Lite av en slump hittade jag en artikel som Henning Mankell skrivit i Aftonbladet. Han har varit i Timbuktu i Mali och besökt olika bibliotek med skrifter som är över tusen år gamla. Nu är Mali är inte längre det stora rike det än gång varit. De universitet som fanns är sedan många hundra år försvunna och landet är ett av de fattigaste i Afrika. Mankell skriver att det ändå är "i Timbuktu det går att avslöja en av de värsta och mest förljugna osanningarna om Afrika söder om den stora Saharaöknen; att kontinentens historia knappast alls finns nerskriven. Att Afrika är en muntlig kontinent." Och visst har han rätt. Vi har odlat en myt om att alla afrikaner är outbildade och att civilisation är någonting de aldrig varit i närheten av. Antagligen var det lättare att exportera vår "civilisation" och stjäla deras land då.Men det är inte bara inom litteratur och skrivande det har odlats myter. Inom musiken är myten minst lika stark och ännu levande. Myten säger att Afrika är trummans kontinent och att afrikanen har rytmen i blodet osv.
Visst finns det otroligt mycket fantastisk musik baserad på rytm från Afrika. Musik som är
mycket mer utvecklad än de flesta tror. Men det är inte den enda kontinenten som har det. Inte heller är den afrikanska musikkulturen begränsat till rytm.Vi behöver inte leta länge för ens vi hittar skickliga musiker som spelar melodiska instrument. Ta bara Malis egen Toumani Diabaté (som också besöker Uppsala Sacred Music Festival i slutet av månaden) som är en virtuos på den västafrikanska lutan kora. Han kommer från musikersläkt och hans anfäder har spelat instrumentet i många hundra år.
Ta det inte som att jag tycker den melodi eller musik med harmonier är bättre än den som basera på rytm. Självklart inte.
Men för vår förståelse av vår värld är det viktigt att vi avslöjar och berättar om dessa myter. Byter fördomar mot kunskap för att kunna gå vidare och mötas som människor igen (igen, därför jag tror att någon gång någon stans faktiskt redan har gjort det).Däremot är det inte en kulturs skrifter eller deras melodiska instrument som avgör deras människovärde. Inte heller är det deras historiska civilisationer som hjälper dem i deras situation idag. Jag tänker på Frans Fanon som i sin bok Svart hud, vita masker skriver:
”Eftersom han [den svarte] inte vill uppfattas som en fattig släkting, adoptivson, oäkting, skall han alltså febrigt försöka att upptäcka en svart civilisation?
Förstå mig rätt. Jag är övertygad om att det vore av största intresse om det visade sig att det fanns en negerlitteratur eller negerarkitektur under 400-talet före Kristus. Jag skulle bli mycket lycklig om det visade sig att en svart filosof hade brevväxlat med Platon. Jag kan däremot inte för mitt liv förstå i vilket avseende en sådan upptäckt skulle förändra situationen för åttaåriga barn som arbetar på sockerrörsfälten på Martinique eller Guadeloupe.” (s 205)
(Hans ordval får vi kanske skylla på att boken skrevs 1952)
De fakta om historien vi kan få fram är viktiga för oss. Men vi får inte lura in oss i fällan igen och bedöma ett folk utifrån deras historia. Om det visar sig att ett folk faktiskt aldrig haft en skriftkultur eller någon avancerad musik så är det inte mer med det. Det finns säkert otroligt mycket att hämta även där. Det är inte bara i det skrivna ordet eller i den dokumenterade musiken vi finner en kulturs rikedom.
