I går var jag på ABF-huset i stockholm och såg en av dom starkaste kvinnorna jag någonsin sett. Asha Hagi Elmi är en somaliska kvinna som är grundarna till organisationen Save Somali Women and Children och ledare för vad dom kallar den sjätte klanen. Somali har ett traditionellt klansystem med fem klaner. Den sjätte klanen är därför kvinnorna som Asha inte tycker har representation i dom andra klanerna.
Aisha talade om hur viktigt det var att kvinnorna är en del av fredsprocessen. Hon visade på en enorm styrka när hon pratade och jag kännde verkligen hopp om fred och för kvinnors och barns rättigheter när jag lyssnade på henne.
Mer om henne här.
Titta på BBC-inslaget nedan kanske ni förstår vad jag pratar om.
Hon gjorde även en intervju för SVT. Den kan ni se här (ca 18.40 in i programmet).
onsdag 31 oktober 2007
Who Put The Swing In Sweden?
Är det viktigt att veta vart musik man spelar eller lyssnar på kommer ifrån? Är det inte bara toner, vilka som helst, som tillhör alla?
Frågorna är på sätt och vis självklara men samtidigt inte. Om ni förstår vad jag menar. Visst är musik bara musik och den ska upplevas på det sättet. Men samtidigt måsta man ha respekt för historien och dom människorna som skapade musiken. Och visst kan man inte och ska inte förbjuda människor att lyssna och spela inom vissa traditioner. Men återigen så måste man måste respektera människorna och kulturen. Annars tror jag att man väldigt lätt kan komma in i en ond cirkel av historielöset som kan leda till rasism och även att man förlorar kärnan och styrkan i mycket av den musik vi har idag.
Jag publicerar en artikel som min vän Bankole Irungu har skivit om ämnet. Han lever i politisk exil i Europa efter att ha blivit förföljd i sitt hemland USA. Han har varit politisk aktivist och kämpat för svartas rättigheter och är gift med sångerksan och pianisten Aisha.
Who Put The Swing In Sweden?
The Africans in America created a music known by the derogatory term "Jazz" a little over a century ago. This artform as played by the people has influenced musicians all the way to the far reaches of the world. The core of the music is spontaneous improvisation. This is rooted in expressing the feelings that an African artist in America develops while confronted with oppression. As great as this, one of several cultural jewels is, it’s unknown to most people: its origins, brilliant cultural meaning, the exploitative marketing and definition of it by forces set on racist confusion.
Among musicians of world class, Rex Stewart, the cornetist and Louis Armstrong of trumpet fame, emerged onto Swedish bandstands in the early 1930s. These were accomplished artists but also young men who made such an oceanic journey (weeks on the rough Atlantic) to avoid serious racial discrimination in America. Louis’ first European and Scandinavian tours were to escape the White mobsters who took a good deal of his income and insisted on his silence in the face of rampant violence. The famous Swedish trumpet player Rolf Ericson was not the only one to give up his classical trumpet lessons after hearing “Satch” in Stockholm in ’33. He emulated Louis. A stream of authentic musicians to Sweden continues to this day. The difference now is that Swedes, or even Japanese or Czechs have a better chance at playing the music Rex and Louis brought to Sweden than African so called Americans.
Academies of Omission
Although the IAJE International Association for Jazz Education profiled an emphasis on “Nordic Jazz” at its 2006 conference in New York City, USA, there is no reference to the African so called American heritage of this music. Not in its website Mission for being, or in the extensive Nordic showcase page indicating dozens of Danish, Finnish and Swedish musicians, festivals, record labels and “learning institutions” does this appear. This mirrors the nationwide trend in Sweden regarding African American musical artforms in that there is a view that “jazz just dropped out of the sky”. More than 100 nightclubs and venues, and numerous academies and universities participate in the fabrication. In Poland, Scotland and Austria, they will say Polish jazz, Scottish, etc. As has been begun all over the West, but only for 3 or 4 decades intensively, Swedish "Jazz" academic courses turn out people repeatedly trying to perfect a Bud Powell or Charlie Parker recorded solo. Charlie has been dead for 52 years, Bud for 41. They admired Debussy but they could never be Europeans.
Esbjörn Svensson Trio (EST)
In the highly profitable economy of industrial produced music, Sweden leads the pack. Pop music fortunes grew with ABBA and innumerable current "acts", many Swedes painstakingly imitating English lyrics and singing. But, even on Radio Sverige, the state radio, they are sometimes presented, even though they are unable to speak English well. The youth flourish in the small market of the nation's 9 million residents and abroad. Sweden's “EST”, composed of European Classically musicians, expressed the idea of doing rock-jazz-pop-fusion music in a recent BBC radio interview.
