I would like to be a saint

Som jag skriev tidigare i mitt inlägg om John Coltrane så hade han en vilja att bli ett helgon. En kyrka i USA har faktiskt gjort honom till ett. På söndagar i Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Church kan du få höra ärkebiskop Franzo King spela Coltranelåtar på sin saxofon under mässan.

Coltranes nyss bortgånge änka Alice Coltrane stämde kyrkan på ex antal miljoner för att hon anser att dom har exploaterat både Coltranes musik och hans namn. Men jag tror inte hon hade någon större framgång i målet.

Om man verkligen är ett helgon eller inte får du bedöma själv. På hemsidan förklarar dom varför han är det:

The inspiration came after the young couple had seen John Coltrane perform live in San Francisco in the year 1965. Being raised in the Pentecostal Church, Franzo King knew the presence of the Lord when it came through the power of the Holy Ghost. Seeing John Coltrane and hearing his sound that night was that familiar feeling he knew since childhood. It was the presence of God. Archbishop King refers to this as a “sound baptism” which touched their hearts and minds. Further investigation into this man proved him to be not just a “jazz musician” but one who was chosen to guide souls back to God.

Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Churchs hemsida.

Att våga leva i utopi

I söndags var jag på Uppsala Konstmuseum och såg Love Enqvists utställning DIGGERS AND DREAMERS "Intentional communities in the new age". Enqvist har utforskat olika små samhällen som folk har byggt för att försöka leva i sin utopi utanför samhället. Det är allt från politiskt betonade communities som som fristaden Kristiania i Köpenhamn till mer new age-flummiga som samhället Damanhuri Italien.

Även fast jag på nått sätt tyckte att många av dom var lite väl flummiga för min smak så avundades jag dom. Att dom vågar följa sitt hjärta fult ut och vara just drömare. Men också att leva ut sin dröm till fullo. Sen hade flera av platserna väldigt spännande arkitektur som jag blev inspirerad av. Undrar om ritningarna till husen som byggs i Open City (bilden nedan) skulle komma igenom byggnadsnämden i Uppsala.

Mästarbiografi

En ny biografi med John Coltrane kom i början av året. John Coltrane - the story of sound av Ben Ratliff är på många sätt ett bra kompliment till Lewis Porters ambitiösa Johan Coltrane - His Life And His Music. Då Porter har ett mer musikvetenskaplig sätt att skiva (med not exempel och analyser av solon osv.) så har Ratliff en journalistisk sätt att angripa Coltranes musik. På det sättet blir boken mer tillgänglig för den som inte själv är musiker men som vill gå djupare in i Coltranes musik.
Jag måste dock säga att jag faktiskt blev lite besviken trotts en välskriven bok. Fast det beror nog mer på mig än författaren. Jag hade hoppats på att han skulle gå djupare in på människan Coltrane. Forska mer i hans religiösa övertygelse och hur han var som person. Visserligen går han in en del på det. Att hans uppväxt i en metodistfamilj och hans senare intresse för österländsk religion helt uppenbart har påverkat hans musik. Men jag hade velat ha mer! Men en anledning, som författaren också påpekar, varför jag inte kan få det är för att Coltrane själv inte pratade så mycket om det. Han lät helt enkelt musiken tala. Vilket han så klart gjorde på ett sätt som få andra jazzmusiker har gjort. Därför blir analysen av musiken det vi har att gå på och antaganden om hans religösa övertygelser blir just bara antaganden. Men kanske var han själv inte säker på vad han själv trodde på. Precis som hans musik tror jag att hans andliga utveckling var ett ständigt sökande.

