Freddie Hubbard har lämnat oss

Om jag ska vara helt ärlig så visste jag inte att han fortfarande levde. Till i måndags då, när han gick bort. Freddie Hubbard, en av mina favorit trumpetare. När jag och mina vänner började lyssna på jazz var han oerhört viktig. Bredvid Miles Davis, John Coltrane, Herbie Hancock och många fler så klart. Men Hubbard var viktig. För vi spelade så mycket på hans låtar eller sånt han spelat in. Vet inte hur många gånger vi spelade Mr Clean. Är inte hemma nu, men kommer nog ta fram den när jag kommer hem och skänka en tanke till honom.

Läs på Lira.

Palestinsk hiphop och konstmusik

För någon månad sen var jag och lyssnade på Kronoskvartetten på Uppsala Konsert & Kongress. Jag inte så ofta och lyssnar på modern konstmusik, vilket är lite synd. Men jag ska försöka bättra mig. För det var en av de bästa konserter jag varit på på mycket länge. Kronoskvartetten blandar allt från "konstmusiken" till att spela moderna poplåtar. Bland annat spelade de en fin version av en Sigur Ros-låt. Lite otippat spelade de som tredje (!) extranummer en låt av Ramallah Underground. Det var den första gången jag hörde talas om den palestinska gruppen vilket så klart gorde mig väldigt intresserad. Vältajmat så gick jag på en föreläsning med göteborgs rapparen och aktivisten Nabila som har varit i Palestina och intervjuat en massa rappare. Det finns tydligen en hel del hiphop och som håller väldigt hög kvalitett. Men det är så klart inte helt lätt att ta sig fram som artist när man lever under ockupation.

Se Dam:s video "Born Here" nedan. Dam rappar både på arabiska och hebreiska för att få ut sitt budskap.
Intressant är att alla bilder är autentiska. Det är ingen skådespeleri. Militärerna är riktiga israelsika militärer.





Relaterade poster: Dar Qandeel - "Vi bär friheten inom oss"

Äntligen tillbaka!

Jag tänker så klart på Perspectives-festivalen i Västerås. Den 5-7 mars nästa år är datumen som ska bokas in i amanackan. Kurator är som tidigare omgångar sveriges mesta frijazz-spräck-saxofonist Mats Gustafsson.

Ser ut att bli en bra festival även denna gång. Några som jag redan ser fram emot att lyssna til är...

Marilyn Crispell, Joakim Milder, Palle Danielsson, Lina Nyberg, Peter Brötzmann, Paal Nilssen-Love, Raymond Strid, Mats Gustafsson ...

Se hela programet här.

Recensioner i Lira

Jag har börjat recensera skivor för musiktidningen Lira. På deras hemsida kan ni läsa vad jag tycker om Steve Reid och Kieran Hebdens senaste skiva NYC. I papperstidningen kan ni hitta mina recensioner med malinesen Issa Bagayogo och svensk/danska Television Pickup.

En dag utan musik

Idag är det No Music Day. Ett årligt firande som jag verkligen tycker att vi ska uppmärksamma. Själv hade jag glömt det i morse så jag misslyckades från början. Men det visar bara hur självklart det är att vi har en massa ljud och musik kring oss ständigt. En som verkar ta dagen på stort allvar är Fredrik Strage (som förövrigt van stora journalistpriset, Grattis till det!)

I september fastade jag för andra gången under den muslimska fastemånaden Ramadan. En otroligt fin upplevelse. Någonting jag tycker alla borde göra oavsett religiös hemvist. Över huvud taget så är fastan, eller att avstå från visa självklara saker, någonting som man kan göra på flera områden. Även En köpfri dag har lanserats.

Om musikfasta har jag skrivit om här.

Svenska språkets roligaste ord

Måste få citera Daniel Boyacioglu:

"En gång skrattade jag en hel minut åt svenska språkets roligaste ord, andragenerationensinvandrare.
Sho bre, nikemo, jag är en stannare och har slutat vandra bre för länge sen. Tyckte den meningen är bra och skriver den igen. Jag har slutat vandra för länge sen. Sverige är lika mycket mitt hem."

Fick mig att fundera...
Kommer mina barn att vara invandrare bara för att min fru en gång var tvungen att göra en vandring?
Om vi är ett mixat par, vad är det då som har mixats? Blir barnen två halvor eller en hel människa?
Inget fel att vandra. Inte heller något fel på dem som är tvungna eller vill göra den.
Men när får man slå sig till ro? När kan man få sluta sin vandring?
Varför tar vissa sig rätten att bestämma när någon vandrar?
När blev vandraren av med sin rätt att definiera sin egen situation? Sin egen position?
Inget av detta kan jag förstå...

Vad är musik? (2)

Jag fortsätter mitt något fåfänga försöka att ta reda på vad det här musik är för någonting. Bonniers musiklexikon gav mig inget svar konstigt nog.
Det här är vad Nationalencyklopedin har att säga om det:

"musik (lat. mu´sica, av grek. mousik\´ (te´chn\) 'musernas (konst)', av mousa [mu:´sa] 'musa' och te´chn\ 'konst'), kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition; allmänt kan dock musik sägas bestå av vissa typer av organiserat ljud, men begreppet kan också inkludera omständigheterna kring musiken, dvs. musiklivet. ... Karakteristiskt för musiken är att den såsom i det antika Grekland ofta är symbiotiskt förenad med andra fenomen, poesi, dans etc., något som bl.a. återspeglas i det faktum att många språk i likhet med grekiskan saknar ett ord motsvarande musik i vår mening.