There is little Svensson and his partners can do wrong according to the critics, the fans and of course, Universal, the corporate industry giant to whom they are signed. In terms of venues, from vast US stadiums to baroque halls of ancient Europe, 10-year-old EST is the savior of everything, it seems. But a couple of listens to the efforts that they make on mp3 expose yet more mechanically driven and forced technique. True, the website states that it is a pop band that plays jazz. Underpinning much of the playing is what is classic to Europe. That is where reading chords and music notes, even in "Jazz" is required.
Africans from America displayed the soulful yearning of a people with a mine of cultural treasures to the outer world beyond North America 75 years ago. The possibility of a grand cultural exchange existed once in Sweden and Europe. James Moody, John Coltrane, Tommy Flanagan and those who made Swedes ecstatic might have shared in the money more than an employer/employee relationship. Did the Swedes dare to go up against the American-based industry?
Art Taylor, Don Cherry, Jimmy Woode, Sr. and Jimmy Woode, Jr., Benny Bailey, Nina Simone, Herbert Lee "Peanuts" Holland, Oscar Pettiford, Sidney Bechet, Sabu Martinez, Dexter Gordon, Adelaide Hall, Kenny Clarke, James Reese Europe, Ben Webster, Valaida Snow, Ernie Wilkins, Ada Bricktop Smith, Ray Copeland, Don Byas, Coleman Hawkins, Mal Waldron, Eric Dolphy and countless others who held forth and who Swedes and many other Scandinavians learned from are gone now. Yet a few still hold musical court in the corners of Stockholm's Tunnelbana stations and street corners. They can never be teachers at “Kulturama” or even students there, though they have gigged with Sonny Rollins, Miles Davis and Freddy Hubbard. The “Afro-American” Music Course has been known to refuse admission to African-American teaching staff and even students.
Ted Curson (Finland), Johnny Griffin (France) Joe Lee Wilson (France) and others who have played and taught will not be around forever. But the people are still around, the culture of a people can only be gone if the people are gone.
Bankole Irungu
27 December 2006
Bankoles blog
Aishas hemsida
Frågorna är på sätt och vis självklara men samtidigt inte. Om ni förstår vad jag menar. Visst är musik bara musik och den ska upplevas på det sättet. Men samtidigt måsta man ha respekt för historien och dom människorna som skapade musiken. Och visst kan man inte och ska inte förbjuda människor att lyssna och spela inom vissa traditioner. Men återigen så måste man måste respektera människorna och kulturen. Annars tror jag att man väldigt lätt kan komma in i en ond cirkel av historielöset som kan leda till rasism och även att man förlorar kärnan och styrkan i mycket av den musik vi har idag.
Jag publicerar en artikel som min vän Bankole Irungu har skivit om ämnet. Han lever i politisk exil i Europa efter att ha blivit förföljd i sitt hemland USA. Han har varit politisk aktivist och kämpat för svartas rättigheter och är gift med sångerksan och pianisten Aisha.
Who Put The Swing In Sweden?
The Africans in America created a music known by the derogatory term "Jazz" a little over a century ago. This artform as played by the people has influenced musicians all the way to the far reaches of the world. The core of the music is spontaneous improvisation. This is rooted in expressing the feelings that an African artist in America develops while confronted with oppression. As great as this, one of several cultural jewels is, it’s unknown to most people: its origins, brilliant cultural meaning, the exploitative marketing and definition of it by forces set on racist confusion.Among musicians of world class, Rex Stewart, the cornetist and Louis Armstrong of trumpet fame, emerged onto Swedish bandstands in the early 1930s. These were accomplished artists but also young men who made such an oceanic journey (weeks on the rough Atlantic) to avoid serious racial discrimination in America. Louis’ first European and Scandinavian tours were to escape the White mobsters who took a good deal of his income and insisted on his silence in the face of rampant violence. The famous Swedish trumpet player Rolf Ericson was not the only one to give up his classical trumpet lessons after hearing “Satch” in Stockholm in ’33. He emulated Louis. A stream of authentic musicians to Sweden continues to this day. The difference now is that Swedes, or even Japanese or Czechs have a better chance at playing the music Rex and Louis brought to Sweden than African so called Americans.
Academies of Omission
Although the IAJE International Association for Jazz Education profiled an emphasis on “Nordic Jazz” at its 2006 conference in New York City, USA, there is no reference to the African so called American heritage of this music. Not in its website Mission for being, or in the extensive Nordic showcase page indicating dozens of Danish, Finnish and Swedish musicians, festivals, record labels and “learning institutions” does this appear. This mirrors the nationwide trend in Sweden regarding African American musical artforms in that there is a view that “jazz just dropped out of the sky”. More than 100 nightclubs and venues, and numerous academies and universities participate in the fabrication. In Poland, Scotland and Austria, they will say Polish jazz, Scottish, etc. As has been begun all over the West, but only for 3 or 4 decades intensively, Swedish "Jazz" academic courses turn out people repeatedly trying to perfect a Bud Powell or Charlie Parker recorded solo. Charlie has been dead for 52 years, Bud for 41. They admired Debussy but they could never be Europeans.
