Trots att några i Nefertitis personal har lite problem med sin attityd emot sina gäster så måste man säga att rent musikaliskt håller klubben väldigt hög klass. I fredags var det min första konsert på Nef för detta år.
Monk's Casino med pianisten Alex von Schlippenbach i spetsen spelar som namnet avslöjar Thelonius Monks låtar. Det är gravalvarlig och pretatiös musik med en rejäl dos med humor (må vara en otroligt torr sådan).
Att bandet spelar helt akustiskt är också ett stort plus. Varför gör inte fler det? Ok om man har sång och annat. Men varför envisas med att micka upp akustisk musik som fungerar mycket bättre i en sån liten lokal utan förstärkning. Ofta tar man dit en ljudtekniker enbart på slentrian tror jag.
Bandet hade en granska lång startsträcka men i andra sett flippade det ut totalt. För när de väl kommer igång är det inget som kan stoppa dem. Fullt ös och ett otroligt sväng. Tre personer i bandet lämnade scenen medan bassisten spelar solo för att sedan komma tillbaka applåderande. Som avslutning lämnar bandet scenen spelandes enda ut i logen. Kvar sitter Slippenbach och spelar Round Midnight.
Det är modigt att spela enbart Monks låtar och det bandet gör är en imponerande prestation. För det är inte lätt att tolka Monk och samtidigt få det personligt. Men de är något Monk's Casino har lyckats med.
I dagarna kom ett nytt nummer av vad jag anser är Sveriges bästa musiktidning. Ett fullspäckat nummer med bland annat ett reportage om afrikanska rebellkvinnor, Bill Frisell och Oumou Sangaré.
