Nu är jag några dagar sen med det här inlägget men det spelar nog inte så stor roll.
Den 15 oktober firade Music Is The Weapon tillsammans med Funk Valley Records Fela Anikulapo Kutis födelsedag med att ge bort hyllningslåten Song For Fela Kuti.
Nu kanske jag blir lite banal. Men det måste ändå sägas för jag fick en sån grym kick av Joe Levanos konsert i onsdags på Nefertiti. Jag blev påmind om varför jag först förälskade mig i jazzen. Energin, svänget, hettan... allt infann sig. För mycket studerade med fulla stressiga dagar kan göra att allt det där som är den egentliga anledningen till att man sysslar med musik kan gå förlorat. Därför är det skönt att få komma ut från institutionen och uppleva musik på riktigt. Hade inga förväntningar eftersom jag inte lyssnat på honom innan. Men jag blev otroligt imponerad och kommer garanterat lyssna in mig på honom framöver. Förstod också att hypen kring den unge bassisten Esperanza Spalding är befogad. Hon är inte bara bra för att vara ung. Hon hade ansetts vara grym även om hon haft en karriär på 20 år.
Hata-polisen låtar är inte direkt någon nyhet i hophop-sammanhang. Av många anledningar säkert. Ibland är det kanske bara för att det är enkelt. Men ofta befogat, även i Sverige. Här utreder polisen sig själva och bevismaterial försvinner. Det finns mycket att säga om det här och det är skönt att det skrivs en hel del om det just nu. Men för tillfället avreagerar jag mig med några videos...
Har postat den här tidigar men det känns ändå värt att göra det igen. Den här starka videon av den Palestinska gruppen D.A.M. har samma koncept som N.W.A. men det är inge skådespelare med. Det är riktiga poliser som filmas.
Lite nostalgi är det över den här charmiga videon med Looptroop. Det var ett slags soundtrack i den unga vänstern och framför allt Reclaim The Streets-rörelsen.
Om du reser i östafrika och har ljus hy kommer du med största sannolikhet att få höra folk ropa "mzungo" efter dig på gatorna. Betydelsen är ungefär "viting" eller nått sånt och har egentligen ingen negativ laddning (men räkna med muzungo pris på allt du köper, vilket verkar vara ungefär det dubbla). Själv blev jag ändå lite störd på det när jag var i Tanzania, mest för att jag inte visste vad jag skulle svara. "Jo, jag vet att jag är vit, och?" Men folk är otroligt vänliga och gästfria trots allt djävulskap européerna har ställt till med genom tiderna. Någonting vi kanske ska lära oss av i den del av världen som faktiskt inte blivit koloniserat och plundrat men ändå har stora problem med främlingsfientlighet.
Det kommer med stor sannolikhet upp några inlägg om musik från Tanzania här snart. Men så länge ger jag er ett videoklipp med en artist som gjort en grej av att han är mzungu. Han är ursprungligen från Danmark och kallar sig Mzungu Kichaa, vilket betyder ungefär galen vit man.
Hittade denna klassiker på en loppmarknad i Berlin, The Giuseppi Logan Quartet. Crazy frijazz kan man lugnt säga. Inte var den billig heller för att vara loppisfynd. Men väl värd sina euros. Inte minst för det grymt snygga omslaget.
Ingebrigt Håker Flaten/Håkon Kornstad - Elise Alldrig har frijazz och norska psalmer låtit så fint tillsammans. Utgiven på det intressanta svenska bolaget Compunctio.
Group Doueh - Guitar Music from the Western Sahara Rått och skitigt gitarrsväng från Västsahara. Värt att kolla in andra artister på bolaget Sublime Frequencies.
Marilyn Crispell - Collaborations Bakom det här gräsliga omslaget gömmer sig ljuv musik inspelat på Perspectives-festivalerna 2004 och 2007. Crispell tillsammans med den skandinaviska jazz och improeliten.
Sonny Rollins - Tenor Madness Var tvungen att jobba under konserten på Stockholm Jazz så får jag får hålla mig till den här klassikern.
