måndag 15 februari 2010

McCoy Tyner


När en av de främsta förebilderna i modern jazz kommer till stan är så klart förväntningarna höga. Och visst är det ett kompetent gäng som McCoy Tyner har fått med sig till Göteborg. Men i ärlighetens namn så lever de på sina gamla meriter (att ha spelat i Coltranes kvartett som också är en av de mest stilbildande i jazzens historia är i och för sig den kanske tyngsta meriten man kan ha i jazzvärden, men ändå).
Visst, jag hade inte direkt väntat mig att det skulle vara som på John’s gamla dar. Men det här kändes lite väl lamt. Efter en 30 min säger Tyner ”well, I guess we’ll take a break”, och ja, så mycket mer spännande händer faktiskt inte.
Några gamla hits (som Ballad for Aisha) och lite Coltrane. I andra sett när McCoy själv sitter vid flygeln lyser det ändå till och han visar att han är en musiker som fortfarande har mycket att säga. Men tyvärr lyckas han inte hålla kvar den energin.
Jag hade kanske satt mina förväntningar lite väl högt, han är ju ändå den pianist jag lyssnat absolut mest på. Men lite mer tycker jag dock de kunde ha gett publiken, som har betalat 300 spänn för att se honom.

Men som alltid, upplevelsen är subjektiv. Det kan också bero på mig, GP var i alla fall lite mer positiva.

Abdullah Ibrahim

En krönika om Abdullah Ibrahim som tidigare publicerats i tidiskriften Minaret.


Muslimsk jazz kommer till Sverige
Mitt första möte med Abdullah Ibrahims musik var på en skivbutik på Drottninggatan i Uppsala. I backarna med begagnade LP-skivor hittar jag skivan Good News From Africa med den sydafrikanske pianisten. Hans namn hade jag hört tidigare även fast jag var obekant med hans musik. Skivan köpte jag på vinst och förlust och jag blev inte besviken.

Från första lyssningen var jag helt tagen musiken jag hörde. En slags jazz men med en tydlig afrikansk prägel som kändes helt självklar. Inte så konstigt kanske med tanke på att jazzens ursprung kan härledas till den afrikanska kontinenten. Men det var ändå något annat än den amerikanska jazzen jag tidigare lyssnat på. Han lyckas förena sitt hemlands folkmelodier med musiken av hans stora idoler på andra sidan atlanten som Thelonius Monk och Duke Ellington. Skivan jag köpte är sedan länge utsliten och jag har fått köpa den på CD för att kunna fortsätta lyssna på den.

Född 1934 och uppvuxen i Kapstaden i Sydafrika så var den unge Adolph Johannes Brand trotts den tuffa uppväxten lyckligt lottad. Hans familj ägde ett piano, hans mor var körledare och hans mormor var pianist i den lokala kyrkan. Själv började han spela piano vid sju års ålder och utvecklades snabbt. Till en början spelade han spirituals, hymner och det mesta han kom över. Men det var jazzen som skulle fånga honom för gott.

Han kom senare att bli känd som Dollar Brand. Namnet Dollar fick han för att han hängde nere i hamnen, alltid med en dollar i fickan, för att kunna köpa någon av de nya jazzskivor som amerikanska sjömän hade med sig. Det var först 1968, efter hans inträde i Islam, som han fick namnet Abdullah Ibrahim.

När det politiska läget i Sydafrika blev ohållbart för musiker så flyttade Abdullah Ibrahim och sångerskan Sathima Bea Benjamin, som senare skulle bli hans fru, till Europa 1962. Han skulle inte kunna återvända till Sydafrika förutom några få korta perioder tills 1992 då han till slut kunde bosätta sig i sitt hemland igen.

Efter en del kringflyttande i Europa så hamnade de till slut i Zurich där Ibrahim spelade med sin trio på ett litet café. När självaste Duke Ellington spelade i stan fick musikerna inte ledigt av sin arbetsgivare för att se konserten. Men på ett mirakulöst sätt lyckades Sathima Bea Benjamin övertala The Duke att komma ner till caféet där de spelade. Han blev så imponerad av de unga musikerna att han genast såg till att de skulle få spela in. Det resulterade i skivan ”Duke Ellington Presents the Dollar Brand Trio” som blev starten för hans karriär som en av Sydafrikas mest hyllade musiker.

I tidig ålder spelade Ibrahim i alla möjliga dans och jazzband. Men det har sagts om honom att musikerna som spelade med honom kände att han var någon speciell. Han var inte enbart en underhållare utan hade alltid en djupare strävan med sin musik. Hans andliga sökande som ledde till hans konvertering till islam har tydligt påverkat hans musik. Dels genom titlar med andliga teman som Dikr (Gudåminnelse), ASR (den muslimska eftermiddagsbönen), The Pilgrim och att flera skivor innehåller recitation av Koranen, Adhan (det muslimska böneutropet), och olika dikr. Men också den instrumentala musiken speglar vad jag uppfattar som en hyllning till Gud. På skivan ”The Children of Africa” inspelad 1976 uttrycker han det själv mycket tydligare på baksidan av omslaget:

”I am not a musician. I am being played.
I am not a composer. I find composure in the Grace of Almighty Allah.
Oh, Allah, make me a worthy vessel of Your Eternal Truth.”


Om någon lyckas uppnå den vädjan till Gud så är det han, både i sin person och genom sin musik.

När Abdullah Ibrahim besökte Uppsalas nybyggda konserthus i oktober 2007 så är det trettio år sedan han senaste besökte Sverige. Självklart är förväntningarna höga och biljetterna är sedan länge slutsålda. När väl tiden är kommen för konserten är stämningen magisk. Publiken väntar i en nedsläckt lokal och endast en lampa lyser på den svarta flygeln. När väl Abdullah Ibrahim kommer in i konsertsalen stiger han in med ett lugn som är få förunnat. Hälsar publiken med en bugning och sätter sig vid flygeln. Inte ett ord yttras från scenen under hela kvällen. Det som ska sägas sägs redan från pianostolen. Några andra kommentarer hade varit överflödiga.

Konserten består av två långa sett med solopiano utan pauser mellan låtarna. Han binder ihop kompositioner från en repertoar han byggt på sedan 60-talet som bildar ett musikaliskt pärlband. Gränsen mellan komposition och improvisation suddas ut. Kvar blir bara ett enda långt flöde av toner ur flygeln.

Med konserten visar han att en djup religiösa övertygelse – en stor kärlek till Islam -genomsyrar hela hans konstnärliga produktion. När jag lämnar konserthuset är jag uppfylld av både ro och glädje efter en konsert som verkligen var så fantastiskt vacker, själsfull och innerlig som jag hade hoppats på.