Dar Qandeel - "Vi bär friheten inom oss"

I somras intervjuade jag den Palestinska gruppen Dar Qandeel som var på Sverigebesök. Artikeln hamnade på nättidningen Yelah. Läs artikeln här.

Se även bandet på Youtube.

Sun Ra - Some Blues But Not The Kind That's Blue

Senaste tillskottet i journalisten och frijazzarkeologen John Corbetts Unheard Music Series är Sun Ra-skivan Some Blues But Not The Kind That's Blue. Vilken färg denna blues har vet jag inte men bakom den märkliga titeln gömmer sig nästan lika märklig musik. En spretig och kärv jazz som rör sig mellan den traditionella swingen och den moderna frijazzens ideal. Skivan är trotts det ganska sparsmakad för att vara Sun Ra, som annars kan få ett helt storband vräka på högsta volym.
På My Favorite Things som i jazzsammanhang brukar associeras med John Coltrane spelar Ras städiga följeslagare John Gilmore ett fantastiskt lyriskt saxsolo. På standardlåten Nature Boy har de däremot ett lite lösare förhållningssätt till originalet. Många skulle säkert uppleva det som en slakt av en fin balad. Men på Ra’s egna sätt lyckas han få ihop den svängiga och den stökiga kakofonin till något enastående vackert.
Skivan gavs första gången 1977 på Sun Ras egna etikett El Saturn Records. Denna gång får vi med en tidigare outgiven låt av Ra själv plus två bonusspår med repetitioner av I’ll Get By.
Some Blues But Not The Kind That's Blue är helt klart en god investering för den som vill börja gräva sig ner en bit i Sun Ras enorma skivutgivning.

Poesi, funk och revolution

Kom just hem från en konsert med den legendariskt gruppen The Last Poets. I år fyler de 40 år och det är så klart svårt att hålla tillbaka nostaligitripparna. Trotts en seg start med en lite omotiverat congasolo och en lång presentation av tidigare medlemmar i bandet och hur bra de var och hur stort inflytande de haft på dagens hiphop drar de äntligen igång. Men när de väl börjar showen på allvar så går de det som om de 40 år som gått inte spelar någon roll längre. De levererar bitter samhällskritik och groviga basgångar med samma energi som de gjorde när bandet bildades. Visst poppar nostalgin upp lite här och var (vem kan klandra dem?). Men de lyckas hålla sig överaskande mycket till nuet och är lika hårda revolutionärer som på 60-talet. "If Bush is not a terrorist. Then I don't know who is." ropar Abiodun Oyewole till publikens jubel. I samma stund känner jag hopp. Alla blir inte bekväma när de blir vuxna och tappar sina visioner. De finns de som håller sig kvar och håller kampen vid liv. Nostalgi för det politiskt aktiva 60 och 70-talet kan man förvisso ha. Malcom X, King, Black Panters. Men kanske är läget värre nu än någonsin och det är av nödvändighet, inte nostalgi, vi ska hålla minnet av dessa människor och grupper vid liv.