Gränsdragningen kring det senare självständiggjorda begreppet musik har växlat över tid och rum. ... Med musik kan man mena alla slags ickespråkliga ljud som framställs med rösten eller med hjälp av ljudredskap. ...

Till musiken räknas inte bara reellt klingande förlopp utan också noter, fonogram etc. som utgör potentiellt klingande musik. Det är ofta svårt att fixera gränsen mellan användningen av termen musik i bokstavlig och i bildlig bemärkelse. ... Föreställningen om musiken som "känslans språk" uppfattas av många som en metafor, medan andra hävdar att musik verkligen kan kommunicera icke-verbala meddelanden. ...

Ordet tonkonst används ofta inom den västerländska konstmusiktraditionen som synonym till musik, men häremot kan flera invändningar riktas. Även andra ljud än toner räknas såsom musik, t.ex. tonlösa slagverksljud. Å andra sidan finns det toner, t.ex. fågelsång, som i regel inte betraktas som musik eftersom de inte är efter mänsklig intention organiserade ljud. ... . Man har ofta hävdat att musiken består av melodi, rytm och harmoni. En sådan syn medför dock svårigheter, dels därför att själva separationen av de tre faktorerna kan dölja betydelsen av samspelet mellan dem, dels därför att det finns andra parametrar som har stor betydelse, t.ex. klangfärg. ... "

Tidigare poster i ämnet.

Myten om afrikas kultur

Lite av en slump hittade jag en artikel som Henning Mankell skrivit i Aftonbladet. Han har varit i Timbuktu i Mali och besökt olika bibliotek med skrifter som är över tusen år gamla. Nu är Mali är inte längre det stora rike det än gång varit. De universitet som fanns är sedan många hundra år försvunna och landet är ett av de fattigaste i Afrika. Mankell skriver att det ändå är "i Timbuktu det går att avslöja en av de värsta och mest förljugna osanningarna om Afrika söder om den stora Saharaöknen; att kontinentens historia knappast alls finns nerskriven. Att Afrika är en muntlig kontinent." Och visst har han rätt. Vi har odlat en myt om att alla afrikaner är outbildade och att civilisation är någonting de aldrig varit i närheten av. Antagligen var det lättare att exportera vår "civilisation" och stjäla deras land då.
Men det är inte bara inom litteratur och skrivande det har odlats myter. Inom musiken är myten minst lika stark och ännu levande. Myten säger att Afrika är trummans kontinent och att afrikanen har rytmen i blodet osv.
Visst finns det otroligt mycket fantastisk musik baserad på rytm från Afrika. Musik som är mycket mer utvecklad än de flesta tror. Men det är inte den enda kontinenten som har det. Inte heller är den afrikanska musikkulturen begränsat till rytm.
Vi behöver inte leta länge för ens vi hittar skickliga musiker som spelar melodiska instrument. Ta bara Malis egen Toumani Diabaté (som också besöker Uppsala Sacred Music Festival i slutet av månaden) som är en virtuos på den västafrikanska lutan kora. Han kommer från musikersläkt och hans anfäder har spelat instrumentet i många hundra år.
Ta det inte som att jag tycker den melodi eller musik med harmonier är bättre än den som basera på rytm. Självklart inte. Men för vår förståelse av vår värld är det viktigt att vi avslöjar och berättar om dessa myter. Byter fördomar mot kunskap för att kunna gå vidare och mötas som människor igen (igen, därför jag tror att någon gång någon stans faktiskt redan har gjort det).
Däremot är det inte en kulturs skrifter eller deras melodiska instrument som avgör deras människovärde. Inte heller är det deras historiska civilisationer som hjälper dem i deras situation idag. Jag tänker på Frans Fanon som i sin bok Svart hud, vita masker skriver:

”Eftersom han [den svarte] inte vill uppfattas som en fattig släkting, adoptivson, oäkting, skall han alltså febrigt försöka att upptäcka en svart civilisation?
Förstå mig rätt. Jag är övertygad om att det vore av största intresse om det visade sig att det fanns en negerlitteratur eller negerarkitektur under 400-talet före Kristus. Jag skulle bli mycket lycklig om det visade sig att en svart filosof hade brevväxlat med Platon. Jag kan däremot inte för mitt liv förstå i vilket avseende en sådan upptäckt skulle förändra situationen för åttaåriga barn som arbetar på sockerrörsfälten på Martinique eller Guadeloupe.” (s 205)

(Hans ordval får vi kanske skylla på att boken skrevs 1952)
De fakta om historien vi kan få fram är viktiga för oss. Men vi får inte lura in oss i fällan igen och bedöma ett folk utifrån deras historia. Om det visar sig att ett folk faktiskt aldrig haft en skriftkultur eller någon avancerad musik så är det inte mer med det. Det finns säkert otroligt mycket att hämta även där. Det är inte bara i det skrivna ordet eller i den dokumenterade musiken vi finner en kulturs rikedom.

Asha Hagi Elmi får alternativt nobelpris!

Jag blev otroligt glad när jag fick veta att den somaliske politikern Asha Hagi Elmi har tilldelats årets Right Livelyhood-pris (även kallat det alternativa nobepriset). Jag har tidigare skrivit om henne här på Lyssna! och då sagt att hon är den starkaste kvinnan jag sett tala.
Vi får hoppas att det kan ge en liten skjuts till en vettig diskussion om hur det ska komma till en lösning i Somali.
Är tyvärr ingen expert på området men just nu känns det som om det mest rapporteras om pirater som kidnappar (rikt) folk utan för kusten. Inte så mycket om lösningar eller någon slags vettig diskussion om vad parterna gör eller borde göra i regionen. Detta är däremot någonting jag tycker att Asha Hagi Elmi gör. Så förhoppningsvis kommer hon att få lite mer utrymme nu.

