Låtstöld?

Det har varit en del snack om att Coldplay skulle ha snott delar av sin megahit Viva la vida av Joe Satriani. Och visst finns det klara likheter. Men hur enkla melodier och ackordföljder får man egentligen säga sig äga?! Det är inte nån revolutionerande melodi direkt. En enkel popmelodi som följer ackorden. Varje person som har den mest grundläggande kunskap om musik (som te x Satriani) borde fatta att det är en standardgrej som vilket popband som helst skulle kunna ha skrivit.
Nu verkar det som om om Yusef Islam också tycker att han blivit bestulen av låten. Men till skillnad från Satriani som stämt Coldplay har Islam sagt att han förlåter dem (vad det nu än är dom har gjort fel) och vill dricka te med dem.
Däremot tycker jag att Islam borde stämma Satriani eftersom han gjorde låten först!

Hur som helst så tycker jag videon nedan är mer övertygande än både Satriani och Islam.



Roligast av allt är att alla inblandade tycker att de har skrivit unika låtar som skulle kunna bli lika stora hittar som Viva la vida. Utan att inse att musik hela tiden bygger på tidigare låtar och band inom genren. Det är extremt ovanligt, om ens förekommande, att någon får en snilleblixt och gör någonting som inte är i närheten av någon annan musik. Så det hela handlar nog mer om att sno åt sig uppmärksamhet från ett av världens populäraste band. För inte kan någon tro att någon annan än Coldplay hade gjort låten till en hit.

Clandestino

Förra veckan vad det Clandestino-festival i Göteborg. Fem dagar fullsmockade med musik, filosofi, performance och politik. Måste säga att det var ett imponerande program de hade snickrat ihop. Inte för att jag visste det innan festivalen. Det mesta, förutom några stora namn, var små obskyra artister från världen olika hörn. Men tjusningen i festivalen ligger i att upptäcka nya akter man skulle ha svårt att leta upp själv. Och jag tror också att det var anledningen till att festivalen trots sin smala inriktning drog så pass mycket folk.
Clandestino har arbetat fram ett koncept som gör att man kan lita på att det kommer att bli bra när man väl är där. Exakt vad konceptet är är svårt att ringa in. Men det var handlade mest, men inte alltid, om urban musik från vitt skilda traditioner. Musik som tar ett steg framåt, eller bakåt, mot strömmen. Kreativ musik som vill någon stans. (var det någon som blev nått klokare av det där?).

Min stor upptäckt var i alla fall Group Doueh från Västsahara. Dom skulle närmast kunna liknas vid ett opolerat och stökigare Tinariwen.
Tagen blev jag i alla fall av deras kitschiga synttrummor och Doueh själv som måste vara Västsaharas svar på Jimi Hendrix. Större delen av konserten satt han mest ner lite slappt och såg förvirrad ut. Men det blev rejält drag när han fick fritt utrymme och började spela med gitarren först bakom ryggen och sedan på huvudet. Jag hade glömt min kamera så ni får bara en suddig bild från min mobil.


En annan höjdpunk på festivalen var Daito Monabe som koplat elektroder till sitt ansikte som gav honom och hans vän stötar när det spelades musik så att de gjorde galna grimascher. Det var en slags Jackass goes finkultur kan man säga. För de pretatiösa artisterna hade en stor portion humor. Men jäklar vad det måste ha gjort ont. Men konst är kanske lidande ändå...




Enda besvikelsen egentligen var att jag missade Konono No1. Lite ångest där. Men det var mitt eget fel.
Men de var tydligen grymma fick jag höra sen.