I boken citeras Coltrane från en presskonferens där han fick frågan om hans religiösa tro:

"I am [Christian] by birth, or my mother was and father was, and so forth. My early teachings were in the Christian faith. And now, as I look out upon the world, and it's always been a thing with me to feel that all med know the truth, see? So therefore I have always felt that even though a man was not a Christian, he still has to know the thuth in some way. Or if he was a Christian ha could know the truth, or he could not... The truth itself doesn't have any name on it. To me. Each man has to find this for himself, I think.
I belive that men are here to grow themselves inte the best good that they can be. This is what I whant to do, this is my belif: That I'm supposed to grow the best good that I can ever get to. As I'm going there, becoming this, and if I ever become this, it will just come out of the horn. So whatever I will be, it will be. I'm not interested in trying to say what it will be, I don't know. But I belive that good will onely bring good."

På frågan vad han vill vara om tio år svarar han bara: "I would like to be a saint."

Afrika och frijazz

Som jag skrev i min summering av året hade jag några skivor att ta igen. En av skivorna var Bitter Funeral Beer Band Live in Frankfurt 82 som faktiskt var så bra som jag hade hoppats på. Det är ett av Bengt "Beche" Bergers alla olika projekt och skivan är också släppt på hans skivbolag Country & Eastern. Just det här bandet är inspererad av ghaniansk begravningsmusik som är en starkt rytmisk nästan translik musik. Det som slår mig är hur bra frijazz och västafrikansk musik går ihop. På skivan gästar bland andra den legendariske trumpetaren Don Cherry bandet som också innehåller svenska musiker som också spelat fritt improviserad musik (bl a Christer Bothén och Jörgen Adolfsson). Det meditativa groovet och de modala tongångarna ger utrymme att i princip göra lite vad som helst ovanpå, vilket dom så klart tar chansen och gör. På den 26 minuter långa Funeral Dance avfyrar till exempel den tidigare nämnda Jörgen Adolfson ett intensivt altsaxsolo som hade kunnat platsa på samtida frijazzplattor. Groovet gör så att musiken alldrig blir introvert eller svårtillgänglig som, i ärlighetens namn, många frijazzskivor kan vara. Snarare öppnar musiken upp för lyssnaren och är starkt kommunikativ. Kanske en öppning för många som inte lyssnat på helt improviserad musik tidigare.

Bengt Berger har på sin Youtube-sida lagt upp filmklipp med bandet.

En ny upptäckt

Min senaste "upptäckt" är den indiske musikern Ustad Bismillah Khan Shahib som spelar instrumentet shehnai. Namnet Ustad betyder mästare eller guru. En tittel inte vem som helst kan få.
Bismillah Khan var troende shiamuslim och ansed som den största mästaren på sitt instrument. 2006 lämnade han jordelivet vid 91 års ålder.

The Retreat - den raka vägen

Blev glad när jag såg att SVT visade den BBC producerade serien The Retreat som utspelar sig på Alqueria de Rosales i Spanien. SVT beskriver serien så här:
"Serien Retreat - den raka vägen vill visa upp den genuint andliga sidan av islam. Vi får följa tre brittiska män och tre brittiska kvinnor som lämnar sina vanliga liv och ger sig ut på en omtumlande själslig resa."

Serien ligger hela tiden på gränsen att bli som andra dokusåpor med konflikter och spänning. Men jag tycker att dom faktisk lyckades väldigt bra. Framför allt visar dom en viktig del av Islam som inte så ofta får plats i media. Hoppas bara att den fick hyfsade tittarsiffor.

Nu kanske ni har missat serien med ni kan se den här: del 1, del 2, del 3.

Så här skiver SVT och BBC.

Att missa konserter

Som jag har skivit tidigare så gästade den legendarisk trumslagaren och John Coltrane kollaboratören Rashied Ali Norrköping i höstas. Att missa en så konsert är inte så kul och det blir inte bättre av att man efteråt får höra hur fantastik den var. Inte blir det lättare av att nån lägger ut ett klipp med bandet på Youtube så man hör hur bra dom faktiskt här.

Se klippet här.

Ayler records har också lägt upp en hel del videos med artister på deras bolag. Kolla in dom här.