Läs mer om henne på Rights Livelyhoods hemsida.

Lyssna! program 5

Ett nytt program på Lyssna! podcast. Som vanligt med några av de finaste jazz och improvisationsmusikerna i landet. Bland andra Lisen Rylander i The Splendor som nyligen blev Monica Z-stipendiat.

Lyssna här till höger på bloggen eller på www.lyssna.podomatic.com.

Dar Qandeel - "Vi bär friheten inom oss"

I somras intervjuade jag den Palestinska gruppen Dar Qandeel som var på Sverigebesök. Artikeln hamnade på nättidningen Yelah. Läs artikeln här.

Se även bandet på Youtube.

Sun Ra - Some Blues But Not The Kind That's Blue

Senaste tillskottet i journalisten och frijazzarkeologen John Corbetts Unheard Music Series är Sun Ra-skivan Some Blues But Not The Kind That's Blue. Vilken färg denna blues har vet jag inte men bakom den märkliga titeln gömmer sig nästan lika märklig musik. En spretig och kärv jazz som rör sig mellan den traditionella swingen och den moderna frijazzens ideal. Skivan är trotts det ganska sparsmakad för att vara Sun Ra, som annars kan få ett helt storband vräka på högsta volym.
På My Favorite Things som i jazzsammanhang brukar associeras med John Coltrane spelar Ras städiga följeslagare John Gilmore ett fantastiskt lyriskt saxsolo. På standardlåten Nature Boy har de däremot ett lite lösare förhållningssätt till originalet. Många skulle säkert uppleva det som en slakt av en fin balad. Men på Ra’s egna sätt lyckas han få ihop den svängiga och den stökiga kakofonin till något enastående vackert.
Skivan gavs första gången 1977 på Sun Ras egna etikett El Saturn Records. Denna gång får vi med en tidigare outgiven låt av Ra själv plus två bonusspår med repetitioner av I’ll Get By.
Some Blues But Not The Kind That's Blue är helt klart en god investering för den som vill börja gräva sig ner en bit i Sun Ras enorma skivutgivning.

Poesi, funk och revolution

Kom just hem från en konsert med den legendariskt gruppen The Last Poets. I år fyler de 40 år och det är så klart svårt att hålla tillbaka nostaligitripparna. Trotts en seg start med en lite omotiverat congasolo och en lång presentation av tidigare medlemmar i bandet och hur bra de var och hur stort inflytande de haft på dagens hiphop drar de äntligen igång. Men när de väl börjar showen på allvar så går de det som om de 40 år som gått inte spelar någon roll längre. De levererar bitter samhällskritik och groviga basgångar med samma energi som de gjorde när bandet bildades. Visst poppar nostalgin upp lite här och var (vem kan klandra dem?). Men de lyckas hålla sig överaskande mycket till nuet och är lika hårda revolutionärer som på 60-talet. "If Bush is not a terrorist. Then I don't know who is." ropar Abiodun Oyewole till publikens jubel. I samma stund känner jag hopp. Alla blir inte bekväma när de blir vuxna och tappar sina visioner. De finns de som håller sig kvar och håller kampen vid liv. Nostalgi för det politiskt aktiva 60 och 70-talet kan man förvisso ha. Malcom X, King, Black Panters. Men kanske är läget värre nu än någonsin och det är av nödvändighet, inte nostalgi, vi ska hålla minnet av dessa människor och grupper vid liv.

Jazz på arabiska

Att jazz och arabisk musik har mycket gemensamt är kanske inget nytt. Jazzmusiker har länge sett österut för att inspereras av orientens musik. Basisten och oud-spelaren Ahmed Abdul-Malik, som bland annat spelade med Thelonious Monk, spelade till exempel in skivorna Jazz Sounds of Africa och East Meets West. Där blandade han traditionell arabisk musik med jazz och sätter in instrument där vi inte förväntar oss höra dem. Bland annat en fin blues på oud.
Vissa menar att det inte heller är någonting man har fört in under senare tid utan att den arabiska musiken har haft inflytande på jazzen från början (se bland annat Gunnar Lindgrens artikel i ämnet och den här filmen om blusens rötter).
Hur det än är med den saken så är det säkert att Asiens modala musik går bra ihop med den moderna jazzen. Många musiker, som till exempel Coltrane, hittade inspiration i indisk musik till sitt jazzspel. När många jazzmusiker konverterade till islam förde det också med sig att de intresserade sig för arabisk kultur. En av dem var den sydafrikanske pianisten Abdullah Ibrahim (tidigare Dollar Brand) som har inkorporerat arabiska tongångar i flera låtar.
På senare tid har musiker som israelen Avishai Cohen fått stort genomslag med sin orientdoftande jazz. I Sverige finns det också en tradition av fusion av jazz och musik från öster. 1972 blev gruppen Sevda med Bernt Rosengren och Maffy Falay i spetsen det årets Jazz i Sverige pristagare. Gruppen spelade musik i mötet mellan svenska och turkiska musiker och resultatet blev en råsvängande turk-svensk jazz. Året därpå blev gruppen Rena Rama Jazz i Sverige artister och även de hade med influenser från öster och Afrika. När Caprice, skivbolaget som gav ut de två tidigare banden, ger ut H3FKs tredje skiva Nubiska Nätter är det bara en helt naturlig fortsättning på bolagets tidigare utgivning. Inte för att bandet har jättemycket gemensamt med de två andra banden så är det ändå i en svensk tradition där det mixas jazz och arabisk musik.
Denna gång är bandet mer sammansvetsat och mer energi har lagts på produktionen än tidigare skivor. Bandet känns mer som ett band tillsammans än två trios som spelar tillsammans (vilket de faktiskt var från början). Men jazz på arabiska är kanske inte en helt korrekt beskrivning. Snarare att de har en stark brytning. För här ryms mycket jazz och andra influenser. Jag får associationer till Weather Report av någon anledning. I vilket fall är det en grymt svängig platta de har fått ihop.
En annan artist jag upptäckte nyligen som verkligen spelar jazz på arabiska är den irakisk-amerikanske trumpetaren Amir ElSaffar. Tänk dig att Ornette Coleman var född i Bagdad och att ouden var ett självklart jazzinstrument (det kanske håller på att bli det snart) så kanske du kan få en bild av hur det låter.
Uppvuxen i USA och med en karriär som trumpetare sökte sig ElSaffar till sina rötter och lärde sig sjunga arabiska maqam. Resultatet blev skivan Two Rivers som är en fusionskiva i sin rätta betydelse. Här samsas det irakiska tillsammans med jazzen på ett så naturligt sätt att man undrar om det verkligen är frågan om en fusion eller om det inte alltid har låtit så här. Att spräckig sax och vacker arabisk sång fungerar så bra ihop hade jag aldrig vågat hoppas på.

