Björk och Radiohead planerar skivsläpp

Även fast Björk redan har släppt en skiva i år så planerar hon redan att ge ut en skiva till. På hennes hemsida står det att hon har spelat in med sitt nuvarande liveband som ska bli ett nytt album. I teorin låter det som om det skulle kunna bli riktigt bra.
Jag blev faktiskt lite besviken på hennes senaste skiva Volta. Men det kanske var för att jag hade så otroligt höga förväntningar efter Medúlla som jag inte kunde sluta lyssna på när den kom. Även soundtracket till hennes mans Drawing Restraint 9 tyckte jag var fantastisk. Så när hon kommer med en skiva som "bara" är en väldigt bra popskiva så blev jag besviken. Men man måste ändå ge henne att det är en väldigt bra skiva även fast jag inte tycker att den håller måttet med Medúlla.

Radiohead har tydligen också färdigt material till en ny skiva skiver DN. Låter intressant. Det har ju varit tyst sedan Hail To The Theif som var en riktigt bra skiva. Trotts att dom gått till baka till det mer raka rockigare soundet än det mer experimentella som gjorde att jag fastnade för bandet (jo, så sent började jag lyssna på dom). Men under tiden har ju Tom Yorke fått ut skivan The Eraser som också snurrade en hel del i min skivspelare när den kom ut.

Mer Abdullah Ibrahim

Den legendariska pianisten Abdullah Ibrahim som jag tidigare skrivit om kommer inte bara till Uppsala som jag först trodde. Utan han gör även ett stop i Kristiansstad två dagar innan för att spela på deras jazzfestival. En ganksa liten festival verkar det som men dom här förutom Ibrahim lyckats få dit den kamerunska saxofongiganten Manu Dibango (upphovsman till den extremt svänginga Soul Makossa).

Mer info om Abdullah Ibrahim finns här och här.

Fela lives!

Den 2 augusti 1997 så dog en av afrikas kanske största musiker, Fela Kuti, i aids. Men på Stockholms Kulturfestival på Gustaf Adolf torg så levde verkligen minnet av honom. Då spelade han son Seun Kuti tillsammans med Felas gamla band Egypt 80.
Att ta över efter en förälder som har varit en sån stor artist är alldrig lätt. Det finns många exempel på musiker som har blivit en sämre kopia av sin färälder.
Barnet har två vägar att välja på. Antingen försöker man följa traditionen och försöker gå i sin färälders fotspår eller så så får man utveckla det som fälrälderna har gjort tidigare.
Seun Kuti får man säga har valt den färsta vägen. Fredagens spelning var på många sätt ett färsök att spela vidare i Felas tradition och hålla kvar vid den gamla afrobeaten. Alla afrobeat-klyschor fanns där. Men det gär inte mig någonting som är en afrobeat-älskare när det görs så här bra. Visst kan det inte bli riktigt som Fela. Men det var helt klart en otroligt grymt svängande afrobeatband.
Felas andra och lite mer kännda son Femi Kuti har valt den andra vägen. Han har höjt tempot avsevärt och spelar en mer modern och klubbigare afrobeat skulle jag säga. När han spelade på Mondo för något år sedan var det röj utan dess like.
Jag tycker att han verkligen har lyckats med konststycket att spela i traditionen men också färnya och hitta sin egen grej i den.
Alla barn till stora musiker tyngs självklart av deras arv. Men konsten är ju att vända det från att vara en tyngd till en styrka. Vilket jag tycker att båda sönerna faktiskt har gjort.

Max Roach har gått vidare

Den 16 augusti gick en av tidernas bästa trummisar, Max Raoch, ur tiden 83 år gamal. Han utvecklade det moderna trummspelat som få andra har gjort. Om ni vill läsa biografier om honom så finns det här och här.
För mig personligen så har Max betytt otroligt mycket som inspiratör. Han var en inovatör utan dess like och lyckades på ett helt fantastiskt sätt få ihop sitt politiska engagemang med en stark konstnärlig integritet. Någonting som få musiker lyckats med.
Hans Freedom Now! suite är något av det starkaste jag har lyssnat till i musikväg. Framför allt hans duo med sin dåvarande fru Abbey Lincoln. En ordlös improvisation men där det inte finns en tvekan om vad det politiska innehållet är. Så själva och lyssna på klippet nedan.

Vila i fred Max!

Compunctio festival och skiva

Den andra september arrangerar skivbolaget Compunctio Festival på Nya Slottet i Bjärka-Säby. Compunctio är en underettikett till det Uppsalabaserade skivbolaget Hemlandssånger med Andreas Runesson i spetsen. De har länge givit ut musik med andliga undertoner och det gör som även på Compunctio (namnet betyder också helig smärta).
Artister på festivalen är bolagets grundare Andreas Ruesson, Andreas Hedén trio med Palle Danielsson och Fredrik Rundqvist, David Åhlen m fl.