Esbjörn Svensson Trio (EST)
In the highly profitable economy of industrial produced music, Sweden leads the pack. Pop music fortunes grew with ABBA and innumerable current "acts", many Swedes painstakingly imitating English lyrics and singing. But, even on Radio Sverige, the state radio, they are sometimes presented, even though they are unable to speak English well. The youth flourish in the small market of the nation's 9 million residents and abroad. Sweden's “EST”, composed of European Classically musicians, expressed the idea of doing rock-jazz-pop-fusion music in a recent BBC radio interview.
There is little Svensson and his partners can do wrong according to the critics, the fans and of course, Universal, the corporate industry giant to whom they are signed. In terms of venues, from vast US stadiums to baroque halls of ancient Europe, 10-year-old EST is the savior of everything, it seems. But a couple of listens to the efforts that they make on mp3 expose yet more mechanically driven and forced technique. True, the website states that it is a pop band that plays jazz. Underpinning much of the playing is what is classic to Europe. That is where reading chords and music notes, even in "Jazz" is required.
Africans from America displayed the soulful yearning of a people with a mine of cultural treasures to the outer world beyond North America 75 years ago. The possibility of a grand cultural exchange existed once in Sweden and Europe. James Moody, John Coltrane, Tommy Flanagan and those who made Swedes ecstatic might have shared in the money more than an employer/employee relationship. Did the Swedes dare to go up against the American-based industry?
Art Taylor, Don Cherry, Jimmy Woode, Sr. and Jimmy Woode, Jr., Benny Bailey, Nina Simone, Herbert Lee "Peanuts" Holland, Oscar Pettiford, Sidney Bechet, Sabu Martinez, Dexter Gordon, Adelaide Hall, Kenny Clarke, James Reese Europe, Ben Webster, Valaida Snow, Ernie Wilkins, Ada Bricktop Smith, Ray Copeland, Don Byas, Coleman Hawkins, Mal Waldron, Eric Dolphy and countless others who held forth and who Swedes and many other Scandinavians learned from are gone now. Yet a few still hold musical court in the corners of Stockholm's Tunnelbana stations and street corners. They can never be teachers at “Kulturama” or even students there, though they have gigged with Sonny Rollins, Miles Davis and Freddy Hubbard. The “Afro-American” Music Course has been known to refuse admission to African-American teaching staff and even students.
Ted Curson (Finland), Johnny Griffin (France) Joe Lee Wilson (France) and others who have played and taught will not be around forever. But the people are still around, the culture of a people can only be gone if the people are gone.
Bankole Irungu
27 December 2006
Bankoles blog
Aishas hemsida
söndag 28 oktober 2007
Henrik 23 mars 1984 - 26 augusti 2007
Henrik Jifält lämade oss i det här livet alldeles för tidigt. Han hade alldeles för mycket kvar att göra. Musiken som alltid stod i centrum i hans liv var på väg någon stans som vi nu inte får reda på. Men jag vet i alla fall att det var mycket på gång. Därför har jag samlat ihop lite av all den musik Henrik gjorde och gjort ett program på den podcast vi gjorde tillsammas.
Gå in på www.lyssna.podomatic.com och läs mer och lyssna.
lördag 27 oktober 2007
Mos Def till Uppsala
Uppsala konserthus har gjort det igen! Storhet efter storhet entrar scenerna i det nybyggda huset. Senast var det Abdullah Ibrahim som gjorde en fantastisk spelning och nu har dom lyckats att få en exklusiv Sverigespelning med hiphop-legenden Mos Def.Själv har jag mest lyssnat på skivorna Black on Both Sides och det svängiga sammarbetet med Talib Kweli som blev skivan Black Star.
Mos Def har på senare tid också gjort sig kännd som skådespelare (bl a i Liftarens guide till galaxen) och för att han har kritiserat Bushadministrationen.
Hemsida och Myspace
måndag 22 oktober 2007
Musikegoism
Är det egoistiskt att vara musiker? Den frågan gnagde i mitt hjärta får något år sedan och fortfarande kan den komma upp som en ovälkommen gäst i mitt huvud.
Som ung politisk aktivist på vänsterkanten och med viljan att förändra världen så kännde jag att min musik och mitt politiska angagemang gick rakt mot varandra. Politik är att hjälpa varandra och musik var enkelt nöje tänkte jag. Därför fick jag dåligt samvete när jag sysslade för mycket med musik och inte han med mitt engagemang för världen. Men så enkelt är det ju så klart inte.