Fler minns Esbjörn på Katalin

Tydligen är vi fler som minns konserten med e.s.t. på gamla Katalins övervåning. Läs Åsa Ericsdotters krönika i UNT.

Vila i frid Esbjörn

Söndagen den 14 juni gick en av Sveriges bästa pianister, Esbjörns Svensson, bort i en dykolycka. Jag blev helt chockad när jag läste nyheten på DN:s internettupplaga. Han var alldeles för ung, bara 44 år, och en tanke går även till hans fru och barn som förlorade en familjemedlem alldeles för tidigt.
När jag själv började lyssna och spela jazz någon gång på högstadiet var Esbjörn en av de stora inspiratörerna. En av de första, ja kanske till och med den första, stora upplevelsen av livejazz jag hade var på en konsert med hans trio på gamla Katalin i Uppsala. Det är det som heter Pub 19 idag och på den tiden hade de konserter på övervåningen, som ofta var alldeles för liten. Jag och mina kompisar som var kanske i 14-årsåldern och var så klart alldeles för unga för att gå dit så vi hade tjatat med oss en förälder för att vi skulle kunna komma in. Det var en upplevelse som fortfarande sitter kvar som ett av de starkaste konsertminnen jag har. Att som så ung få gå på en jazzklubb och slås av den totala energin och svänget som jag aldrig hade upplevt tidigare var så klart någonting oerhört stort.
Att e.s.t. var något alldeles unikt är det ingen tvekan om. Senast för någon dag sedan tog jag fram en gammal kassett där jag hade spelat in bandet från P3 live från en spelning på Hultsfred. De hade fyllt hela konserttältet och publiken är helt vilda. Hur många pianotrios lyckas genomföra en sådan konsert idag? Kassetten lyssnade jag på så många gånger att den höll på att slitas ut.
De internationella framgångarna och stora försäljningssiffrorna känner alla till idag. Att de också hamnade på omslaget på amerikanske Down Beat, vilket ingen annan europeisk grupp gjort tidigare, visar också hur stora de verkligen var. Men egentligen spelar det ingen roll för oss här hemma. Det viktiga är hur betydelsefulla de har varit för den nya generationen jazzmusiker som börjar komma igång just nu. Jag tror vi är många som har mycket att tacka Esbjörn för.

Nils Berg 5

För två veckor sedan var jag och såg Nils Bergs fantastiska kvintett på Glenn Miller Cafè. Återigen bevisade han att han är en av sveriges mest intressanta saxofonister med sina roliga och underfundiga låtar. Att han hinner med att skriva får både det här bandet och The Stoner gör det inte heller mindre imponerande.
Imponeran blir jag också varje gång jag ser bassisten Fabian Kallerdahl spela live. Hans tunga spel ligger alltid stadigt i de band han spelar med. Med det ser, och känns, alltid så lätt ut. fenomenal teknik med andra ord. Men han har alldrig, vad jag vet, använt den för att skryta och visa upp sina chops.
Det enda tråkiga med spelningen var att celisten Loe Svensson kom lite i skym undan. Förhållandena på Glenn Miller är kanske inte de bästa för mer kännsliga instrument. Men hans insats på såg ska han ha all beröm för. Kanske kommer det vara lättare att höra honom när de spelar på Stockholms Kulturfestival.

Hiplife

I Ghan är det hip-life som gäller. En vän till mig som har bott i landet där musikstilen föddes har försökt indoktrinera mig med muiken. Alla försök har varit dock varit fruktlösa, enda tills jag fick höra Kangaroo med Tic Tac. Nu tror jag att jag har fattat grejen! Det här är fantastiskt! I sommar kommer alla dansa kängrudansen. Det är intressant att den coola rapparen i Ghana dansar en så märklig dans. Men det verkar ha slagt i alla fall. Till och med fotbollslaget Black Stars dansar den.



se även Musikbyråns dokumentär om Ghana.

Man hör ju!