I våras gav dom ut sin första skiva "If I can stop one heart from breaking". En dubbelskiva där pianisterna Gösta Rundqvist och Andreas Hedén har fått var sin skiva där dom spelar helt solo.
Skivan är ett ambitiöst projekt både till utseende och musikaliskt. Man får kännslan av att varje detalj i skivbolaget har en mening. Titta bara på deras hemsida och se varför loggan ser ut som den gör.
Gösta Rundqvist är i min mening en av sveriges bästa pianister och är också den äldre av dom båda musikerna. Det märks tydligt i hans virituosa spel med sin tekniska bliljans att han har en otrolig rutin. Men det är självklart inte det som är viktiga på skivan. Utan hans flyhänta rörelser över tangenterna förmedlar någonting djupare. Där intrycket är att pianot spelar sig självt och där musikern har släppt kontrollen och endast betraktar.
Andreas Hedén å sin sida andvänder sig av ett betydligt spretigare spelsätt och experimenterar med pianots mer okonventionella ljud och klanger. Även fast man också kan höra tydliga referenser till både klassisk musik och jazz. Liksom Gösta har han ett tydligt andlig dimension i sitt spel. Vilket för mig också är den stora behållningen med skivan.
Lyssna på två spår från skivan på Compunctios myspace så förstår du nog vad jag menar. Men för att riktigt förstå så får du nog köpa skivan och sitta hemma själv och lyssna på den rakt igenom.

Stockholm jazz går back... igen

DN rapporterar att Stockholm Jazzfestival i har gått back i år igen. Detta trotts att de komersiella och "poppiga" artisterna bara blir fler och fler. Jag var visserligen inte där det här året men om man tittar på programmet ser det mer ut som en halvdålig popfestival med jazzinslag än den anrika jazzfestival som den ska föreställa.
Anledningen till att bredda en festival och ta in mer komeriellt gångbara artister brukar vara att dra in pengar för att kunna pressentera lite smalare musik som inte gör det samma. Men när det gäller stockholm jazz så drar dom tydligen inte ens in tillräckligt med pengar. Och dom smalare artisterna och jazz ser man med några få undantag inte till.
Jag tror att problemet med de vikande publiksiffrorna till stor del beror på det lite flummiga fokus festivalen har. Man vet inte riktigt vad dom vill. Jag har i och för sig inte någonting emot att man breddar en festival och har olika typer av musik. Men man måste ändå kunna se någon slags röd tråd i festivalen om man ska bli intresserad. Om man vill gå på en popfestival så finns det flera betydligt bättre festivaler att lägga ut sina pengar på.
I rättvisans namn så måste jag säga att jag verkligen tyckte att det var jobbigt att jag missade Joshua Redman på Fasching. Så visst tar dom dit en del grymma artister. Men det räcker liksom inte hela vägen.
För mig känns det som om det är någon slags krampaktigt nostalgiskt över att dom håller festivalen vid liv genom konstgjord andning. Lägg ner den några år och fundera vad forkus ska vara. Sen kan det komma tillbaka som någonting rikigt stort.

Lira på nätet

Sveriges kanske bästa musiktidning har nu fått ny sida på nätet. Med nyheter, recensioner, festivalguid med mera. En ambitiös sattsning som jag hoppas håller i sig.

Lira

Gratis är gott

Som regel tycker jag att man ska betala för sig. Men när pengarna tryter så är på sommartiden hittar man alltid på ursäkter för att man gott samvete kunna ladda ner musik.
Jag ska inte dra några ursäkter här. För man ska helt enkelt stödja musikerna genom att köpa skivorna. Men ibland kan jag inte hålla mig. Speciellt när man hittar sidor med musik som är svår eller helt omöjlig att få tag på laglig väg.

Mina favoriter just nu:
Melodiradion
Church number nine
Pharaohs Dance
Destination Out

No Music Day

En liknande idé om tystnad har den tidigare medlemmen i bandet KLF Bill Drummond när han lanserar No Music Day den 21:a nov. En hel dags gemensamt musikfastande alltså.

Musikfasta

Musik i all ära. Men inget går upp mot tystnaden.
Fast det krävs övning för att uppsakatta den. Det har det i alla fall varit för mig.
Kanske konstigt sagt av en musikälskare som mig. Ni undrar säkert om jag har övergivit musiken helt. Men riktigt så radikal har jag inte blivit.
Däremot har jag varit helt beroende av ljud. När jag gick upp på morgonen satte jag på en skiva. När jag sen gick ut så satte jag på min iPod och sen självklart allt eget spelande under dagen för att sedan sätta på en skiva när jag kommer hem enda tills jag går och lägger mig. Jag klarade helt enkelt inte av tystnaden.
Varför vet jag inte. Men jag ville alltid ha någon musik i bakgrunden. Men detta gjorde inte att jag lysnade mer på musik. Tvärt om. Musik blev om ett bakgrundsskval till slut. Det fanns så klart stunder då jag lyssnade koncentrerat. Det var inte riktigt så illa som det låter. Men mycket av musiken gick bort då jag hade det runt om kring mig hela tiden.
Peter Bastian, musikern och författaren till boken In i musiken, skriver i sin bok att om man kommer till det stadiet som jag var i så måste man genast musikfasta. Man måsta fösöka undvika all musik under en tid. Själv åkte han iväg på långa fjällturer i över en månad för att komma bort från musiken.
Riktigt så länge kanske alla inte behöver göra. Några dagar på fjället eller ute på landet kan räcka. Eller att ändra sina vanor i vardagen. Numera har jag själv mycket mer tystnad, eller frånvaro av musik. Sen ett år tillbaka har jag till exempl inte lyssnat på musik på morgonen. Mycket tack vare att jag inte har velat störa min morgontrötte lägenhetskompis (hej henke!). Men det har blivit någonting positivt.
Jag tycker att jag numera lyssnar på musik när jag verkligen känner för det och när jag lyssnar gör jag det mer koncentrerat.
Nu låter jag som någon riktig puritan. Och riktigt så är det inte. Jag kan visst sätta på en skiva när jag diskar eller gör någonting annat. Men bara när jag känner för det och inte på ren rutin.
Så lämna din iPod hemma när du åker ut på landet över helgen eller på semester. Rensa huvudet och njut av tystnaden.