När jag tänkte efter vilka musiker jag själv lyssnade på och hur jag såg på dem så gick det upp för mig att dom självklart inte var egoister. Tvärt om! Dom gav någonting av sig själva till världen som få andra gör. Många var också politiska och sociallt medvetna och speglade världen omkring dem. Oavsett om dom spelade instrumentalt eller hade text i sin musik. Så jag kom på det självklara. Att spela är att ge inte att vara egoist.
Dessutom så finns det många musiker genom historien och i nuläget som måste kämpa för sin rätt att få spela musik. Auktoritära regeringar har genom alla tider försökt begränsa konstnärer. Så nu när vi har yttrandefrihet så är det vår plikt att använda den. Annars är det ju meningslöst att ha den.
Att spela musik är bland det viktigaste man kan göra. Och att få arbeta som musiker är bland det finnaste yrken man kan ha.
Så min slutsatts är att musik kan vara att bidra till sammhället och det kan bidra till förändring. Men det är självklart inte allt. Politik och arbete för en bättre värld sker på många fronter. Men jag har i alla fall slutat ha dåligt samvete när jag spelar musik.
Freemuse arbetar mot censur av musik.
Som ung politisk aktivist på vänsterkanten och med viljan att förändra världen så kännde jag att min musik och mitt politiska angagemang gick rakt mot varandra. Politik är att hjälpa varandra och musik var enkelt nöje tänkte jag. Därför fick jag dåligt samvete när jag sysslade för mycket med musik och inte han med mitt engagemang för världen. Men så enkelt är det ju så klart inte.
När jag tänkte efter vilka musiker jag själv lyssnade på och hur jag såg på dem så gick det upp för mig att dom självklart inte var egoister. Tvärt om! Dom gav någonting av sig själva till världen som få andra gör. Många var också politiska och sociallt medvetna och speglade världen omkring dem. Oavsett om dom spelade instrumentalt eller hade text i sin musik. Så jag kom på det självklara. Att spela är att ge inte att vara egoist.
Dessutom så finns det många musiker genom historien och i nuläget som måste kämpa för sin rätt att få spela musik. Auktoritära regeringar har genom alla tider försökt begränsa konstnärer. Så nu när vi har yttrandefrihet så är det vår plikt att använda den. Annars är det ju meningslöst att ha den.
Att spela musik är bland det viktigaste man kan göra. Och att få arbeta som musiker är bland det finnaste yrken man kan ha.
Så min slutsatts är att musik kan vara att bidra till sammhället och det kan bidra till förändring. Men det är självklart inte allt. Politik och arbete för en bättre värld sker på många fronter. Men jag har i alla fall slutat ha dåligt samvete när jag spelar musik.
Freemuse arbetar mot censur av musik.
måndag 15 oktober 2007
Supertrummis till Norrköping
Senast igår efter att jag hade sett pianisten Abdullah Ibrahim (som jag kommer skriva mer om sedan) funderade jag över vilka andra stora jazzmusiker jag skulle vilja se. Ett av namnen som dök upp i mitt huvud var trumisen Rashied Ali som bland annat har spelat med John Coltrane. När jag idag går in på lira.se får jag se att bandet By Any Means spelar på Crescendo i Norrköping på fredag. Bandet består av några av nutidens stora inom frijazz. William Parker, bas, Charles Gayle, saxofon och just det. Ni gissar rätt. Rashied Ali på trummor!Det stora frågan nu är bara hur jag ska ta mig dit. Undrar om jag kommer att lyckas.
lördag 13 oktober 2007
Strage listar 100 största rockögonblicken
Fredrik Strage listar de 100 största rockögonblicken på youtube. Han har än så länge kommit till nummer 86 och jag väntar med spänning på vad som ska komma.
Första klippet som han la upp är en film när Kurt Cobain stagediver på en spelning. När vakten vill få upp honom på scen blir Kurt sur och smäller till honom. Det blir slagsmål mellan vakten och Kurt tills bandmedlemmarna kastar sig in och hjälper honom.
Kommer ihåg när jag var yngre och grungare och vi satt hemma hos någon kompis och såg på just det här klippet. Vi tyckte det var hur coolt som hälst. Ja, vad säger man. Jag får väl skylla på min ungdom eller nått.
Se klippen här.
Första klippet som han la upp är en film när Kurt Cobain stagediver på en spelning. När vakten vill få upp honom på scen blir Kurt sur och smäller till honom. Det blir slagsmål mellan vakten och Kurt tills bandmedlemmarna kastar sig in och hjälper honom.
Kommer ihåg när jag var yngre och grungare och vi satt hemma hos någon kompis och såg på just det här klippet. Vi tyckte det var hur coolt som hälst. Ja, vad säger man. Jag får väl skylla på min ungdom eller nått.
Se klippen här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