För en tid sedan hade jag en diskussion om house och eurodisco med min fru. Det kanske ska nämnas att ingen av oss är speciellt förtjusta i någon av stilarna. Men det hör egentligen inte hit. Frågan vi diskuterade om det egentligen fans någon större skillnad mellan stilarna. En House-DJ hade vid det här laget antingen gått ifrån diskussionen och smält i dörren eller blivit våldsam. Men det hör heller inte hit. Det intressanta var när min fru fritt tolkat sa någonting i stil med att "Jag behöver inte alla dom där böckerna du läser för att kunna förstå musiken. Man hör ju!". En ganska direkt pik till mitt stora intresse för musiklitteratur och akademiska diskussioner kring dessa. Och man får väl säga att kritiken på många sätt är berättigad. Varför ska vi ha all den här diskussionen om musik, tanken är väl att vi ska lyssna?
Tyvärr kan jag ändå inte släppa mina böcker (läser just nu om musiketnologi) utan kommer att hålla kvar vid dom ett tag till. Men kanske ska vi musiknördar ibland ta ett steg tillbaka och fråga oss varför vi gör det vi gör. Musiken i sig måste ändå vara det viktigaste. Alla diskussioner kring den är bara till som en hjälp för att förstå den och dess sammanhang. Diskussionen i sig får aldrig bli ändamålet, vilket det ibland faktiskt får.
Så ta en paus! Skippa diskussionen om vilket år en viss skiva är inspelad, om det är ett riktigt Fender Rhodes eller om det är digitalt, om Coltrane var bättre tekniker än Parker, och sätt dig ner och bara lyssna.

Jazzundervisning

Hittade det här klippet på Youtube av en slump när jag sökte på Don Ellis. En slags skolkonsert för att lära ungdomarna om jazz. Rolig speaker som hela tiden guidar ungdomarna vad som händer.
Det är lite svårt att avläsa om barnen gillar det från deras stumma ansiktisuttryck. Men man får anta att dom har fått uppleva någonting nytt i alla fall.

Tillbaka från Marrakech

Tillbaka från en hektisk vecka i Marrakech och Essaouira. Har lyckats överleva den Marockanska trafiken, kollat in Gnawamusiken på Djemaa el-Fna, prutat och tjafsat med försäljare, besökt många vackra moskéer, blivit guidad av påflugna marockaner (oavsett om jag har bett om det eller ej), sovit på små fina Riyads och ätit en hel del av nationalrätten Tajine.
Måste säga att Marocko är till största delen väldigt trevligt och människorna är fantastiskt vänliga och hjälpsamma. Så länge man håller sig borta från de mest turistiska delarna. Där blir man bokstavligen indragen i affärer där man måste pruta ner priset till en tredjedel för att få ett ok pris.
Ett otroligt vackert land som jag säkert kommer återvända till.

Till skymningens land

Imorgon åker jag till Marocko. Eller Marakech närmare bestämt. Det är första gången i Afrika för mig och första gången jag är i ett muslimskt land.
Marocko är en del av norra afrika som kallas för Al-Maghreb eller skymningens land.

Jazzen i Sverige mår bra

Den slutsattsen gör jag efter att jag varit på Swedish Jazz Celebration som detta år hålls i huvudstaden.
Jag gick från Gushs bångliga ljudexperimenterande till Bobo Stensons alltid lika samspelta trio vidare till Wildbirds & Peacedrums rockiga sväng via Mats Öbergs vackra och lyriska improvisationer och avslutade med Exploding Custumers lekfulla och humorisktiska balkanfrijazz. Och då var jag ändå bara där på lördagen och missade säkert mer en halva programet den dagen!
P2 spelade in en hel del så håll koll på deras hemsida om du vill lyssna.

Lyssna! program 4

Ett nytt program av Lyssna! ligger uppe. Den här gången blev det något stökigare och råare en tidigare. Varför vet ingen. Nästa program lovar jag att ni kommer att få slappna av lite efter den möjliga chocken. Min väns katter verkar gilla Critikal av någon outgrundlig anledning. Så jag hoppas du gör det med.

Inte sämre än att man kan ändra sig

P2 har nu tagit åt sig av all kritik de fått på grund av den totala mansdominansen när årets jazzkatt skulle utses. En ny jury har utsetts och på pappret ser det väldigt bra ut. Den nya juryn består bland annat av Sofia Jernberg som välförtjänt knep en jazzkatt tillsammans med sin grupp Paavo. Detta får väl tas som ett ytterligare bevis på att föreningar som Impra behövs för att skaka liv i jazzsverige. Nu får vi vänta och se vad som händer nästa år. Kanske kan vi få en kvinnlig gitarrist som nominerad till årets jazzmusiker. Om det blir så får vi se men någonting som vi kan konstatera redan nu är att det är svårt att ta sig fram som kvinnlig instrumentalist. I en intervju i Etc menar Rigmor Gustafsson (som faktiskt började som gitarrist) att man inte blir accepterad som kvinna och instrumentalist. Det är först som sångare som man får vara med. Jag har också hört kvinnliga vänner klaga på att folk alltid frågar dem om de är den nya sångerskan eller vems flickvän de är när de ska spela med något band. Det är tydligen svårt att tro att de skulle kunna spela ett blåsinstrument och studera på en av sveriges bästa högskolor för jazzmusiker.
Just de här attityderna kan nog vara avgörande för kvinnor som vill spela jazz. För intresset för musiken finns nog där. Det här jag inga stora undersökningar som bevis för men en sak som fick mig att ändra uppfattning hände när jag studerade på en av Sveriges alla folkhögskolor för jazz. Innan hade jag också föreställningen att en jazznörd eller i alla fall någon som är så pass intresserad av jazz att personen i fråga vill studera på en skola i de flesta fall är en man. Men när jag såg listorna på sökande till skolan ändrade jag helt uppfattning. Ungefär lika många män som kvinnor sökte till skolan. Problemet var bara att i stort sett alla kvinnor konkurrerade om tre platser, nämligen de för sångare. Detta medan killarna då skulle fylla de resterande trettio platserna (med något undantag för en kvinnlig blåsare skall tilläggas). Därför tror jag inte problemet ligger i intresset utan till stor del på vilket instrument man spelar, vilket då i sin tur kan bero på de ovan nämnda problemen.
Men som sagt, kanske håller det på att ändras även fast det känns lite trögt ibland.

