Poesi, funk och revolution

Kom just hem från en konsert med den legendariskt gruppen The Last Poets. I år fyler de 40 år och det är så klart svårt att hålla tillbaka nostaligitripparna. Trotts en seg start med en lite omotiverat congasolo och en lång presentation av tidigare medlemmar i bandet och hur bra de var och hur stort inflytande de haft på dagens hiphop drar de äntligen igång. Men när de väl börjar showen på allvar så går de det som om de 40 år som gått inte spelar någon roll längre. De levererar bitter samhällskritik och groviga basgångar med samma energi som de gjorde när bandet bildades. Visst poppar nostalgin upp lite här och var (vem kan klandra dem?). Men de lyckas hålla sig överaskande mycket till nuet och är lika hårda revolutionärer som på 60-talet. "If Bush is not a terrorist. Then I don't know who is." ropar Abiodun Oyewole till publikens jubel. I samma stund känner jag hopp. Alla blir inte bekväma när de blir vuxna och tappar sina visioner. De finns de som håller sig kvar och håller kampen vid liv. Nostalgi för det politiskt aktiva 60 och 70-talet kan man förvisso ha. Malcom X, King, Black Panters. Men kanske är läget värre nu än någonsin och det är av nödvändighet, inte nostalgi, vi ska hålla minnet av dessa människor och grupper vid liv.