Clandestino

Förra veckan vad det Clandestino-festival i Göteborg. Fem dagar fullsmockade med musik, filosofi, performance och politik. Måste säga att det var ett imponerande program de hade snickrat ihop. Inte för att jag visste det innan festivalen. Det mesta, förutom några stora namn, var små obskyra artister från världen olika hörn. Men tjusningen i festivalen ligger i att upptäcka nya akter man skulle ha svårt att leta upp själv. Och jag tror också att det var anledningen till att festivalen trots sin smala inriktning drog så pass mycket folk.
Clandestino har arbetat fram ett koncept som gör att man kan lita på att det kommer att bli bra när man väl är där. Exakt vad konceptet är är svårt att ringa in. Men det var handlade mest, men inte alltid, om urban musik från vitt skilda traditioner. Musik som tar ett steg framåt, eller bakåt, mot strömmen. Kreativ musik som vill någon stans. (var det någon som blev nått klokare av det där?).

Min stor upptäckt var i alla fall Group Doueh från Västsahara. Dom skulle närmast kunna liknas vid ett opolerat och stökigare Tinariwen.
Tagen blev jag i alla fall av deras kitschiga synttrummor och Doueh själv som måste vara Västsaharas svar på Jimi Hendrix. Större delen av konserten satt han mest ner lite slappt och såg förvirrad ut. Men det blev rejält drag när han fick fritt utrymme och började spela med gitarren först bakom ryggen och sedan på huvudet. Jag hade glömt min kamera så ni får bara en suddig bild från min mobil.


En annan höjdpunk på festivalen var Daito Monabe som koplat elektroder till sitt ansikte som gav honom och hans vän stötar när det spelades musik så att de gjorde galna grimascher. Det var en slags Jackass goes finkultur kan man säga. För de pretatiösa artisterna hade en stor portion humor. Men jäklar vad det måste ha gjort ont. Men konst är kanske lidande ändå...




Enda besvikelsen egentligen var att jag missade Konono No1. Lite ångest där. Men det var mitt eget fel.
Men de var tydligen grymma fick jag höra sen.