I skivspelaren

I skivspelaren just nu:

Hamid Drake's Bindu. Laddade er en fantastisk liveupptagning här.









Les Aissawa De Fes - Trans Ritual. Marockans sufimusik i Aissawa-traditionen.








Steve Reid Ensamble - Daxxar. Steve Reid tog med sig några musiker och drog till Senegal för att spela in. En rolig mix av sengalesisk musik, afrobeat, jazz, electronica och en massa annat.







Arbete och fritid - Samling. Vanligtvis så får man lägga ut ett par hundralappar för att få en LP med folk-jazz-prog-rockbandet Arbete och fritid men så såg jag den här samlingen på CDON för en dryg 50-lapp. Helt klart prisvärt.




Cheikh Lo - Lamp Fall. Mer Senegal! Och också en fin blandning av det mesta. Väsafrikanskt, caribiskt, traditionellt och modernt. Avslutas med den vackra Zikroulah (åminnelse av gud).

Jazzkatt, en kvinna?

Efter att nomineringarna till P2 pris Jazzkatten offentliggjorts har det blivit en hel del diskussion. Nomineringarna bestod nämligen av total mansdominans. 19 av 20 av de nominerade bestod av manliga artister. Vilket inte är speciellt representativt för den svenska jazzscenen. Endast bandet Paavo med de fantastiska Cecilia Persson och Sofia Järnberg i spetsen hade lyckats ta sig in på listan. P2 har nu tagit åt sig av kritiken och kommer se över nomineringsprocessen till nästa år. En av anledningarna till de övervägande manliga nomineringarna skulle kunna ha att göra med att juryn består till stor del av män. Vilka som dock sitter i juryn tycks inte P2 vilja berätta.
Lena Åberg-Frisk på Fasching påpekar att det inte bara är kvinnor som fattas på listan utan att det även handlar som vilken stil man har. Internationellt erkända artister som Mats Gustafsson (som har hamnat på Down Beats lista över årets barytonsaxofonister) och Sten Sandell hamnar heller inte på listorna. Slutsatsen man kan dra av detta är att det är en ganska inskränkt jury som går i samma fotspår som dom alltid gjort. Vilket är ett problem för en större del av jazzsverige. Det verkar vara svårt att se utanför det invanda och hitta nya vägar. Någonting som ovan nämnda Mats Gustafsson ofta får känna av då det är svårt att få spelningar i Sverige. Men med föreningar som Impra som vågar (och orkar) ta tag i problemen så tror jag att det finns en ljus framtid för den svenska jazz och improvisationsscenen. Bara en sån sak att Wildbirds & Peacedrums fick årets Jazz i sverige pekar åt rätt håll.

Läs mer i Etc, DN och på P2.

Alla nomineringar till jazzkatten.

Föreningen Impra har gjort en egen nomineringslista för att beslysa att det finns en hel del bra kvinnliga jazzmusiker i landen. En lista som är minst lika bra som den som P2 har tagit fram:

Årets nykomlingar
Lena Swanberg
Christina Gustafsson
Mariam Wallentin

Årets kompositör/arrangör
Sofia Jernberg
Rigmor Gustafsson
Lina Nyberg

Årets jazzmusiker
Lisa Ullén
Lindha Kallerdahl
Birgit Lindberg

Årets jazzgrupp
Amanda Sedgwicks Delightness
Karin Hammar band
Paavo

Förtjänar mer uppmärksamhet
Martina Almgren
Ebba Westerberg
Joakim Milder


Ett tips för den som är i närheten av Stockholm är Swedish Jazz Celebration den 2-5 April.

Den svenska modellen

Ett nytt svenskt musikprojekt kallat The Swedish Model har sett dagens ljus. Det är ett samarbetsprojekt mellan sju svenska skivbolag som vill ändra synen på musikdistrubution. På deras hemsida kan man läsa ett kraftfullt uttalnde för att se framåt i stället för att klaga på att de gamla vägarna för att tjäna pengar på musik sedan länge har försvunnit eller i alla fall begränsats kraftigt. Det känns bra att det är folk från branschen som verkligen ser möjligheterna i stället för att tro att svensk musik håller på att gå under. Vilket den självklart inte gör. Tvärt om! Alldrig har vi haft så mycket möjlgheter som nu. Men det krävs ju så klart en hel del arbete och nytänkande. Kreativitet helt enkelt.
Själv har jag nyligen (kanske lite sent) upptäkt den lagliga nedladdningen. Inte för att jag har laddad så mycket olagligt. Håller snarare kvar vid gamla CD:n och den föråldrade LP:n. Men jag tror industrin snart kommer att fatta att kampen mot gratis nedladdning inte kommer att hållas i domstolen (där kommer dom alltid att förlora) utan på nätet. Genom att hela tiden överträffa dom olagliga vägarna i bekvämlighet och kvalitett tror jag att dom kan lyckas. Det är i alla fall det som har lockat mig till nedladdningssidan emusic.com. Och jag kommer säkert fortsätta på andra sidor så snart jag lyssnat på all den fantastiska musik jag redan laddat ner.


Om The Swedish modell kan ni läsa här och en artikel i DN här.
Läs även en bra artikel om emusic.com av Markus Axelson i Lira här.

