholms Kulturfestival.

Mästarbiografi

En ny biografi med John Coltrane kom i början av året. John Coltrane - the story of sound av Ben Ratliff är på många sätt ett bra kompliment till Lewis Porters ambitiösa Johan Coltrane - His Life And His Music. Då Porter har ett mer musikvetenskaplig sätt att skiva (med not exempel och analyser av solon osv.) så har Ratliff en journalistisk sätt att angripa Coltranes musik. På det sättet blir boken mer tillgänglig för den som inte själv är musiker men som vill gå djupare in i Coltranes musik.
Jag måste dock säga att jag faktiskt blev lite besviken trotts en välskriven bok. Fast det beror nog mer på mig än författaren. Jag hade hoppats på att han skulle gå djupare in på människan Coltrane. Forska mer i hans religiösa övertygelse och hur han var som person. Visserligen går han in en del på det. Att hans uppväxt i en metodistfamilj och hans senare intresse för österländsk religion helt uppenbart har påverkat hans musik. Men jag hade velat ha mer! Men en anledning, som författaren också påpekar, varför jag inte kan få det är för att Coltrane själv inte pratade så mycket om det. Han lät helt enkelt musiken tala. Vilket han så klart gjorde på ett sätt som få andra jazzmusiker har gjort. Därför blir analysen av musiken det vi har att gå på och antaganden om hans religösa övertygelser blir just bara antaganden. Men kanske var han själv inte säker på vad han själv trodde på. Precis som hans musik tror jag att hans andliga utveckling var ett ständigt sökande.

I boken citeras Coltrane från en presskonferens där han fick frågan om hans religiösa tro:

"I am [Christian] by birth, or my mother was and father was, and so forth. My early teachings were in the Christian faith. And now, as I look out upon the world, and it's always been a thing with me to feel that all med know the truth, see? So therefore I have always felt that even though a man was not a Christian, he still has to know the thuth in some way. Or if he was a Christian ha could know the truth, or he could not... The truth itself doesn't have any name on it. To me. Each man has to find this for himself, I think.
I belive that men are here to grow themselves inte the best good that they can be. This is what I whant to do, this is my belif: That I'm supposed to grow the best good that I can ever get to. As I'm going there, becoming this, and if I ever become this, it will just come out of the horn. So whatever I will be, it will be. I'm not interested in trying to say what it will be, I don't know. But I belive that good will onely bring good."

På frågan vad han vill vara om tio år svarar han bara: "I would like to be a saint."

Afrika och frijazz

Som jag skrev i min summering av året hade jag några skivor att ta igen. En av skivorna var Bitter Funeral Beer Band Live in Frankfurt 82 som faktiskt var så bra som jag hade hoppats på. Det är ett av Bengt "Beche" Bergers alla olika projekt och skivan är också släppt på hans skivbolag Country & Eastern. Just det här bandet är inspererad av ghaniansk begravningsmusik som är en starkt rytmisk nästan translik musik. Det som slår mig är hur bra frijazz och västafrikansk musik går ihop. På skivan gästar bland andra den legendariske trumpetaren Don Cherry bandet som också innehåller svenska musiker som också spelat fritt improviserad musik (bl a Christer Bothén och Jörgen Adolfsson). Det meditativa groovet och de modala tongångarna ger utrymme att i princip göra lite vad som helst ovanpå, vilket dom så klart tar chansen och gör. På den 26 minuter långa Funeral Dance avfyrar till exempel den tidigare nämnda Jörgen Adolfson ett intensivt altsaxsolo som hade kunnat platsa på samtida frijazzplattor. Groovet gör så att musiken alldrig blir introvert eller svårtillgänglig som, i ärlighetens namn, många frijazzskivor kan vara. Snarare öppnar musiken upp för lyssnaren och är starkt kommunikativ. Kanske en öppning för många som inte lyssnat på helt improviserad musik tidigare.

Bengt Berger har på sin Youtube-sida lagt upp filmklipp med bandet.

2 × Hamid Drake

En av mina stora favoriter just nu är den amerikanske trummisen Hamid Drake. Första gången såg spela live på en konsert i Västerås på Nya Perspektiv tillsamans med William Parker Quartett.
Han helt klart en fantastisk trummis men han har också en otrolig utstrålning som artist. Det är svårt att inte bli tagen av hans person när han sitter bakom trumsettet eller någon av sina handtrummor.
Efter Västeråsspelningen har jag sett honom några gånger till och jag har inte blivit beviken hittills.
Vill därför tipsa om två skivor som jag nyligen köpt.

From The River To The Ocean (Thrill Jockey Records)
Ett sammarbete med den legendariske saxofonisten Fred Anderson. Dom har lyckats få ihop en skiva som spänner från blues och jazz till till afrikansk traditinell musik via sjungande av muslimska böner. En skiva som jag inte kunnat sluta lyssna på sen jag fick den. Dessutom spelar några av Chicagos finaste musiker som till exempell Tortoisegitarristen Jeff parker på skivan.

First Communion/Piercing The Veil (AUM Fidelity)
Det här är egentligen en återutgivning av Piercing The Veil som inte har varit i tryck på ett tag. Men inför återtrycket har dom dessutom gjort det till en dubbelskiva och tagit med den första inspelningen som William Parker och Hamid Drake gjorde tillsammans. Inspelningen har dom kallat First Communion och är en livspelning gjord inne på skivbolagets huvudkontor.
Nog för att First Communion är en uppvisning av både dessa supermusikers spelskicklighet och musikalitet så måste jag säga att jag gillar studioinspelade Piercing The Veil bättre. Men kanske att den andra inspelningen, som är lite flummigare upplagd, kommer att växa om jag får lyssna lite mer på den.

Compunctio festival och skiva

Den andra september arrangerar skivbolaget Compunctio Festival på Nya Slottet i Bjärka-Säby. Compunctio är en underettikett till det Uppsalabaserade skivbolaget Hemlandssånger med Andreas Runesson i spetsen. De har länge givit ut musik med andliga undertoner och det gör som även på Compunctio (namnet betyder också helig smärta).
Artister på festivalen är bolagets grundare Andreas Ruesson, Andreas Hedén trio med Palle Danielsson och Fredrik Rundqvist, David Åhlen m fl.

I våras gav dom ut sin första skiva "If I can stop one heart from breaking". En dubbelskiva där pianisterna Gösta Rundqvist och Andreas Hedén har fått var sin skiva där dom spelar helt solo.
Skivan är ett ambitiöst projekt både till utseende och musikaliskt. Man får kännslan av att varje detalj i skivbolaget har en mening. Titta bara på deras hemsida och se varför loggan ser ut som den gör.
Gösta Rundqvist är i min mening en av sveriges bästa pianister och är också den äldre av dom båda musikerna. Det märks tydligt i hans virituosa spel med sin tekniska bliljans att han har en otrolig rutin. Men det är självklart inte det som är viktiga på skivan. Utan hans flyhänta rörelser över tangenterna förmedlar någonting djupare. Där intrycket är att pianot spelar sig självt och där musikern har släppt kontrollen och endast betraktar.
Andreas Hedén å sin sida andvänder sig av ett betydligt spretigare spelsätt och experimenterar med pianots mer okonventionella ljud och klanger. Även fast man också kan höra tydliga referenser till både klassisk musik och jazz. Liksom Gösta har han ett tydligt andlig dimension i sitt spel. Vilket för mig också är den stora behållningen med skivan.
Lyssna på två spår från skivan på Compunctios myspace så förstår du nog vad jag menar. Men för att riktigt förstå så får du nog köpa skivan och sitta hemma själv och lyssna på den rakt igenom.