Max Roach har gått vidare

Den 16 augusti gick en av tidernas bästa trummisar, Max Raoch, ur tiden 83 år gamal. Han utvecklade det moderna trummspelat som få andra har gjort. Om ni vill läsa biografier om honom så finns det här och här.
För mig personligen så har Max betytt otroligt mycket som inspiratör. Han var en inovatör utan dess like och lyckades på ett helt fantastiskt sätt få ihop sitt politiska engagemang med en stark konstnärlig integritet. Någonting som få musiker lyckats med.
Hans Freedom Now! suite är något av det starkaste jag har lyssnat till i musikväg. Framför allt hans duo med sin dåvarande fru Abbey Lincoln. En ordlös improvisation men där det inte finns en tvekan om vad det politiska innehållet är. Så själva och lyssna på klippet nedan.

Vila i fred Max!

Compunctio festival och skiva

Den andra september arrangerar skivbolaget Compunctio Festival på Nya Slottet i Bjärka-Säby. Compunctio är en underettikett till det Uppsalabaserade skivbolaget Hemlandssånger med Andreas Runesson i spetsen. De har länge givit ut musik med andliga undertoner och det gör som även på Compunctio (namnet betyder också helig smärta).
Artister på festivalen är bolagets grundare Andreas Ruesson, Andreas Hedén trio med Palle Danielsson och Fredrik Rundqvist, David Åhlen m fl.

I våras gav dom ut sin första skiva "If I can stop one heart from breaking". En dubbelskiva där pianisterna Gösta Rundqvist och Andreas Hedén har fått var sin skiva där dom spelar helt solo.
Skivan är ett ambitiöst projekt både till utseende och musikaliskt. Man får kännslan av att varje detalj i skivbolaget har en mening. Titta bara på deras hemsida och se varför loggan ser ut som den gör.
Gösta Rundqvist är i min mening en av sveriges bästa pianister och är också den äldre av dom båda musikerna. Det märks tydligt i hans virituosa spel med sin tekniska bliljans att han har en otrolig rutin. Men det är självklart inte det som är viktiga på skivan. Utan hans flyhänta rörelser över tangenterna förmedlar någonting djupare. Där intrycket är att pianot spelar sig självt och där musikern har släppt kontrollen och endast betraktar.
Andreas Hedén å sin sida andvänder sig av ett betydligt spretigare spelsätt och experimenterar med pianots mer okonventionella ljud och klanger. Även fast man också kan höra tydliga referenser till både klassisk musik och jazz. Liksom Gösta har han ett tydligt andlig dimension i sitt spel. Vilket för mig också är den stora behållningen med skivan.
Lyssna på två spår från skivan på Compunctios myspace så förstår du nog vad jag menar. Men för att riktigt förstå så får du nog köpa skivan och sitta hemma själv och lyssna på den rakt igenom.

Stockholm jazz går back... igen

DN rapporterar att Stockholm Jazzfestival i har gått back i år igen. Detta trotts att de komersiella och "poppiga" artisterna bara blir fler och fler. Jag var visserligen inte där det här året men om man tittar på programmet ser det mer ut som en halvdålig popfestival med jazzinslag än den anrika jazzfestival som den ska föreställa.
Anledningen till att bredda en festival och ta in mer komeriellt gångbara artister brukar vara att dra in pengar för att kunna pressentera lite smalare musik som inte gör det samma. Men när det gäller stockholm jazz så drar dom tydligen inte ens in tillräckligt med pengar. Och dom smalare artisterna och jazz ser man med några få undantag inte till.
Jag tror att problemet med de vikande publiksiffrorna till stor del beror på det lite flummiga fokus festivalen har. Man vet inte riktigt vad dom vill. Jag har i och för sig inte någonting emot att man breddar en festival och har olika typer av musik. Men man måste ändå kunna se någon slags röd tråd i festivalen om man ska bli intresserad. Om man vill gå på en popfestival så finns det flera betydligt bättre festivaler att lägga ut sina pengar på.
I rättvisans namn så måste jag säga att jag verkligen tyckte att det var jobbigt att jag missade Joshua Redman på Fasching. Så visst tar dom dit en del grymma artister. Men det räcker liksom inte hela vägen.
För mig känns det som om det är någon slags krampaktigt nostalgiskt över att dom håller festivalen vid liv genom konstgjord andning. Lägg ner den några år och fundera vad forkus ska vara. Sen kan det komma tillbaka som någonting rikigt stort.