Joakim Milder på Axess TV

Upptäckte nyligen Axess TV som har en hel del intressanta program om politik, samhälle och kultur. I programet Det handlar om musik intervjuas saxofonisten, kompositören och improvisationsprofessorn Joakim Milder.
Milder fick frågan om skillnader i den kreativa processen när det gäller improvisation och komposition. En sak han sa som jag fastnade för var att "Improvisation avslöjar den man är och komposition är den man skulle vilja vara."

Banished - etnisk rensning i USA

För mig har den amerikanske blåsaren David Murray mest varit känd som nån slags frijazzmusiker. Bland annat såg jag honom tillsammans med den otrolige Henry Grimes på Kongsberg jazzfestival för något år sedan. Men på nya skivan Sacred Gound lyckas han få ihop någon slags spräckigt solande med en vacker och ganska clean jazz. Dessutom gästar sångerskan Casandra Wilson på två låtar vilka är något av skivans höjdpunkter.
Inspirationen till musiken har han fått från filmen Banished som handlar om städer i USA där svarta har blivit utkörda. Någonting som jag faktiskt inte hade någon aning om tidigare. Filmen verkar inte helt lätt att få tag på men man kan se några korta klipp på youtube så klart. Här, här och här. En intervju med regisören finns här.



















En fin recension av skivan hittar du på Tobydammmit & Co (en bit ner på sidan).

Ljudet av musik

En svensk version av britiska The Wire skulle man kunna kalla nättidningen Sound Of Music. Experimentell musik från i stort sätt alla genrer. Improviserat, jazz, elektroniskt, konstmusik, skev rock mm. Allt i en enda stor röra.
I senaste numret skiver Thomas Millroth en krönika om att "Ett skivkonvolut kan vara något annat än en påse för låtar". Att man skulle kunna göra omslaget till ett konstverk i sig.

Tidigare skulle ju skivköparen fastna för en smaskig bild i affären. Numera finns knappt några sådana butiker. Det mesta sker via nätet. Jag tänker inte på nerladdning, utan på den anledning fodralen blivit för att beställa skivorna i stället. Småetiketternas antal är nog större än någonsin. Upplagorna är ofta obetydliga (vilket kallas för limited edition, men egentligen går det inte att sälja fler än 400-500!). Ofta kan de kallas Artists´ Records. Jag vill inte säga samlarobjekt; CD:n har inte riktigt den statusen ännu. Men det skall bli en helhetsupplevelse av musiken och det konstverk som omsluter den.

Sound Of Music känns som ett bra kompliment till en annars ganska tunn svensk musiktidningsmarknad. Det finns inte så många andra tidningar för den här musiken så dom hjälper verkligen till att fylla ett ganska stort tomrum.

Vad är musik?

Den här bloggen säger sig handa om musik. Men vad är musik? Wikipedia ger följande förklaring:

Musik är en form av konstnärligt, emotionellt och kulturellt uttryck, framför allt i följder av ljud och toner med hjälp av särskilda instrument eller den mänskliga rösten. Det är också en av de största konst- och underhållningsformerna, ett yrkes- utbildnings- och vetenskapsfält, fritidsintresse och verktyg för kommunikation, med mera. ...

Ordet musik är belagt i svenskan sedan 1619 och kommer, via tyska och franska, av latinets musica som i sin tur härstammar från grekiskans mousik [μουσικη]. Det grekiska ordet syftar på musa som var en gudinna som ansågs inspirera och beskydda diktning, musik, konst och vetenskap i antik mytologi (se:Muserna). Ordet musik har senare lånats in i nästan alla västerländska språk via latinet.

Bonniers musiklexikon ger däremot ingen förklaring.

I would like to be a saint

Som jag skriev tidigare i mitt inlägg om John Coltrane så hade han en vilja att bli ett helgon. En kyrka i USA har faktiskt gjort honom till ett. På söndagar i Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Church kan du få höra ärkebiskop Franzo King spela Coltranelåtar på sin saxofon under mässan.

Coltranes nyss bortgånge änka Alice Coltrane stämde kyrkan på ex antal miljoner för att hon anser att dom har exploaterat både Coltranes musik och hans namn. Men jag tror inte hon hade någon större framgång i målet.

Om man verkligen är ett helgon eller inte får du bedöma själv. På hemsidan förklarar dom varför han är det:

The inspiration came after the young couple had seen John Coltrane perform live in San Francisco in the year 1965. Being raised in the Pentecostal Church, Franzo King knew the presence of the Lord when it came through the power of the Holy Ghost. Seeing John Coltrane and hearing his sound that night was that familiar feeling he knew since childhood. It was the presence of God. Archbishop King refers to this as a “sound baptism” which touched their hearts and minds. Further investigation into this man proved him to be not just a “jazz musician” but one who was chosen to guide souls back to God.

Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Churchs hemsida.

Att våga leva i utopi

I söndags var jag på Uppsala Konstmuseum och såg Love Enqvists utställning DIGGERS AND DREAMERS "Intentional communities in the new age". Enqvist har utforskat olika små samhällen som folk har byggt för att försöka leva i sin utopi utanför samhället. Det är allt från politiskt betonade communities som som fristaden Kristiania i Köpenhamn till mer new age-flummiga som samhället Damanhuri Italien.

Även fast jag på nått sätt tyckte att många av dom var lite väl flummiga för min smak så avundades jag dom. Att dom vågar följa sitt hjärta fult ut och vara just drömare. Men också att leva ut sin dröm till fullo. Sen hade flera av platserna väldigt spännande arkitektur som jag blev inspirerad av. Undrar om ritningarna till husen som byggs i Open City (bilden nedan) skulle komma igenom byggnadsnämden i Uppsala.

