Clandestino

Förra veckan vad det Clandestino-festival i Göteborg. Fem dagar fullsmockade med musik, filosofi, performance och politik. Måste säga att det var ett imponerande program de hade snickrat ihop. Inte för att jag visste det innan festivalen. Det mesta, förutom några stora namn, var små obskyra artister från världen olika hörn. Men tjusningen i festivalen ligger i att upptäcka nya akter man skulle ha svårt att leta upp själv. Och jag tror också att det var anledningen till att festivalen trots sin smala inriktning drog så pass mycket folk.
Clandestino har arbetat fram ett koncept som gör att man kan lita på att det kommer att bli bra när man väl är där. Exakt vad konceptet är är svårt att ringa in. Men det var handlade mest, men inte alltid, om urban musik från vitt skilda traditioner. Musik som tar ett steg framåt, eller bakåt, mot strömmen. Kreativ musik som vill någon stans. (var det någon som blev nått klokare av det där?).

Min stor upptäckt var i alla fall Group Doueh från Västsahara. Dom skulle närmast kunna liknas vid ett opolerat och stökigare Tinariwen.
Tagen blev jag i alla fall av deras kitschiga synttrummor och Doueh själv som måste vara Västsaharas svar på Jimi Hendrix. Större delen av konserten satt han mest ner lite slappt och såg förvirrad ut. Men det blev rejält drag när han fick fritt utrymme och började spela med gitarren först bakom ryggen och sedan på huvudet. Jag hade glömt min kamera så ni får bara en suddig bild från min mobil.


En annan höjdpunk på festivalen var Daito Monabe som koplat elektroder till sitt ansikte som gav honom och hans vän stötar när det spelades musik så att de gjorde galna grimascher. Det var en slags Jackass goes finkultur kan man säga. För de pretatiösa artisterna hade en stor portion humor. Men jäklar vad det måste ha gjort ont. Men konst är kanske lidande ändå...




Enda besvikelsen egentligen var att jag missade Konono No1. Lite ångest där. Men det var mitt eget fel.
Men de var tydligen grymma fick jag höra sen.

Dogmatic

Vill tipsa om min vän Dogmatics blog. Framför allt den hysteriskt roliga listan på hiphopens fem roligaste omslag.

Vad är musik? (3)

Det han snackats en del om den dansande papegojan Snowball. Och visst är det ganska kul, och imponerande, att se en fågel dansa i takt till Back Street Boys. Men det har också väckt intresse hos forskare om musik. På DN skriver Karin Bojs att:

Forskarnas slutsats är att förmågan att uppfatta musik – även hos människor – är en evolutionär biprodukt som kom med på köpet när vi utvecklade förmågan att tala och kommunicera med varandra.

Hmmm.... så musik är alltså bara en "evolutionär biprodukt"? Nu trodde jag att jag skulle få svar på min (kanske dumma) fråga om vad musik är nu när naturvetenskapens forskare har undersökt saken. Men det käns väl ganska ytligt, eller hur?
Jag tror nog att musiken är ett av alla de sätt vi har att kommunicera med varandra (tillsammans med talet) och inte enbart underhållning och tidsfördriv. Musiken är så mycket djupare och viktigare för människor (och tydligen också för djur) än att vara en biprodukt till talet.
Så jag får nog inte svar här heller.

Klockrent Strage

Själv försökte jag göra ett slags seriöst och resonerande inlägg i fildelningsdebatten. Men egentligen är hela diskussionen och debattklimatet så absurt att det inte går att vara helt allvarlig, hur allvarliga de andra och de faktiska domarna än är.
Strage kommer då med det mest klockrena inlägget jag läst in frågan.

”Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är tyvärr ett minne blott”, skrev artisterna. Och vad är väl de senaste årens svenska indiepop, electro och metal, som hyllas över hela västvärlden, jämfört med Jill Johnsons country och Joey Tempests solo­skivor?

Läs hela här.

Abdullah Ibrahim till Sthlm Jazz

Ångestm ångest, ångest....
Abdullah Ibrahim kommer till Stockholm Jazz i sommar och själv sitter jag fast i sommarjobb i Göteborg. Borde kanske säga upp mig redan nu och dra dit. Men då är det ju det här problemet med pengar.
Men den goda nyheten är i alla fall att festivalen som jag mer eller mindre hade gett upp hoppet på faktiskt börjar arta sig. Ett starkt program i år för man väl säga. Stora namnet är så klart Sonny Rollins och att få dit McCoy Tyner ger en viss vikt så klart.
Kul också att de tagit dit souliga Lauryn Hill och Erykah Badu. Kulturministern Gilberto Gil skulle heller inte vara fel att se.
Men som sagt. Det blir nog jobb...

Jag hoppas ni skämta

30 miljoner kronor och ett års fängelse. Det är vad domen blev mot The Pirat Bay. Men vi har nog inte sätt slutet av denna fars ännu. Det kommer överklagas, pengar kommer att vägras betala och diskussionen kommer att fortsätta i tidningar, seminarier och framför allt på bloggar.
När jag lästa om domen trodde jag att det var en skämt. 30 miljoner!!! Förstår de inte orimligheten! Oavsett om vad man tycker om The Pirat Bay så måste man väl säga att det är ett helt galet hårt straff. Och Reinfeldts tal om att vi ”inte ska jaga en hel ungdomsgeneration” får ses som valkampanjens största lögn.

