Vila i frid Esbjörn

Söndagen den 14 juni gick en av Sveriges bästa pianister, Esbjörns Svensson, bort i en dykolycka. Jag blev helt chockad när jag läste nyheten på DN:s internettupplaga. Han var alldeles för ung, bara 44 år, och en tanke går även till hans fru och barn som förlorade en familjemedlem alldeles för tidigt.
När jag själv började lyssna och spela jazz någon gång på högstadiet var Esbjörn en av de stora inspiratörerna. En av de första, ja kanske till och med den första, stora upplevelsen av livejazz jag hade var på en konsert med hans trio på gamla Katalin i Uppsala. Det är det som heter Pub 19 idag och på den tiden hade de konserter på övervåningen, som ofta var alldeles för liten. Jag och mina kompisar som var kanske i 14-årsåldern och var så klart alldeles för unga för att gå dit så vi hade tjatat med oss en förälder för att vi skulle kunna komma in. Det var en upplevelse som fortfarande sitter kvar som ett av de starkaste konsertminnen jag har. Att som så ung få gå på en jazzklubb och slås av den totala energin och svänget som jag aldrig hade upplevt tidigare var så klart någonting oerhört stort.
Att e.s.t. var något alldeles unikt är det ingen tvekan om. Senast för någon dag sedan tog jag fram en gammal kassett där jag hade spelat in bandet från P3 live från en spelning på Hultsfred. De hade fyllt hela konserttältet och publiken är helt vilda. Hur många pianotrios lyckas genomföra en sådan konsert idag? Kassetten lyssnade jag på så många gånger att den höll på att slitas ut.
De internationella framgångarna och stora försäljningssiffrorna känner alla till idag. Att de också hamnade på omslaget på amerikanske Down Beat, vilket ingen annan europeisk grupp gjort tidigare, visar också hur stora de verkligen var. Men egentligen spelar det ingen roll för oss här hemma. Det viktiga är hur betydelsefulla de har varit för den nya generationen jazzmusiker som börjar komma igång just nu. Jag tror vi är många som har mycket att tacka Esbjörn för.