Mästarbiografi

En ny biografi med John Coltrane kom i början av året. John Coltrane - the story of sound av Ben Ratliff är på många sätt ett bra kompliment till Lewis Porters ambitiösa Johan Coltrane - His Life And His Music. Då Porter har ett mer musikvetenskaplig sätt att skiva (med not exempel och analyser av solon osv.) så har Ratliff en journalistisk sätt att angripa Coltranes musik. På det sättet blir boken mer tillgänglig för den som inte själv är musiker men som vill gå djupare in i Coltranes musik.
Jag måste dock säga att jag faktiskt blev lite besviken trotts en välskriven bok. Fast det beror nog mer på mig än författaren. Jag hade hoppats på att han skulle gå djupare in på människan Coltrane. Forska mer i hans religiösa övertygelse och hur han var som person. Visserligen går han in en del på det. Att hans uppväxt i en metodistfamilj och hans senare intresse för österländsk religion helt uppenbart har påverkat hans musik. Men jag hade velat ha mer! Men en anledning, som författaren också påpekar, varför jag inte kan få det är för att Coltrane själv inte pratade så mycket om det. Han lät helt enkelt musiken tala. Vilket han så klart gjorde på ett sätt som få andra jazzmusiker har gjort. Därför blir analysen av musiken det vi har att gå på och antaganden om hans religösa övertygelser blir just bara antaganden. Men kanske var han själv inte säker på vad han själv trodde på. Precis som hans musik tror jag att hans andliga utveckling var ett ständigt sökande.

I boken citeras Coltrane från en presskonferens där han fick frågan om hans religiösa tro:

"I am [Christian] by birth, or my mother was and father was, and so forth. My early teachings were in the Christian faith. And now, as I look out upon the world, and it's always been a thing with me to feel that all med know the truth, see? So therefore I have always felt that even though a man was not a Christian, he still has to know the thuth in some way. Or if he was a Christian ha could know the truth, or he could not... The truth itself doesn't have any name on it. To me. Each man has to find this for himself, I think.
I belive that men are here to grow themselves inte the best good that they can be. This is what I whant to do, this is my belif: That I'm supposed to grow the best good that I can ever get to. As I'm going there, becoming this, and if I ever become this, it will just come out of the horn. So whatever I will be, it will be. I'm not interested in trying to say what it will be, I don't know. But I belive that good will onely bring good."

På frågan vad han vill vara om tio år svarar han bara: "I would like to be a saint."

Afrika och frijazz

Som jag skrev i min summering av året hade jag några skivor att ta igen. En av skivorna var Bitter Funeral Beer Band Live in Frankfurt 82 som faktiskt var så bra som jag hade hoppats på. Det är ett av Bengt "Beche" Bergers alla olika projekt och skivan är också släppt på hans skivbolag Country & Eastern. Just det här bandet är inspererad av ghaniansk begravningsmusik som är en starkt rytmisk nästan translik musik. Det som slår mig är hur bra frijazz och västafrikansk musik går ihop. På skivan gästar bland andra den legendariske trumpetaren Don Cherry bandet som också innehåller svenska musiker som också spelat fritt improviserad musik (bl a Christer Bothén och Jörgen Adolfsson). Det meditativa groovet och de modala tongångarna ger utrymme att i princip göra lite vad som helst ovanpå, vilket dom så klart tar chansen och gör. På den 26 minuter långa Funeral Dance avfyrar till exempel den tidigare nämnda Jörgen Adolfson ett intensivt altsaxsolo som hade kunnat platsa på samtida frijazzplattor. Groovet gör så att musiken alldrig blir introvert eller svårtillgänglig som, i ärlighetens namn, många frijazzskivor kan vara. Snarare öppnar musiken upp för lyssnaren och är starkt kommunikativ. Kanske en öppning för många som inte lyssnat på helt improviserad musik tidigare.

Bengt Berger har på sin Youtube-sida lagt upp filmklipp med bandet.

En ny upptäckt

Min senaste "upptäckt" är den indiske musikern Ustad Bismillah Khan Shahib som spelar instrumentet shehnai. Namnet Ustad betyder mästare eller guru. En tittel inte vem som helst kan få.
Bismillah Khan var troende shiamuslim och ansed som den största mästaren på sitt instrument. 2006 lämnade han jordelivet vid 91 års ålder.

The Retreat - den raka vägen

Blev glad när jag såg att SVT visade den BBC producerade serien The Retreat som utspelar sig på Alqueria de Rosales i Spanien. SVT beskriver serien så här:
"Serien Retreat - den raka vägen vill visa upp den genuint andliga sidan av islam. Vi får följa tre brittiska män och tre brittiska kvinnor som lämnar sina vanliga liv och ger sig ut på en omtumlande själslig resa."

Serien ligger hela tiden på gränsen att bli som andra dokusåpor med konflikter och spänning. Men jag tycker att dom faktisk lyckades väldigt bra. Framför allt visar dom en viktig del av Islam som inte så ofta får plats i media. Hoppas bara att den fick hyfsade tittarsiffor.

Nu kanske ni har missat serien med ni kan se den här: del 1, del 2, del 3.

Så här skiver SVT och BBC.

Att missa konserter

Som jag har skivit tidigare så gästade den legendarisk trumslagaren och John Coltrane kollaboratören Rashied Ali Norrköping i höstas. Att missa en så konsert är inte så kul och det blir inte bättre av att man efteråt får höra hur fantastik den var. Inte blir det lättare av att nån lägger ut ett klipp med bandet på Youtube så man hör hur bra dom faktiskt här.

Se klippet här.

Ayler records har också lägt upp en hel del videos med artister på deras bolag. Kolla in dom här.