Jazz på arabiska

Att jazz och arabisk musik har mycket gemensamt är kanske inget nytt. Jazzmusiker har länge sett österut för att inspereras av orientens musik. Basisten och oud-spelaren Ahmed Abdul-Malik, som bland annat spelade med Thelonious Monk, spelade till exempel in skivorna Jazz Sounds of Africa och East Meets West. Där blandade han traditionell arabisk musik med jazz och sätter in instrument där vi inte förväntar oss höra dem. Bland annat en fin blues på oud.
Vissa menar att det inte heller är någonting man har fört in under senare tid utan att den arabiska musiken har haft inflytande på jazzen från början (se bland annat Gunnar Lindgrens artikel i ämnet och den här filmen om blusens rötter).
Hur det än är med den saken så är det säkert att Asiens modala musik går bra ihop med den moderna jazzen. Många musiker, som till exempel Coltrane, hittade inspiration i indisk musik till sitt jazzspel. När många jazzmusiker konverterade till islam förde det också med sig att de intresserade sig för arabisk kultur. En av dem var den sydafrikanske pianisten Abdullah Ibrahim (tidigare Dollar Brand) som har inkorporerat arabiska tongångar i flera låtar.
På senare tid har musiker som israelen Avishai Cohen fått stort genomslag med sin orientdoftande jazz. I Sverige finns det också en tradition av fusion av jazz och musik från öster. 1972 blev gruppen Sevda med Bernt Rosengren och Maffy Falay i spetsen det årets Jazz i Sverige pristagare. Gruppen spelade musik i mötet mellan svenska och turkiska musiker och resultatet blev en råsvängande turk-svensk jazz. Året därpå blev gruppen Rena Rama Jazz i Sverige artister och även de hade med influenser från öster och Afrika. När Caprice, skivbolaget som gav ut de två tidigare banden, ger ut H3FKs tredje skiva Nubiska Nätter är det bara en helt naturlig fortsättning på bolagets tidigare utgivning. Inte för att bandet har jättemycket gemensamt med de två andra banden så är det ändå i en svensk tradition där det mixas jazz och arabisk musik.
Denna gång är bandet mer sammansvetsat och mer energi har lagts på produktionen än tidigare skivor. Bandet känns mer som ett band tillsammans än två trios som spelar tillsammans (vilket de faktiskt var från början). Men jazz på arabiska är kanske inte en helt korrekt beskrivning. Snarare att de har en stark brytning. För här ryms mycket jazz och andra influenser. Jag får associationer till Weather Report av någon anledning. I vilket fall är det en grymt svängig platta de har fått ihop.
En annan artist jag upptäckte nyligen som verkligen spelar jazz på arabiska är den irakisk-amerikanske trumpetaren Amir ElSaffar. Tänk dig att Ornette Coleman var född i Bagdad och att ouden var ett självklart jazzinstrument (det kanske håller på att bli det snart) så kanske du kan få en bild av hur det låter.
Uppvuxen i USA och med en karriär som trumpetare sökte sig ElSaffar till sina rötter och lärde sig sjunga arabiska maqam. Resultatet blev skivan Two Rivers som är en fusionskiva i sin rätta betydelse. Här samsas det irakiska tillsammans med jazzen på ett så naturligt sätt att man undrar om det verkligen är frågan om en fusion eller om det inte alltid har låtit så här. Att spräckig sax och vacker arabisk sång fungerar så bra ihop hade jag aldrig vågat hoppas på.

Fler minns Esbjörn på Katalin

Tydligen är vi fler som minns konserten med e.s.t. på gamla Katalins övervåning. Läs Åsa Ericsdotters krönika i UNT.

Vila i frid Esbjörn

Söndagen den 14 juni gick en av Sveriges bästa pianister, Esbjörns Svensson, bort i en dykolycka. Jag blev helt chockad när jag läste nyheten på DN:s internettupplaga. Han var alldeles för ung, bara 44 år, och en tanke går även till hans fru och barn som förlorade en familjemedlem alldeles för tidigt.
När jag själv började lyssna och spela jazz någon gång på högstadiet var Esbjörn en av de stora inspiratörerna. En av de första, ja kanske till och med den första, stora upplevelsen av livejazz jag hade var på en konsert med hans trio på gamla Katalin i Uppsala. Det är det som heter Pub 19 idag och på den tiden hade de konserter på övervåningen, som ofta var alldeles för liten. Jag och mina kompisar som var kanske i 14-årsåldern och var så klart alldeles för unga för att gå dit så vi hade tjatat med oss en förälder för att vi skulle kunna komma in. Det var en upplevelse som fortfarande sitter kvar som ett av de starkaste konsertminnen jag har. Att som så ung få gå på en jazzklubb och slås av den totala energin och svänget som jag aldrig hade upplevt tidigare var så klart någonting oerhört stort.
Att e.s.t. var något alldeles unikt är det ingen tvekan om. Senast för någon dag sedan tog jag fram en gammal kassett där jag hade spelat in bandet från P3 live från en spelning på Hultsfred. De hade fyllt hela konserttältet och publiken är helt vilda. Hur många pianotrios lyckas genomföra en sådan konsert idag? Kassetten lyssnade jag på så många gånger att den höll på att slitas ut.
De internationella framgångarna och stora försäljningssiffrorna känner alla till idag. Att de också hamnade på omslaget på amerikanske Down Beat, vilket ingen annan europeisk grupp gjort tidigare, visar också hur stora de verkligen var. Men egentligen spelar det ingen roll för oss här hemma. Det viktiga är hur betydelsefulla de har varit för den nya generationen jazzmusiker som börjar komma igång just nu. Jag tror vi är många som har mycket att tacka Esbjörn för.

Nils Berg 5

För två veckor sedan var jag och såg Nils Bergs fantastiska kvintett på Glenn Miller Cafè. Återigen bevisade han att han är en av sveriges mest intressanta saxofonister med sina roliga och underfundiga låtar. Att han hinner med att skriva får både det här bandet och The Stoner gör det inte heller mindre imponerande.
Imponeran blir jag också varje gång jag ser bassisten Fabian Kallerdahl spela live. Hans tunga spel ligger alltid stadigt i de band han spelar med. Med det ser, och känns, alltid så lätt ut. fenomenal teknik med andra ord. Men han har alldrig, vad jag vet, använt den för att skryta och visa upp sina chops.
Det enda tråkiga med spelningen var att celisten Loe Svensson kom lite i skym undan. Förhållandena på Glenn Miller är kanske inte de bästa för mer kännsliga instrument. Men hans insats på såg ska han ha all beröm för. Kanske kommer det vara lättare att höra honom när de spelar på Stockholms Kulturfestival.

Hiplife

I Ghan är det hip-life som gäller. En vän till mig som har bott i landet där musikstilen föddes har försökt indoktrinera mig med muiken. Alla försök har varit dock varit fruktlösa, enda tills jag fick höra Kangaroo med Tic Tac. Nu tror jag att jag har fattat grejen! Det här är fantastiskt! I sommar kommer alla dansa kängrudansen. Det är intressant att den coola rapparen i Ghana dansar en så märklig dans. Men det verkar ha slagt i alla fall. Till och med fotbollslaget Black Stars dansar den.



se även Musikbyråns dokumentär om Ghana.