Tony Allen - Sevret Agent Ny skiva från afrobeat-legenden. Riktigt bra. Recenserar i senaste Lira.
Det har varit en del snack om att Coldplay skulle ha snott delar av sin megahit Viva la vida av Joe Satriani. Och visst finns det klara likheter. Men hur enkla melodier och ackordföljder får man egentligen säga sig äga?! Det är inte nån revolutionerande melodi direkt. En enkel popmelodi som följer ackorden. Varje person som har den mest grundläggande kunskap om musik (som te x Satriani) borde fatta att det är en standardgrej som vilket popband som helst skulle kunna ha skrivit. Nu verkar det som om om Yusef Islam också tycker att han blivit bestulen av låten. Men till skillnad från Satriani som stämt Coldplay har Islam sagt att han förlåter dem (vad det nu än är dom har gjort fel) och vill dricka te med dem. Däremot tycker jag att Islam borde stämma Satriani eftersom han gjorde låten först!
Hur som helst så tycker jag videon nedan är mer övertygande än både Satriani och Islam.
Roligast av allt är att alla inblandade tycker att de har skrivit unika låtar som skulle kunna bli lika stora hittar som Viva la vida. Utan att inse att musik hela tiden bygger på tidigare låtar och band inom genren. Det är extremt ovanligt, om ens förekommande, att någon får en snilleblixt och gör någonting som inte är i närheten av någon annan musik. Så det hela handlar nog mer om att sno åt sig uppmärksamhet från ett av världens populäraste band. För inte kan någon tro att någon annan än Coldplay hade gjort låten till en hit.
Förra veckan vad det Clandestino-festival i Göteborg. Fem dagar fullsmockade med musik, filosofi, performance och politik. Måste säga att det var ett imponerande program de hade snickrat ihop. Inte för att jag visste det innan festivalen. Det mesta, förutom några stora namn, var små obskyra artister från världen olika hörn. Men tjusningen i festivalen ligger i att upptäcka nya akter man skulle ha svårt att leta upp själv. Och jag tror också att det var anledningen till att festivalen trots sin smala inriktning drog så pass mycket folk. Clandestino har arbetat fram ett koncept som gör att man kan lita på att det kommer att bli bra när man väl är där. Exakt vad konceptet är är svårt att ringa in. Men det var handlade mest, men inte alltid, om urban musik från vitt skilda traditioner. Musik som tar ett steg framåt, eller bakåt, mot strömmen. Kreativ musik som vill någon stans. (var det någon som blev nått klokare av det där?).
Min stor upptäckt var i alla fall Group Doueh från Västsahara. Dom skulle närmast kunna liknas vid ett opolerat och stökigare Tinariwen. Tagen blev jag i alla fall av deras kitschiga synttrummor och Doueh själv som måste vara Västsaharas svar på Jimi Hendrix. Större delen av konserten satt han mest ner lite slappt och såg förvirrad ut. Men det blev rejält drag när han fick fritt utrymme och började spela med gitarren först bakom ryggen och sedan på huvudet. Jag hade glömt min kamera så ni får bara en suddig bild från min mobil.
En annan höjdpunk på festivalen var Daito Monabe som koplat elektroder till sitt ansikte som gav honom och hans vän stötar när det spelades musik så att de gjorde galna grimascher. Det var en slags Jackass goes finkultur kan man säga. För de pretatiösa artisterna hade en stor portion humor. Men jäklar vad det måste ha gjort ont. Men konst är kanske lidande ändå...
Enda besvikelsen egentligen var att jag missade Konono No1. Lite ångest där. Men det var mitt eget fel. Men de var tydligen grymma fick jag höra sen.
Lyssna! är en blog och även en podcast som tills alldeles nyligen drevs tillsammans med min vän Henrik Jifält.
Jag försöker att inte låsa mig till någon genre men det kommer nog bli ganska mycket jazz och improviserad musik tror jag. Men även en del annan musik från alla världens hörn. Vi får se helt enkelt.
Nu är jag några dagar sen med det här inlägget men det spelar nog inte så stor roll.