Jag har själv spelat in blandband och bränt CD skivor hela mitt liv och inte har det gjort mig mindre benägen att betala för skivor och konserter. Inte heller tror jag att de som växer upp nu kommer att värdera kultur mindre än vad jag har gjort. För det måste sägas. Jag är en av dem som tycker att man ska betala för musik. Jag tycker musiker (som jag själv) har på tok för låga ersättningar och en svår ekonomisk situation som jag inte tror att folk förstår.
Jag spelade till exempel i Uppsala häromveckan och mitt band drog fullt hus. Vårt gage efter alla omkostnader blev 200 kr var. Och som sagt, vi drog fullt hus. Så detta är någonting vi måste göra nått åt. Men är det verkligen rätt väg att jaga ungdomar med det förkastliga IPED-lagen som hjälp eller att stämma en urusel fildelningstjänst som The Pirat Bay? Jo, ni läste rätt. The Pirat Bay är helt urusel, i alla fall som musiktjänst. (Det andra som delas har jag ingen kolla på eftersom jag är ointresserad av det) Men jag tycker det måsta sägas eftersom jag inte har hört någon annan säga det. Jag slutade använda tjänsten för länge sen. Lite kanske för att jag ville betala för musiken men framför allt för att den är långsam och att jag hade svårt att hitta det jag ville ha. Så fort jag hittade eMusic så gick jag över till det.

Björn Ulvaeus skrev på Newsmill en artikel med rubriken ”Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig?” om de ”simpla tjuvar” som gillar hans musik. Och svaret på frågan får man val säga är: ja, det är förbannat besvärligt! Det är krångligt, dyrt och en massa restriktioner på de låtar man har betalat för (till exempel på iTuenes till alldeles nyligen). Hade musikindustrin satsat hälften så mycket energi på att ordna ordentliga musiktjänster som de gör på att jaga tonåringar så tror jag inte att vi hade haft så mycket ”illegal” nedladdning.
Problemet är att enda sedan det blev möjligt att spela in musik så har skivbolagen dikterat hur musiken ska konsumeras. Men i och med den tekniska utvecklingen har andra än musikindustrin kommit med smarta lösningar för spridandet av musik. Därför är det numera konsumenterna som i stället tagit initiativet. Och inte vill de ha de där plastbitarna med trasiga omslag som ligger spridda i lägenheten. Men skivbolagen har vägrat att ändra på sig och hela tiden försökt att motarbeta de nya lösningarna. Resultatet är då att folk har struntat i dem och fixat det själva. Vem kan klandra dem?

Om tio år kommer skratta åt det här. Inse hur fånig debatten är. Precis som de trodde att kassetterna skulle döda musiken. Det säger nog mer om skivindustrins självbild än om den kraft musiken har. Och ni kan nu konstatera att skivbolagen har tappat den lilla trovärdighet de en gång hade och kommer snart att förpassas till en historisk företeelse som inte lyckades hantera den nya tiden. De har förlorat, oavsett vad domen till slut blir. Synd för dem. Men inte för musiken eller musikälskarna.

Afrobeat och Lasse Fabel

Mitt afrobeatband Music Is The Weapon släpper snart sitt debutalbum. Men som en liten teaser så släpper vi en låt för gratis nedladdning. Låten heter Copyriot där poeten Lasse Fabel gästar med ett inlägg i fildelningsdebatten, om på sitt eget sätt. Så medan vi väntar på resultatet från den allt mer farsartade piraträttegången levererar Fabel några riktigt hårda kängor till giriga skivbolagsbossar och andra bakåtsträvare i "musikindustrin".

Ladda ner på Funk Valley Records hemsida.

Music Freedom Day

Den 3 mars var det Music Freedom Day. Det är väl bara att konstatera att det är tragiskt att det ska behövas en sån dag. Tur är i alla fall att det är några som slåss för det fria ordet och musiken.
En av dem är sångaren Pete Seeger (ni vet han som sjöng Where have all the flowers gone) som motog Freemuse Award i Stockholm i tisdags.

Nytt nummer av Lira

I dagarna kom ett nytt nummer av vad jag anser är Sveriges bästa musiktidning. Ett fullspäckat nummer med bland annat ett reportage om afrikanska rebellkvinnor, Bill Frisell och Oumou Sangaré.
Själv bidrar jag med recensioner på skivor med baslegenden Henry Grimes, den nyligen tragisk avlidne sydafrikanska trumpetaren Alex von Heerden, afrobeatkungen Fela Kutis arvtagare Seun Kuti och dub-ekvilibristen Dub Colossus.

Liras hemsida.

Nef-premiär

Trots att några i Nefertitis personal har lite problem med sin attityd emot sina gäster så måste man säga att rent musikaliskt håller klubben väldigt hög klass. I fredags var det min första konsert på Nef för detta år.
Monk's Casino med pianisten Alex von Schlippenbach i spetsen spelar som namnet avslöjar Thelonius Monks låtar. Det är gravalvarlig och pretatiös musik med en rejäl dos med humor (må vara en otroligt torr sådan).
Att bandet spelar helt akustiskt är också ett stort plus. Varför gör inte fler det? Ok om man har sång och annat. Men varför envisas med att micka upp akustisk musik som fungerar mycket bättre i en sån liten lokal utan förstärkning. Ofta tar man dit en ljudtekniker enbart på slentrian tror jag.
Bandet hade en granska lång startsträcka men i andra sett flippade det ut totalt. För när de väl kommer igång är det inget som kan stoppa dem. Fullt ös och ett otroligt sväng. Tre personer i bandet lämnade scenen medan bassisten spelar solo för att sedan komma tillbaka applåderande. Som avslutning lämnar bandet scenen spelandes enda ut i logen. Kvar sitter Slippenbach och spelar Round Midnight.
Det är modigt att spela enbart Monks låtar och det bandet gör är en imponerande prestation. För det är inte lätt att tolka Monk och samtidigt få det personligt. Men de är något Monk's Casino har lyckats med.